Om svartjobb och moral (m). Och om nyliberal kultursyn

10 oktober 2006 22:42 | I skottgluggen, Politik | 4 kommentarer

Magnus Ljungkvists blogg har jag haft länk till nästan ända sedan jag startade min egen. (Han är nu också en av skribenterna bakom bloggen oppositionen.se – länk finns här intill.)

Här om dan gjorde han ett gammaldags hederligt journalistjobb: visade att handelsminister Maria Borelius (m) påstående, att hennes utnyttjande av svart hemhjälp hade sin bakgrund i dålig ekonomi, bara var ett sätt att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Magnus visar, genom att plocka fram skatteuppgifter från den aktuella perioden, att handelsministern ljuger. I hennes fall har vi inte med någon lågavlönad att göra.

Därefter har Expressen, utan någon som helst hänvisning till Magnus scoop, gjort det här till en egen nyhet – och fått full credit från andra media.

Affären Borelius har under tiden blivit ännu värre, när det har avslöjats, att hennes man under den aktuella perioden har haft ännu mycket större inkomster än hon, och hon som kontring har försökt komma undan med att de hade separat ekonomi. (De hade flera gemensamma barn och bodde tillsammans. Slutsatsen skulle alltså vara, att maken – med de mycket höga inkomster han hade – inte bidrog till sina egna barns underhåll. Är det så det går till i den välbeställda klassen?)

Jag har just sett TVs Aktuellt, som dominerades av Borelius-affären (och den parallella Cecilia Stegö Chilò-affären). Borelius smet undan journalisterna, och Stegö Chilò såg ett tag ut som hon tänkte klippa till en efterhängsen reporter. Varken Borelius eller Fredrik Reinfeldt, som har utsett henne, hade, berättades det, tid att komma till Aktuellt-studion för att diskutera moderat moral. Samma sak gällde samtliga andra moderater, som hade tillfrågats om saken.

I studion satt i stället Erik Ullenhag, som fick ge kommentarer om svartjobb och moderata politikers skattemoral – i stället för att få en enda fråga om sitt nya jobb som folkpartiets partisekreterare. (Men det kanske var tur med tanke på bakgrunden till varför han nu har fått den posten.)

Slutligen ett par ord till om nya kulturministern, den likaledes svartjobbsutnyttjande Cecilia Stegö Chilò: Mattias Svensson, som hon har varit chef över på Timbro, har på Expressens sidan 4 (9 oktober 2006) publicerat en supernyliberal artikel, ”Dags att slopa stödet till kultur och medier”, som går ut på att Stegö Chilò bör gå in för att avskaffa kulturpolitiken och därefter det följaktligen onödiga kulturdepartementet: det är ett övergrepp att använda medborgarnas skattepengar till ändamål som de inte inte gillar. (Gäller principen försvaret också?)

Svensson citerar timbrokollegan Carl Rudbeck:

”Även om han själv anser att Rimbaud är bättre och finare kultur än Rambo, så ger det honom ändå inte rätt att tvinga dem som hellre ser på Rambo att finansiera hans mer sofistikerade smak.”

Svensson fortsätter:

”Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.”

Däremot är det enligt Mattias Svensson helt OK, om privata mecenater styr vad som får lov att finnas i kulturlivet. I övrigt ska marknaden råda.

Eftersom det finns anhängare av offentligt finansierad kultur även inom borgerligheten, är det knappast någon risk för att Cecilia Stegö Chilò, vad hon nu än anser om kulturpolitik (ingen vet), kommer att realisera Mattias Svenssons program fullt ut.

Men hon kommer från samma nyliberala tankesmedja som han, och det är illa nog – verkligen hemskt – om hon nöjer sig med att nyliberalisera kulturpolitiken ”bara” till, säg, 25 procent. Och hennes egna omdefinitioner av kulturarbetarna – skapande konstnärer – till företagare är redan det illavarslande.

4 kommentarer

  1. Hej!

    Jag blev mycket provocerad att ett uttalande av Cecilia Stegö 1993-94. Stegö var vid denna
    tidpunkt debattör, tror att hon var knuten redan då till Svenska Dagbladets ledarredaktion. Cecilia Stegö sa att det fanns en tärande och närande sektor i samhället. Den tärande sektorn, utgjorde stora delar av den offentliga sektorn. Närande sektorn utgjorde det privata näringslivet (min tolkning av hennes uttalande). Under 1992-94 vårdades min son som då var svårt sjuk på Sachsska barnsjukhuset (Södersjukhuset). Personalen gjorde ett fantastisk jobb, ett jättebra barnsjukhus, hög kvalité. Barnsjukhuset utgjorde ingen tärande sektor, enligt min uppfattning. Jag var så psykiskt nedtagen vid denna tidsperiod, hade ej ork att bemöta det stolliga uttalande.

    Cecilia Stegö tillhör den gamla Timbro-högern i ny förpackning, nya kläder. Se upp! Jag hoppas att Magnus Ljunkvist och hans kompisar kollar vad Stegö har skrivit och sagt under senare år –
    kollar läggen. ”Det som göms i snö kommer upp i tö”

    Hälsningar
    Rustan Rydman (s)
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2006 10 11 7:12 #

  2. Vi kan nog vinka adjö till Timbro nu så kan Stegö återgå till att leda rättfärdighetens riddare till nya oanade höjder.

    Comment by Micke — 2006 10 11 12:04 #

  3. Jag är tveksam till om Mattias Svensson i sin aningslöshet känner till bakgrunden till uttryck som ”Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.”
    Ledtråd är att den frodades i Italien och Tyskland under tjugo- och trettiotal. I slutänden ledde det till att böcker brändes, att misshagliga sanningar tystades.
    Nu finns det många som då säger att det där var diktaturer, så likheten faller. Nå, men titta då på USA, landet utan statlig kulturpolitik. Finns det verkligen nån som tycker det är ett stimulerande och fritt kulturklimat där?

    Comment by Calle Fridén — 2006 10 11 17:42 #

  4. Till Calle Fridén: Jag diskuterade svensk kulturpolitik och bristen på amerikansk med ledningen för Smithsonian Folkways, när jag för några år sen gjorde ett besök där. Smithsonian Folkways är ju ett skivbolag, ägt av Smithsonian, som bland annat driver en rad museer i Washington och annorstädes. Smithsonian fungerar som ett slags ”privat” kulturdepartement, som utöver på donationspengar och avkastning därav också har skattebefrielse. Så vitt jag förstår fungerar ett antal amerikanska kulturinstitutioner på det här sättet: de finns där det har råkat finnas penningstinna, kulturintresserade donatorer; andra delar av USA är av samma skäl vita fläckar, när det gäller kulturinstitutioner av det här slaget. Villkoren för verksamheten är beroende av donationsvillkoren. (I fallet Smithsonian är de dess bättre mycket liberala.) Men jag har i ett annat non-profitprojekt (villkor för skattebefrielse), den radikala musiktidskriften Sing Out!, läst om farhågor för att allt för mycket av vad Bush-administrationen skulle kunna tänkas uppfatta som propaganda kunde tänkas leda till att man drog tillbaka skattebefrielsen. Tanken att staten skulle kunna tänkas driva och med skattemedel betala för en kulturpolitik, som tillåts vara provokativ också mot dem som för tillfället har den politiska makten, tycks aldrig ha fått fotfäste i det amerikanska samhället.

    1964 författade jag kulturavsnittet i Socialdemokratiska studentförbundets handlingsprogram. Texten är en stark, i några formuleringar rent av provokativ plädering för att staten genom aktiv kulturpolitik och med skattepengar ska upprätthålla ett kulturliv, som inte nödvändigtvis faller majoriteten av skattebetalarna/medborgarna på läppen:

    ”Det kännetecknande för demokratin är inte bara majoritetsvälde utan också minoritetsskydd. Minoriteterna ger samhället karaktär och särdrag och nya utvecklingsmöjligheter. Vi måste därför göra rent hus med kravet om en så kallad demokratisk konst. Ett sådant skulle leda till en inriktning av samhällets stöd till kulturutövarna som skulle hindra, att konsten sökte sig nya vägar.

    En effektiv kulturpolitik, som dels har bredd, dels också stöder och distribuerar exklusiv kultur, kan aldrig drivas av enskilda och organisationer, hur idealistiska de än är. Detta sagt i fullt medvetande om folkrörelsernas stora och betydelsefulla kulturinsatser. Kulturprodukterna kan inte säljas på liberalkapitalismens fria marknad. Konstnärer, musiker, tonsättare, skådespelare och författare måste få arbeta under drägliga materiella villkor. Den nya kulturpolitiken måste därför bygga på samhällets, statens och kommunernas insatser.”

    Den provokativa formuleringen ”göra rent hus med kravet om en så kallad demokratisk konst” har förstås inte udden riktad mot folkbildningssträvandena utan mot tanken, att alla kulturyttringar omedelbart och utan någon egen ansträngning måste vara begripliga för i stort sett alla medborgare.

    Inledningsstycket i kulturavsnittet i 1990 års socialdemokratiska partiprogram, vid vars tillblivelse jag var huvudsekreterare i programkommissionen, uttrycker tanken om kulturens roll i demokratin på ett mer positivt sätt:

    ”Socialdemokratins kulturpolitik syftar till att berika och frigöra. Socialdemokratin vill ge möjligheter åt alla att fördjupa sina erfarenheter och vidga sina perspektiv genom att ta del av och delta i olika former av kulturyttringar; om man är van att reflektera över sitt och medmänniskornas liv med hjälp av litteraturen, teatern och konsten, är det lättare att ta till sig nya impulser, oavsett om de kommer från klassikerna eller avantgardisterna, från den egna kulturkretsen eller någon annan. Socialdemokratin ser kulturell kvalitet och mångfald som viktiga samhälleliga värden. Den demokratiska socialismen ser det fria skapandet, som är den bärande principen i all kulturell verksamhet, som en omistlig del av samhällslivet. Kulturpolitiken är därmed ett led i arbetet att fördjupa demokratin.”

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 11 21:21 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^