Ovanliga mozartverk

13 oktober 2006 9:04 | Musik | 4 kommentarer

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) torde vara en av de mest spelade och älskade klassiska kompositörerna. Också i vår skivhylla finns fler inspelningar av mozartverk än verk av några andra enskilda klassiska musikskapare.

På torsdagskvällen (12 oktober) var vi i universitetsaulan och hörde Uppsala Kammarorkester med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Uppsala Akademiska Kammarkör, båda dirigerade av Stefan Parkman, framföra mozartverk, som vi aldrig hade hört.

Det är nu inte så förvånande.

”Odensesymfonin”, Symfoni nummer 1 a-moll, är ett av de verk, som har förtecknats av Köchel men som har varit försvunnet fram till 1982; sitt namn har symfonin fått efter fyndplatsen.

”Odensesymfonin” är ett mycket tidigt verk av Mozart, dessutom ovanligt (för Mozart) genom att det är fråga om en symfoni i moll.

Den snabba försatsen låter heller inte riktigt som Mozart, så som vi är vana att identifiera honom. Men andantinot – i dur – låter en inte falla i tvivelsmål om vem som har skrivit musiken.

Efter pausen spelades Mozarts ”Mässa i c-moll”, ett verk för solister, blandad kör och orkester. Orkestern var förstås Uppsala Kammarorkester och kören Uppsala Akademiska Kammrkör; solister var Karin Roman, sopran, Maria Matyazova, sopran, Rufus Müller, tenor, och Ove Pettersson, bas.

Den här mässan har inte ens Mozarts samtida fått höra. Mässan skrevs i början av 1780-talet, då Mozart inledde sitt äktenskap med Constanze Weber, men fullbordades på grund av kaotiska omständigheter (bland annat dog deras första barn) aldrig. Den har nu kompletterats och bearbetats av Robert D Levin. Jag saknar tillräcklig musikteoretisk utbildning och dessutom detaljkunskap för att kunna avgöra, exakt vad som är Levins kompletteringar och vad som är Mozarts original, men eftersom jag som hängiven musiklyssnare upplevde mässan som en väl sammanhängande helhet, är jag beredd att ge Levin ett gott betyg. Efter konserten hyllades han också vederbörligen av publiken i universitetsaulan.

Texten, med det sedvanliga innehållet, framfördes växelvis av kören och de genomgående välsjungande solisterna. Särskilt skulle jag vilja framhålla den skönsjungande Karin Roman, som jag har hört tidigare. När hon sjunger ”Et incarnatus est de Spiritu Sancto ex Maria Virgine: et homo factus est” hör jag bara hennes fantastiska röst – och glömmer för ett ögonblick vad det är hon sjunger: ”Och tagit mandom genom den Helige Ande av Jungfru Maria och blivit människa.”

Mäktigt är också Benedictus-partiet i slutet av mässan.

Den sista textraden i mässan är ”Dona nobis pacem” (”Giv oss din frid”). Sångarna sjunger här ”pacem” med tje-ljud – det skulle inte min latinlektor vid Högre Allmänna Läroverket ha gillat, viskar jag till Birgitta: han inpräntade i oss att ”c” i latin uttalas som ”k”.

Sen deltar vi i publikens långa, stående ovationer.

4 kommentarer

  1. K-uttalet gäller klassiskt latin, i sentida latin används ”s” framför e, i, y, ae och oe i Sverige, men aldrig tje-ljud. I fråga om detta är jag oerhört konservativ.

    Comment by Bo — 2006 10 13 11:17 #

  2. När man sjunger i kör måste alla vara överens om hur olika ljud i texten skall uttalas, annars blir klangresultatet väldigt underligt. Om vissa sångare sjönge /k/ samtidigt som andra sjöng /s/, andra /tj/ och åter andra /ts/, skulle publiken få svårt att koncentrera sig på själva musiken.

    I postantikt latin är det förstås historiskt riktigt att använda ett lokalt uttal, för så har man uttalat latin under större delen av språkets historia (och i Sverige skulle vi då, på franskt vis, uttala c före främre vokal som /s/, men vi skulle också använda vårt svenska u-ljud i ord som lumen och sanctus).
    Vissa körer använder konsekvent ett latinuttal som återspeglar det i kompositörens hemland: italienskt för Verdi, franskt för Poulenc, tyskt för Orff.

    Men att använda italienskt uttal av latin har utvecklats till en mer eller mindre fast norm i körsammanhang.

    I Vatikanen finns en kontinuerlig latinsk uttalstradition ända tillbaka till antiken, och där använder man italienskt uttal med bland annat tj-uttal av c framför främre vokal.
    Därmed framstår det som särskilt naturligt att använda italienskt latinuttal i musikaliska verk som bygger på den katolska liturgin.

    Uttalet av c och g framför främre vokal i latin förändrades — palataliserades — redan under senantiken.

    Just sista delen i den version av mässan som framfördes i går tillhör väl de delar som Levin har nyskrivit, men annars fanns det vid den tid då c-mollmässan skrevs inte någon som uttalade latinskt c före främre vokal som /k/. (Mozart och andra tysktalande torde däremot snarast ha uttalat det som /ts/.) K-uttalet är ett under 1900-talet återuppväckt uttal, och Enn måste höra till den första generation svenska gymnasister som fick lära sig att använda det. (Vår filosofilärare, född 1929, tyckte det var oerhört fult när vi latinare uttalade latinska ord med klassiskt uttal.)
    Det vore rentav konstigt att i ett 1700-talsverk använda ett uttal som vid den tid verket skrevs inte hade varit i bruk på kanske 1300 år.
    Och skulle man konsekvent använda klassiskt uttal, så skulle man ju också uttala latinskt v som engelskt /w/, men det är det få som förespråkar.

    En finlandssvensk artikel om latinuttal i sångsammanhang

    Comment by Magnus Andersson — 2006 10 13 12:46 #

  3. Jag antar att all denna text kan sammanfattas i att man ska använda italienskt uttal när man sjunger ”Dona nobis pacem”?

    Comment by Bo — 2006 10 13 14:38 #

  4. Till Bo Strömberg och Magnus Andersson: Jo, det var klassiskt latin vår latinlektor i Sundsvall lärde ut. Att ”pacem” tidigare bör ha uttalats med k-ljud framgår för övrigt också av ursprungsordet ”pax”. Jag minns även vår förvåning, när vi fick lära oss, att Caesar inte uttalades Sesar (eller möjligen Säsar) utan Kaisar. Eftersom jag då redan hade läst tyska ett stort antal år, förstod jag omedelbart, att tyskans Kaiser (kejsare) måste vara ett tidigt inlån från latinet.

    Magnus argumentation för att här använda det av italienskan påverkade liturgiska latinet är förvisso tänkvärd.

    Dock minns jag fortfarande det bitande hån med vilket min latinlektor härmade engelskt uttal av latinska ord.

    Men kanske måste man alltså böja sig för att det finns andra latintraditioner än den klassiska, till exempel den liturgiska, och att man under en lång period av Europas historia har använt latinet som gemensamt språk (ungefär som engelskan används i dag) och att detta latin inte lät som klassiskt latin.

    Och lite utanför ramen för det vi konkret diskuterar: I mig finns något av en språkpurist. Jag gillar till exempel mycket islänningarnas strävan att hålla sitt språk rent från lånord – fastän detta ju leder till att isländskan allt mer skiljs från de övriga nordiska språken.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 14 14:26 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^