Kväll med Klara och Viggo

Bo skulle på fotboll och behövde hjälp med barnen. (Kerstin är i Örebro.)

Så jag promenerade över till Kadettgatan och mötte två ungar, som uppenbart var glada över att få träffa morfar igen. Klara identifierar mig numera inte bara till utseendet. När jag i dag frågade ”Var är morfar?”, pekade hon genast på mig. (Däremot har jag ännu inte hört henne uttala ordet.)

Viggo ville genast, att jag skulle följa ner i källaren. I ett rum där har Bo ställt upp den stabila rutschkana av plast som Viggo fick i födelsedagspresent av mig och Birgitta. (Den har tidigare stått ute i trädgården.) Sen turades ungarna om med att svischa ner för rutschkanan.

Bo fixade middag, blodpudding, en mat som både ungarna och jag gillar. Under tiden fick jag lov att gunga Klara på min fot, upp och ner, upp och ner, och med lite sång till. Gunga på foten hör till det bästa hon vet.

Efter maten badade jag Klara och satte på henne nattblöja och pyjamas. När vi var klara att sätta oss att se på Bolibompa tillsammans med Viggo, visade det sig, att Viggo redan hade somnat i soffan framför TVn och burits över i sin säng av pappa Bo. Lite snopet – jag hade ju hoppats få läsa saga för honom, när Klara hade somnat.

Nu gick Bo till sin fotboll. Från Klara inte en enda orolig suck: hon satt fullständigt nöjd i mitt knä och drack vällingen Bo hade gjort i ordning, innan han gick.

Jag känner mig mycket till freds med att jag har erövrat den här lilla tjejens – lite drygt ett och ett halvt år är hon – oreserverade förtroende. Tidigare på kvällen ville hon, för någon kort sekund, över från min famn till pappas – men ångrade sig genast och sträckte ut händerna mot mig.

Efter vällingen satt hon en stund i mitt knä eller bredvid mig i soffan och lekte med en legobil; jag fick också ”läsa” ett par pekböcker plus Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max bil” med minimalistisk text för henne. Sen la hon sig till rätta i min famn med huvudet i min armhåla och somnade fridfullt. Det var bara att bära in henne till hennes egen säng och stoppa om henne.

Det är stort att vara morfar!

Peter Weiss – Konst som motstånd

Jag är sekreterare i föreningen Helga Henschens Vänner.

Helga var under en period gift med konstnären och författaren Peter Weiss. De fick tillsammans en dotter, Rebecca Weiss.

Med Helga kom jag att bli personlig vän, också att samarbeta politiskt.

Peter Weiss har jag aldrig haft någon personlig kontakt med, däremot läst – jag hade också under en period i mitt studentliv de collage, som följde med boken ”Diagnos” (Cavefors, 1963), på väggen i mitt hyrrum i en fallfärdig kåk i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan i Uppsala men tvingades till slut ta ned dem, eftersom de blev så påträngande, att jag inte kunde plugga.

Men jag har alltid tyckt, att han var en fascinerande konstnär och författare.

Från Daniel Suhonen på ABF-huset i Stockholm har jag fått följande, som jag tror kan intressera många av mina bloggläsare och, givetvis, medlemmarna i Helga Henschens Vänner:

Konst som motstånd
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss (1916-1982) ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige) inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges.

Peter Weiss politiska aktualitet sätts i fokus för jubileet: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll idag? Vem gör motstånd med kultur?

Jubileet kommer att sträcka sig från slutet av oktober 2006 till november 2007 och innehåller, bokutgivning, pjäser, seminarier, vandringar, läsningar och filmvisningar.

Det uppdaterade programmet för det svenska Peter Weiss-jubileet finner du hos ABF.

Man kan också beställa programfoldern, som presenteras den 8 november.

Frågor kan ställas till Daniel Suhonen, ABF Stockholm 08-453 41 26, 070-35 38 361

Arrangörer:
ABF Stockholm, Albert Bonniers förlag, Centrum för marxistiska studier, Cinemateket, Goethe-Institutet, Gunilla Palmstierna-Weiss, Internationale Peter Weiss Gesellschaft, Socialistisk debatt, Stockholms stadsteater, Teater tribunalen. Med stöd av Riksbankens jubileumsfond.

Sŀawomir Mrożek: Elefanten och Beska humoresker

Sŀawomir Mrożek, född 1929 i Polen, studerade arkitektur, konsthistoria och orientalisk filologi i Kraków. Han debuterade 1954 med novellsamlingen ”Sŀon”, ”Elefanten” (svensk översättning av Mira Teeman, Bonniers, 1964). Med den blev han en erkänd satiriker.

Den börjar med ”Ur mörkret”, en polsk lägesbeskrivning som visar, vilka svårigheter de förment rationalistiska kommunisterna måste ha ställts inför i det vidsträckta och till stora delar lantliga Polen. Beskrivningen saknar nog inte heller i dag helt relevans:

”Ge oss ett råd, kamrater, vi ligger så ensamma långt ute på landet och omkring oss bara verst efter verst och gravar.

En skogvaktare berättade för mig att vid fullmåne rullar huvuden utan kroppar omkring och jagar varandra på stigar och hyggen, knackar sig i de kalla pannorna och snurrar som om de ville någon stans, och när gryningen kommer försvinner allting och bara granarna susar men jag går inte ut för nånting i världen, inte ens för det största behovet.

Och så är det med allting. Ni säger oss: Europa. Och här hinner vi knappt sätta mjölken för att surna, förrän puckelryggiga dvärgar kommer någonstans ifrån och pissar i våra kärl.”

Och så där är det i novell efter novell. I berättelsen ”Vår i Polen” flyger statstjänstemännen ut genom fönstren och svävar fritt upp mot vårhimlen. I titelnovellen ”Elefanten” sparar direktören för den zoologiska trädgården de polska gruv- och hyttarbetarnas pengar genom att låta tillverka och blåsa upp en gummielefant – med påföljden att eleverna från ortens skola, när den uppblåsta elefanten stiger till väders, tappar tilltron inte bara till undervisningen om elefanter utan till det allra mesta: efter denna upplevelse blev de ”efter i sina studier och förvandlades till ligister. Det sägs, att de dricker vodka och slår ut fönsterrutor. På elefanter tror de inte alls.”

I en annan novell tas fadern till barn som gör en snögubbe i upptuktelse av ordföranden i Folkrådet. Barnen har satt tre snöbollar på varandra. ”De vill antyda, att i den kommunala andelsföreningen sitter en tjuv på en annan. Men det är förtal.” (Snögubbe lär för övrigt heta ”baŀwan” på polska, vilket också betyder ”dumbom”.)

En höjdare om det kommunistiska Polen – ”varje klass har sin kälkborgerlighet, som Stanisŀaw Jerzy Lec säger – är novellen ”Namnsdagsfesten”.

Berättaren är på sin första visit hos advokaten och hans hustru; deras hem, med stor ljuskrona, skiljer sig i de flesta avseenden inte från borgerlighetens boningar, vare sig dessa nu återfinns i det kommunistiska Polen eller i det mer officiellt borgerliga Väst. Under en palm ser han plötsligt ett slags bur, en inhägnad hage med en instängd man. Ingen tar notis om den inspärrade; han sitter och broderar. Ingen förklarar heller något.

På lördag återvänder berättaren, nu med present eftersom det är advokatens namnsdag, vilket bland annat firas av ortens milis med fyrverkeri ovanför Stadens Folkråd. Supén är superb, och sorlet stiger. Plötsligt hör berättaren mannen i hagen börja sjunga ”Volga, Volga” till balalajka. Den instängde fortsätter med ”Framåt, frihetens soldater” och ”Traktorförarens sång”.

”Vet ni inte vem det är? frågade den skrattande värden, som tydligen först nu lade märke till mitt intresse. Det är min hustrus idé. Hon ville inte ha vare sig en kanariefågel eller någonting annat i den stilen i salongen, för hon påstod att det var banalt. Så jag skaffade fram en levande radikal. Var inte rädd, han är alldeles tam.”

Värden förklarar, att radikalen får gå ut och springa lite på revolutionens årsdag. Men blir han för vild och börjar sjunga ”Till barrikaderna, arbetets folk…” – är det möjligen ”Internationalen”? – kan man hänga en filt över honom, och då blir han tyst.

Senare har Mrożek blivit känd som författare av teaterpjäser, till exempel ”Tango”, ”Ambassadör” och ”En sommardag”. Men han har också återvänt till att skriva humoresker: en samling, ”Beska humoresker”, översattes till svenska av Martin von Zweigbergk och gavs ut av Brombergs 1984. De här novellerna är med två undantag skrivna 1981-1983.

Det är nöjsamt att återuppliva bekantskapen med Mrożek, men hans humoresker har blivit mer allmänna, kanske på grund av att han sedan 1963 har bott utomlands, sen 1968 i Paris. Två av novellerna – ”Mönstringen” och ”Våren till mötes” – är dock skrivna så tidigt som 1957, men de kunde naturligtvis av censurskäl inte publiceras i Polen.

Det senare framgår med all önskvärd tydlighet av innehållet i ”Mönstringen”. I den mönstrar en rekryt, som har en tät tatuering över precis hela kroppen. Den föreställer, till de mönstringsansvariga befälens häpna förtjusning, hela produktions- och samhällslivet: industri, vetenskap, lantbruk, sunda fritidsaktiviteter.

”- Nå, men har ni något där bak också? frågade kaptenen när han kom att tänka på att de ju kunde få se åtminstone lika mycket som på framsidan.

– Ja visst, svarade ynglingen och vände lydigt bakdelen mot nämnden.

Då for de närvarande plötsligt upp och ställde sig skyndsamt bestört i givakt, och med blicken genast uppfylld av känslor av vederbörlig hängivenhet och vördnad gjorde de honnör under tystnad.”

Också några andra noveller har som miljö det kommunistiska Polen.

Så här börjar ”Apan och generalen”:

”Vår general är känd ute i världen, också bland gula och svarta folk, som trots sina besynnerliga kroppsfärger tänker rätt och progessivt och därför hör till våra broderfolk. Vi tycker mycket om dem och skickar dem olika gåvor, och de ger oss gengåvor. Nu senast till exempel, när vi skickade dem ett sockerbruk och en fullständig uppsättning maskiner för den kemiska industrin, så sände de oss en apa.”

Och så här börjar ”En angivelse”:

”Till Ärade Herr Chefen för Hemliga Polisen.

Härmed anger jag vördsamt min granne för statsfientlig blindhet.

Det heter att han håller på att bli blind för att han mister synen, men jag vet bättre, för jag har samtalat med honom i trappan ibland, och en gång pratade han bredvid mun.

Så här sa han:

– Jag vill inte se på era trynen längre.”

Barn- och ungdomsklassiker

På ordfestivalen i Östhammar fanns ett bokbord, där man kunde köpa böcker för en spottstyver. Jag köpte ett exemplar av Edith Nesbits ”Snällvillarna”, som 1981 utgavs i AWE/Gebers serie SAGAs berömda böcker. Av Nesbit äger jag tidigare ”Huset Ardens gåta” (Klassikerförlaget, 1998); av henne har jag också läst till exempel ”Den underbara trädgården”.

De här böckerna är exempel på den enorma, fullständigt fantastiska skatt av barn och ungdomsklassiker, som numera förvaltas av det KF-ägda Rabén & Sjögren. Flera av de i KF-koncernen ingående förlagen har mycket riktigt haft egna serier av barn- och ungdomsklassiker. Barnbiblioteket SAGA är min generation (och flera andra) uppvuxna med. AWE/Gebers har följt upp med SAGAs berömda böcker. Norstedts har haft pocketutgivning av äventyrsklassiker, som har slukats av generationer uppväxande. Tiden hade en fin serie ungdomsklassiker. Rabén & Sjögren har i sin backlist en skattkammare av sådant som i dag måste betraktas som barn- och ungdomsklassiker. Rabén & Sjögren köpte också Niloé, som sen uppgick i Klassikerförlaget.

Av allt detta återstår i dag en rännil, benämnd Rabén & Sjögrens klassiker. Namnet spelar naturligtvis ingen roll, men varför ingår bara några ynkliga titlar av allt det som KF-förlagen har gett ut i genren i den här serien? Det är som om man vore rädd för klassikerstämpeln: Vid den senaste utgivningen av L M (Lucy Maud) Montgomerys ”Anne på Grönkulla” ingick böckerna inte längre i klassikerserien utan i Rabén & Sjögrens ordinarie utgivning.

Och när klassiker numera utges, är det för det mesta i starkt förkortad, bearbetad och moderniserad form. Jobbet – à la gamla barnbiblioteket SAGA – görs utmärkt av Maj Bylock. Men man önskar, att barn- och ungdomsklassikerna utgavs också i större format, för all del språkligt moderniserade och i somliga fall kanske också förkortade, alltså för mer läsvana barn och ungdomar (och vuxna som är funtade som jag).

Det finns titlar att ta av. Jag har under en längre tid förtecknat lämpliga böcker, som finns i KF-förlagens gömmor, och jag gör här en första redovisning. (Jag för sedan över texten till Kulturspegeln och fyller där på den med ytterligare titlar, när jag har tid och hittar återpubliceringsvärda saker.)

SAGAs berömda böcker

I serien SAGAs berömda böcker ingick:
Fredrick Marryat: ”Den flygande holländaren”
”Münchausens underbara äventyr”
Edith Nesbit: ”Den underbara trädgården”
Edith Nesbit: ”Dickie Harding”
Edith Nesbit: ”Snällvillarna”
Walter Scott: ”Ivanhoe”
Robert Louis Stevenson: ”Dr Jekyll och Mr Hyde”
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”
Jonathan Swift: ”Gullivers underbara resor”
”Tusen och en natt”
Mark Twain: ”Huckleberry Finns äventyr”
Mark Twain: ”Tom Sawyer”
Jules Verne: ”Den hemlighetsfulla ön”
Jules Verne: ”En världsomsegling under havet”
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”
Jules Verne: ”Tsarens kurir”

Norstedts populära klassiker

Vid mitten av 1990-talet utgavs pocketserien Populära klassiker, som bland annat baserades på titlar ur Sagas berömda böcker. Till det yttre såg böckerna ganska påvra ut, men de hade förtjänsten att innehålla originalillustrationer. Samtliga titlar är av det slaget, att de är närmast obligatoriska i en klassikerserie för barn och ungdomar.

Fridtjuv Berg (red): ”Svenska folksagor”
Daniel Defoe: ”Robinson Kruse”
Charles Dickens: ”Oliver Twist”
Alexandre Dumas d ä: ”De tre musketörerna”
Alexander Dumas d ä: ”Greven av Monte Christo”
Jack London: ”Skriet från vildmarken”
Walter Scott: ”Ivanhoe”
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”
Jonathan Swift: ”Gullivers underbara resor”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Huckleberry Finns äventyr”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Tom Sawyer”
Jules Verne: ”Den hemlighetsfulla ön”
Jules Verne: ”En världsomsegling under havet”
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”

Norstedts

Ur Norstedts originalutgivning borde följande böcker vara självklara också i en klassikerserie för ungdom:

Frans G Bengtsson: ”Röde Orm – sjöfarare i Västerled” (i original 1941; den upplaga jag har är Vingförlagets från 1954 – Vingförlaget var ett samarbete mellan KFs förlag, Norstedts och LT)
Frans G Bengtsson: ”Röde Orm – hemma och i Österled” (i original 1945; den upplaga jag har är Vingförlagets från 1953)
Alexandre Dumas d ä: ”De tre musketörerna 1-4”, Norstedts, 1927 – det är viktigt, att det blir hela serien.
Charles Perrault: ”Gåsmors sagor” (översatt av Hjalmar Gullberg), 1955
J R R Tolkien: ”Ringarnas herre” I-III

AWE/Gebers

Även AWE/Gebers utgivning rymmer titlar, som skulle platsa fint också i serie ungdomsklassiker.

Arthur Conan Doyle: ”Baskervilles hund”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”De fyras tecken”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Den döende detektiven”, i pocket 1987 (tidigare under titeln ”Djävulsfotroten”, 1979)
Arthur Conan Doyle: ”Den krympande mannen”, i pocket 1979
Arthur Conan Doyle: ”Det spräckliga bandet och andra berättelser”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Det tomma huset och andra berättelser”, i pocket 1978
Arthur Conan Doyle: ”Djävulsfotroten och andra berättelser”, i pocket 1979 (ny upplaga 1987 under titeln ”Den döende detektiven”)
Arthur Conan Doyle: ”En studie i rött”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Fasans dal”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Silverbläsen och andra berättelser”, i pocket 1977
Alexandre Dumas d ä: ”Greven av Monte Christo”
Eva Hedén: ”Grekiska sagor”, Almqvist & Wiksell, 1956 – återberättade grekiska sagor
Jules Verne:”Hector Servadacs resor i rymden”, AWE/Gebers 1965

Tidens ungdomsklassiker

I Tidens ungdomsklassiker gavs en rad av dåtidens bästa tecknare illustrerade böcker ut:

Hans Christian Andersen: ”Sagor I”, 1965
Hans Christian Andersen: ”Sagor II”, 1965
Daniel Defoe: ”Robinson Crusoe”, 1965
Kenneth Grahame: ”Det susar i säven”, 1963
”Münchausens äventyr”
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”, 1967
Jonathan Swift: ”Gullivers resor”, 1964
”Tusen och en natt” I-VI
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Huckelberry Finn”, 1968
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Tom Sawyers äventyr”, 1965
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”, 1964
Jules Verne: ”Tsarens kurir”, 1966

Tidens ordinarie barn- och ungdomsutgivning

rymmer många böcker, som borde återutges under klassikeretikett:

Roald Dahl: ”James och jättepersikan” (De flesta av Roald Dahls böcker är moderna klassiker; den ovan nämnda är den enda jag har i min egen bokhylla)
Thomas Funck: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”, 1956 (med illustrationer av Einar Norelius)
Ole Lund Kirkegaards samtliga böcker platsar i en klassikerserie
J K Rowling: ”Harry Potter och den flammande bägaren”, 2002
J K Rowling: ”Harry Potter och de vises sten”, 1999
J K Rowling: ”Harry Potter och Fenixorden”, 2004
J K Rowling: ”Harry Potter och fången från azkaban”, 2001
J K Rowling: ”Harry Potter och halvblodsprinsen”, 2005
J K Rowling: ”Harry Potter och hemligheternas kammare”, 2000
Lisa Tetzner: ”Barnen i 67an” (rymmer ”Paul och Erwin”, ”Fotbollen” och ”Vi i 67an”), 1982
Lisa Tetzner: ”Resan till Ostende”
Lisa Tetzner: ”Erwin i Lappland”
Lisa Tetzner: ”Skepp utan hamn”
Lisa Tetzner: ”De skeppsbrutnas ö”
Lisa Tetzner: ”Är Paul skyldig?”
Lisa Tetzner: ”Miriam i Amerika”
Lisa Tetzner: ”Erwins återkomst”
Lisa Tetzner: ”Vi håller ihop”
Lisa Tetzner: ”Vad Sam viskade”
Lisa Tetzner: ”Sam och Agaleia”

Folket i Bilds ungdomsböcker

kan representeras av
Harry Kullman: ”Buffalo Bill”, 1953
Erich Kästner: ”Emil och detektiverna”

Klassikerförlaget + Klassikerförlaget Niloé + Niloé

Klassikerförlaget fanns från 1990 som ett dotterföretag till Rabén & Sjögren. I detta införlivades Niloé, grundat 1953 men 1990 sålt till Rabén & Sjögren som stomme i det blivande Klassikerförlaget.

Klassikerförlaget samlade under någon tid inom sig det uppköpta renodlade klassikerförlaget Niloé samt klassikerserierserierna inom de förlag, som ingick i KF-gruppen: Tiden (Tidens klassiker och Tidens ungdomsklassiker), SAGAs berömda böcker, Libers (senare Norstedts) ungdomsklassiker med flera. Det blev en intressant blandning: böcker av de stora klassiska skönlitterära författarna, äventyrs- och skräckklassiker, humor, kuriosa, sagor och sägner, barn- och ungdomsklassiker – jag har här bara tagit med barn- och ungdomsklassikerna. Det gamla förlaget Niloé hade band med en ganska gräslig (oestetiskt prålig) formgivning. Under en mellanperiod hette förlaget Klassikerförlaget Niloé. Sen förkortades förlagsnamnet till bara Klassikerförlaget. Klassikerförlagets utgåvor var en vackert formgiven laminatserie med ett mycket prisvärt urval titlar. I stället för att fortsätta detta arbete, också med en mer extensiv utgivning av vuxenklassiker, upphörde man senare med detta och förde över en del av titlarna i serien för barn och ungdom till Rabén & Sjögren. R & S har alltså inte ens orkat ge ut alla de i Klassikerförlagets serie utgivna titlarna i sitt namn. Expansionen har i huvudsak skett på 0mrådet ”Äventyrsklassiker”, klassiker starkt förkortade och bearbetade av Maj Bylock. Det senare kan ju vara ett vällovligt knep att få unga och läsovana att ta till sig klassikervärlden, men någon ersättning för ”the real thing” är det ju inte, detta sagt med full kunskap om att många av titlarna i Niloés/Klassikerförlagets utgivning också var (mindre) förkortade.

Eftersom många titlar har vandrat mellan Niloé, Klassikerförlaget Niloé och Klassikerförlaget, har jag här buntat ihop den barn- och ungdomsklassikerutgivning (i vid mening), som har skett under ovan nämnda, tre skilda förlagsnamn.

”Aladdin och den underbara lampan”
Louisa May Alcott: ”Unga kvinnor”
Roald Amundsen: ”Nordvästpassagen”
Roald Amundsen: ”Sydpolen”
Hans Christian Andersen: ”H C Andersens sagor”
S A Andrée: ”Med Örnen mot polen”
Per-Christian Asbjørnsen och Jørgen Moe (red): ”Norska folksagor”
Harrie Beecher Stowe: ”Onkel Toms stuga”
G A Bürger: ”Münchhausens äventyr”
Lewis Carroll: ”Alice i Underlandet” och ”Alice i Spegellandet” med originalillustrationer av John Tenniel
William F Cody: ”Buffalo Bill”
Carlo Collodi: ”Pinocchio”
James Cook: ”Kapten Cooks upptäcktsresor”
James Fenimore Cooper: ”Den siste mohikanen”
James Fenimore Cooper: ”Stigfinnaren”
Caspar Correa: ”Vasco da Gamas resor”
Henry M Dana: ”Två år för om masten”
Daniel Defoe: ”Robinson Crusoe”, 1999
Charles Dickens: ”David Copperfield”
Charles Dickens: ”Oliver Twist”, 1998
Arthur Conan Doyle: ”Baskervilles hund”
Arthur Conan Doyle: ”De fyras tecken”
Arthur Conan Doyle: ”En studie i rött”
Arthur Conan Doyle: ”Sherlock Holmes bragder”
Arthur Conan Doyle: ”Sherlock Holmes återkomst”
Arthur Conan Doyle: ”Sherlock Holmes äventyr”
Alexandre Dumas d ä: ”De tre musketörerna”
Alexandre Dumas d ä: ”Greven av Monte Christo I-II”, 1998
Alexandre Dumas d ä: ”Myladys son I-II”
Laura Fitinghoff: ”Barnen från Frostmofjället”
”Fornnordiska sagor”
Kenneth Grahame: ”Det susar i säven”, 1995
Jakob och Wilhelm Grimm: ”Bröderna Grimms bästa sagor”, 1995, 1998
Peter Hallberg (red): ”De sammansvurnas saga och andra fornnordiska äventyr”, 1993
Frances Hodgson Burnett: ”En liten prinsessa”
Frances Hodgson Burnett: ”Lille Lorden”
Anthony Hope: ”Fången på Zenda”
”Indiska sagor”
Laura Ingalls Wilder: ”Huset vid Plommonån”
Laura Ingalls Wilder: ”Lilla huset i Stora skogen”
Laura Ingalls Wilder: ”Lilla huset på prärien”
Laura Ingalls Wilder: ”Vid Silversjöns strand”
Washington Irving: ”Columbus”
”Kinesiska sagor”
Rudyard Kipling: ”Djungelboken”, 1994
Rudyard Kipling: ”Andra djungelboken”
Rudyard Kipling: ”Havets hjältar”
Eric Linklater: ”Det blåser på månen”
David Livingstone: ”Reseberättelser I-II”
Jack London: ”Skriet från vildmarken”, 1993
Jack London: ”Varghunden”
Pierre Loti: ”Islandsfiskare”
Frederick Marryat: ”Barnen i skogen”
Frederick Marryat: ”Flygande holländaren”
Herman Melville: ”Moby Dick”
Lucy Maud Montgomery: ”Anne på egen hand”
Lucy Maud Montgomery: ”Anne på Grönkulla”
Lucy Maud Montgomery: ”Drömmens uppfyllelese”
Lucy Maud Montgomery: ”Vår vän Anne”
Nordlander (red): ”Rida, rida ranka”
Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen: ”Münchhausens äventyr” (med illustrationer av Gustave Doré
”Marco Polos resor”
Fritiof Nansen: ”Fram över polarhavet”
Fritiof Nansen: ”På skidor över Nordpolen”
A E Nordenskiöld: ”Nordostpassagen”
Nordlander (red): ”Rida, rida ranka”
Eva Nordlinder (red): ”Hundra år av sagor”, 1999 – barnbiblioteket Saga 100 år
Åke Ohlmarks (red): ”Vikingahistorier”, 1995
Marco Polo: ”Marco Polos resor”
Howard Pyle: ”Kung Arthur och hans riddare”
Howard Pyle: ”Riddarna av Runda bordet”
Howard Pyle: ”Robin Hood”
Johan Ludvig Runeberg: ”Fänrik Ståls sägner”
Viktor Rydberg: ”Singoalla”
”Sagor från hela världen”
Eero Salmelainen (red): ”Finska folksagor”, 1993
Walter Scott: ”Ivanhoe”
Walter Scott: ”Rickard Lejonhjärta”
Anna Sewell: ”Black Beauty”
Mary Shelley: ”Frankenstein”
Henry Stanley: ”Hur jag fann Livingstone”
Robert Louis Stevenson: ”Dr Jekyll och Mr Hyde”
Robert Louis Stevenson: ”Den svarta pilen”
Robert Louis Stevenson: ”Kidnappad”, 1991
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”
Robert Louis Stevenson: ”Vrakplundrarna”
”Svenska folksagor”
”Svenska folksägner”
Sven-Christer Swahn (red): ”Spökhistorier i mästarklass”, 1994 – bland mästarna finns Samuel T Coleridge, E T A Hoffman, Edgar Allan Poe, Nikolaj Gogol, Thomas Hardy, Bram Stoker, Guy de Maupassant, Robert Louis Stevenson, Selma Lagerlöf, Rudyard Kipling, Albert Engström, Robert Frost, Karen Blixen, Dan Andersson och Margery Allingham
Jonathan Swift: ”Gullivers resor”
Zacharias Topelius: ”Fältskärns berättelser”, 1978
”Tusen och en natt”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”En yankee vid kung Arthurs hov”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Huckleberry Finns äventyr”, 1993
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Tom Sawyers äventyr”, 1992
Jules Verne: ”Begums 500 miljoner”
Jules Verne: ”Den hemlighetsfulla ön”
Jules Verne: ”En världsomsegling under havet”
Jules Verne: ”Från jorden till månen”
Jules Verne; ”Fyrahundra mil på Amazonfloden”
Jules Verne: ”Fyrtornet vid världens ände”
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”
Jules Verne: ”Kapten Grants barn”
Jules Verne: ”Kapten Hetteras resa till Nordpolen”
Jules Verne: ”Mattias Sandorf”
Jules Verne: ”Till jordens medelpunkt”
Jules Verne: ”Tsarens kurir”
Jean Webster: ”Pappa Långben”
Stefan Zweig: ”Magellans världsomsegling”

Som synes innehåller den här serien en rad böcker om och av upptäcktsresande och även mer eller mindre klassiska äventyrsböcker. En del av det här fordrar nog introducerande och förklarande texter, om det ska återutges.

Rabén & Sjögren

I Rabén & Sjögrens ordinarie utgivning finns både äldre och nyare barn- och ungdomsböcker med klassikerstatus:

Gunilla Bergström: en stor bok om Alfons
Jean de Brunhoff: en samlingsvolym med Babarböckerna
Cecil Bødker: böckerna om Silas
Jostein Gaarder: ”Sofies värld”
Lennart Hellsing: ”Krakel Spektakel-boken”
Åke Holmberg: Böckerna om Ture Sventon
Harry Kullman: ”Den amerikanske fången”
Harry Kullman: ”Den tomma staden”
Harry Kullman: ”Den spanska värjan”
Harry Kullman: ”Den svarta flicken”
Harry Kullman: ”De rödas uppror”
Harry Kullman: ”Gårdarnas krig”
Harry Kullman: ”Hemlig resa”
Harry Kullman: ”Med hemlig order”
Åke Holmberg: ”Skuggornas hus”
Harry Kullman: ”Stridshästen”
Erich Kästner: ”Emil och detektiverna”
Astrid Lindgren – en rad samlingsböcker bör utges i en klassikerserie: Samlade sagor, allt om Pippi Långstrump, Emil i Lönnerberga, Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan, Barnen i Bullerbyn, Madicken, Kalle Blomkvist, Saltkråkan, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter…
Barbro Lindgrens och Eva Erikssons bilderböcker om Max skulle kunna fylla en enda stor bok i en klassikerserie
Elsa Olenius (red): ”Sagans skepp”
Alf Prøysen: böckerna om Teskedsgumman i en volym
H A Rey: en samlingsvolym med Nicke Nyfiken
Antoine de Saint-Exupéry: Lille Prinsen
Inger och Lasse Sandberg: samlingsvolymer med Lilla Anna och Lilla spöket Laban
Robert Louis Stevenson: ”Skatten i Franchard” och ”Paviljongen på sandheden”, två kortromaner, illustrerade av Erik Prytz, 1977
J R R Tolkien: ”Bilbo. En hobbits äventyr”, 1971
Edith Unnerstad: böckerna om Pip-Larssons i en volym
Oscar Wilde: Spöket på Canterville och Lord Arthur Saviles brott

Socialistiskt forum

Socialistiskt forum

Lördagen den 18 november 2006
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm
Fri entré
(program även den 17, 19, 20 och 21 november)

Debatt, samtal, politisk poesi, fet fest på Street på kvällen, musik, bilder, konst, marxism, reformism, Röd-grön allians?, Nystart?, valanalys, Konst som motstånd, Spanska inbördeskriget 70 år!, antirasism, feminism, socialism, analys av högern. 70 arrangemang!

Medverkande:
Susanna Alakoski , Gustav Fridolin, Mona Sahlin, Göran Greider, Maria-Pia Boethius, Johan Ehrenberg, Nisha Besara, Widar Andersson, Katrine Kielos, Stefan Svallfors, Åsa Linderborg, Roland Spånt, Daniel Poohl, Kajsa Grytt, Stefan Carlén, Nalin Pekgul, Mattias Vepsä, Gunilla Palmstierna-Weiss, Daniel Boyacioglu, Magnus Bergh, Camilla A. Lundberg, Stefan Jonsson, Eva Björklund, Asbjørn Wahl, Sven Hugo Persson, Zaida Catalán, Vänsterns Blåsorkester, Diana Mulinari, Francisco J Uriz, Jenny Willner, Roger Mogert, Gabriella Håkansson, Mikael Sylwan, Jörgen Gassilewski, Liv Strömqvist, Christer Themptander, America Vera Zavala, Andreas Malm, Mathias Cederholm, Anne-Marie Lindgren, Magnus Marsdal, Kjell Raotio, Teres Lindberg, Pelle Andersson, Fabian Göranson, Nanna Wikholm, Stefan de Vylder, Elisabeth Brandt-Ygeman, Mikael Börjesson, Anette Schenk, Frances Tuuloskorpi, Frederick Batzler, Shora Esmailian, Karl Ågerup, Eric Sundström, Martin Lindblom, Henrik Nordvall, Anna Ardin, Kaj Nordqvist, Adrienne Sörbom, Per Borg, Heli Karkkainen, Jörgen Hammarin, Olov Östensson, Jens Lundberg, Ann-Margarethe Livh, Jannis Konstantis, Lena Malmberg, Joanna Mossberg, Lennart Erixon, Håkan Blomqvist, Erik Wijk, Mats Wingborg, Josefin Brink, Per Wirtén, Jürgen Schutte, Ingemar Lindberg, Christer Persson, Dror Feiler, Jan Hammarlund, Aron Etzler, Olle Sahlström mfl.

Huvudarrangörer:
ABF Stockholm, LO idédebatt, LO-distriktet i Stockholms län.

Mer info hittar du hos ABF eller på telefon 08-453 41 00.

Putin, a male chauvinist pig

På Bodil Malmstens blogg – länk finns här intill – har jag hittat Vladimir Putins kommentar till anklagelserna mot Israels president om sexövergrepp:

”He turns out to be a really powerful guy! He raped 10 women!… We all envy him.”

Enligt en av de vid kommentarens fällande närvarande trodde man inte sina öron.

Kreml skyller på översättningen.

Och den ska bedöma de ryska soldaternas övergrepp i Tjetjenien!

Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person

Det börjar röra på sig i partiledarfrågan. Valberedningen är tillsatt. Till ordförande har den fått Lena Hjelm-Wallén, en milt talat försiktig general.

Vi var aktiva samtidigt i Laboremus, hon mest som klubbmästare. Hans O Sjöström, som ni då och då möter här på bloggen, skriver så här om henne i generationsboken ”Klassens ljus” (Norstedts, 1987): ”Hon var alltid glad, men jag kan inte minnas att hon hade några bestämda åsikter om någonting.” Det senare har hon väl kommit förbi, men jag har svårt att föreställa mig, att just hon skulle vara den som, genom att ta det nödvändiga kraftfulla greppet i partiledarfrågan, löste socialdemokratins aktuella kris.

Vi får väl hoppas på att nomineringarna och inte minst debatten ger henne vägledning.

Valberedningen måste se sanningen i vitögat: Visst handlar valet av partiledare om dennas ledarförmåga och personliga utstrålning men också om vederbörandes politiska inriktning.

För att ta det sista först: Alla som känner mig eller som har läst den här bloggen någorlunda regelbundet vet, att jag långt ifrån är någon vänsterextremist men tycker, att socialdemokratin har placerat sig för långt åt höger. Några rejäla graders korrigering av kursen åt vänster är därför helt nödvändig. Sker inte detta, kan vi välja både den ene eller den andra partiledaren och kommer ändå inte att återerövra makten.

Därför är Pär Nuder, många förtjänster till trots, ett omöjligt val. När vi här om dan var på ordfestivalen i Östhammar och Theodor Kallifatides talade med Birgitta om valutgången, kom samtalet också in på att många ville rösta bort Göran Persson, till vilket Kallifatides lade till ”och Pär Nuder”. Till det här kommer ytterligare två saker, som talar mot Pär Nuder som ny partiledare: Han är retoriskt begåvad – har skrivit många av Göran Perssons tal – men saknar nödvändig egen karisma. Och han är inte kvinna.

Vi tar därefter de kvinnliga kandidater, som nämns, i tur och ordning:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.

Ulrica Messing, som nu hissas i en på många sätt intressant genomgång av Henrik Brors i Dagens Nyheter den 23 oktober 2006, känner jag inte så här väl, även om jag förstås har mött henne på möten i partiets beslutsorgan. Brors analys är att hon, efter att ha hört till SSUs förnyarsida, har bytt sida:

”…Ulrica Messing tog ytterligare ett högst okonventionellt steg. Hon klargjorde att partiledarstriden inte bara är en personfråga, utan handlar om vilken politisk väg det socialdemokratiska partiet ska gå.

Messing tog ställning för den traditionalistiska falangen, som vill föra partiet vänsterut för att avgränsa sig tydligare från moderaterna. I den debatt som pågått på DNdebatt de senaste veckorna mellan företrädare för partihögern och partivänstern ställde sig Messing bakom den som gått längst vänsterut av alla, den tidigare socialministern Morgan Johansson.”

(Morgan Johanssons inlägg har jag tidigare kommenterat här på bloggen.)

Det här är onekligen intressant – jag tar gärna emot kommentarer om Ulrika Messings eventuella kandidatur till partiledarposten. Men naturligtvis finns det en minussida också. Ulrika Messing har faktiskt pläderat för skattesubventionerade pigtjänster. Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.

I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

”Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Mot Margot har det vidare anförts att hon inte sitter i den svenska riksdagen.

Samma invändning har gjorts mot den kandidat jag har förordat, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Jag återkommer avslutningsvis till detta.

Om Wanja skrev jag, när jag förordade henne, följande:

“Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag i mitt allra första inlägg i partiledarfrågan om Wanja Lundby-Wedin”:

“Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Jag vill lägga till ytterligare en sak som talar för Wanja. Socialdemokratin behöver, ockå genom personvalet, markera, att partiet har slagit in på en mera klassisk socialdemokratisk kurs. Hela det ovan skärskådade gänget har suttit i regeringen och sitter i partiledningen – och är därmed stämplade som den förlorande Göran Perssons gäng. Wanja sitter visserligen i VU men har inte suttit i regeringen och har dessutom som LO-ordförande en alldeles egen och självständig plattform.

Att socialdemokratin har gjort en självprövning och korrigerat kursen åt vänster kan, utöver att välja Wanja Lundby-Wedin till partiordförande, markeras ytterligare genom att kongressen väljer in ett par nya personer med självständig och klassisk socialdemokratisk profil i VU. Jag har där tidigare föreslagit Carin Jämtin och Morgan Johansson. Den som vill ha argument kan söka på deras namn här på bloggen.

Detta betyder inte, att jag ur VU vill sopa undan alla dem, som jag ovan har underkänt som partiledare; de har sina förtjänster, och socialdemokratin behöver inte fraktionsstrider à la SSU.

En av de nämnda skulle till och med kunna lösa den svårighet, som onekligen uppstår, om Wanja Lundby-Wedin väljs till partiledare, detta att hon under den här mandatperioden inte sitter i riksdagen, där ju onekligen mycket av oppositionens alternativ till regeringens politik formas: Välj Ulrica Messing till parlamentarisk (s)-ledare för perioden. Då får Ulrica ta debatterna i kammaren – men politiken hon företräder utformas under ledning av partiordföranden, det vill säga Wanja Lundby-Wedin.

Om bloggande

Jag har tidigare – senast i texten om minnesstunden för Sten Andersson, dess förinnan till exempel i texten om riksdagens högtidliga öppnande – noterat, att många (ofta för mig själv överraskande) personer läser den här bloggen.

I dag (23 oktober 2006) noterar jag, att någon på Dagens Nyheters ledarredaktion också finns bland mina läsare. Där finns en bild på mig och min hustru och så ett citat; jag har här lagt till det som står inom parentes för att göra citatet fullständigt:

”Ceremonin börjar som alltid med `Kungssången´. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (`Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…´) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.”

Och därunder står:

”Socialdemokraten Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, bloggar om riksdagens högtidliga öppnande.”

I bästa fall leder den här uppmärksamheten till att ännu fler hittar vägen till den här bloggen.

Jag har tidigare skrivit om bloggen som ett seriöst alternativ till att komma till tals till exempel via tidningar. Det som tilltalar mig är att bloggen ger mig fullständig frihet att uttrycka vilka åsikter jag vill och när jag vill.

Och gör man det här tillräckligt intressant och bra, finner man alltså både kunniga och många – allt fler – läsare.

Min bloggarkollega Magnus Ljungkvist har till exempel till slut, senast i en stor artikel i Svenska Dagbladet, fått full credit för sina insatser att ha fällt ett statsråd (m). Grattis Magnus!

Östhammars ordfestival

I lördags (21 oktober 2006) var vi på Östhammars kulturfestival. Den slutade med att arrangörerna beklagade, att det inte finns något kulturhus i Östhammar att hålla till i. Men Missionskyrkan, där ordfestivalen genomfördes, fungerade utmärkt som möteslokal. (Ordfront i Uppsala, vars styrelse jag tillhör, ordnar ofta offentliga möten i vår lokala missionskyrka – eller, som nu senast, på nykterhetsrörelsens Drabanten.) Och Östhammar saknar verkligen inte kulturpolitik – tänk till exempel på den fina Musikveckan varje sommar.

Ordpriset, som delades ut för första gången, gick för övrigt till en framstående representant för en kommunal kulturinstitution, Anna Lena Lindgren Jorlin, bibliotekarie vid biblioteket i Öregrund.

Själva ordfestivalen var annars ett lysande kulturevenemang. Åtminstone 150 personer hade tagit sig till Missionskyrkan denna regniga oktoberlördag, bland annat för att lyssna till några av våra framstående skönlitterära författare.

Min hustru, den före detta talmannen, hade inbjudits att inviga årets ordfestival, som hade mångfald som tema.

Hon berättade om sin barndoms läsning och de bilder den skapade i huvudet: ”Robinson Crusoe”, ”Det blåser på månen”, ”Onkel Toms stuga”, böcker som hängde ihop med att faster Märta var missionär i Afrika, Selma Lagerlöf, till slut, när böckerna inom räckhåll tog slut, de gamla tidningarna på vinden, inklusive dödsannonserna i dem. Hon berättade också, att hon, när hon tragglade läsning med dottern Annas döttrar, barnbarnen Sara, Amanda och Ella, använde argumentet, att ”när ni har lärt er att läsa, kommer ni aldrig mer att ha tråkigt”.

Sen kom hon in på mångfaldstemat. När hon var barn, fanns det få människor med utländsk bakgrund i Sverige: finska krigsbarn och judiska och estniska flyktingar; hon nämnde, att hon hade gift sig med en av esterna.

Därefter kom en representant för den mångdubbelt större mångfalden i dagens Sverige, den iranske armeniern Seroj Ghazarian, och talade under rubriken ”Att bygga en spegel”. Han är en stjärna, en fantastisk föredragshållare. Med både humor och insikt försökte han bena ut begreppet mångfald och fick publiken att skratta högt åt sina exempel på hur svenskar av andra kan ses som avvikare. Ta som exempel svenskarnas speciella form av soldyrkan (gloende uppåt). Eller Magnus Uggla eller surströmming…

Maj-Gull Axelsson känner jag sen gammalt, från tiden då hon var redaktör för Beklädnadsfolket och då hon var pressekreterare i det socialdemokratiska regeringskansliet. Hon är ju journalist i botten, och hennes tidiga böcker (utgivna på Tidens förlag) – om gatubarn och barnarbete i tredje världen – var mycket riktigt reportageböcker.

Men så gav hon sig på att skriva skönlitteratur och fick ett fantastiskt kritiker- och läsargenombrott med ”Aprilhäxan” (Rabén Prisma, 1997). Här satte hon fokus på en annan roman, som jag också har läst med stor uppskattning, ”Den jag aldrig var” (Norstedts, 2004). Boken har ett alldeles speciellt slags mångfaldstema: huvudpersonen MaryMarie (Mary? Marie?) drabbas av personlighetssplittring efter det att hennes man har hittats död och halvnaken på gatan i en östeuropeisk stad. Vid ordfestivalen gav oss Maj-Gull Axelsson en bakgrund: Hon hade i Litauen stött på en förening för försvunna barn och bestämt sig för att åter skriva en reportagebok, om människosmuggling och sexhandel. Men efter att ha träffat en litauisk tjej, som hade sålts som sexslav till Tyskland, gav hon upp det konkreta projektet och skrev i stället romanen ”Den jag aldrig var”.

Därefter framträdde Mohamed Omar, poet från Uppsala och redaktör för tidskriften Minaret. (Han la förresten ut en länk till den på min blogg; Mohamed Omar är bland mycket annat också medlem i Ordfront Uppsala.) Här läste han en långdikt, ”Om somalier”, ur en ännu inte utkommen diktsamling. Det han läste väckte helt klart min nyfikenhet på den kommande boken.

Efter kaffepausen kom åter en riktig höjdare: Victoria Harnesk, sångartist och föreläsare, vice ordförande i sameföreningen i Stockholm och styrelseledamot i Samernas riksförbund, talade och jojkade under rubriken ”Samisk kultur i ord och jojk”. Victoria är uppvuxen i en renskötande samefamilj men jag lärde faktiskt känna henne, när hon under en period jobbade på dokumentationsavdelningen på socialdemokratiska partistyrelsen. Vi satt på olika våningar men kom – genom hennes frågor och initiativ – att ha en hel del med varann att göra, och jag tror att vår uppskattning av den andre/andra var ömsesidig. Jag minns ett tillfälle, då det var personaldag på 68an och hon ställde sig i trapphallen och jojkade. På ordfestivalen lärde jag mig också, att hon är rolig.

Theodor Kallifatides är jag personligen inte lika bekant med, men jag har läst honom och faktiskt också publicerat honom under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s). Jag minns att han, när han skickade sitt skönlitterära bidrag till Aktuellts novellserie, i det medföljande brevet skrev, att han kände sig särskilt hedrad av att få bli publicerad i den tidningen. Mycket riktigt kom han under kaffepausen fram till Birgitta och satt en stund och uttryckte oro över regimskiftet.

Också Kallifatides visade sig vara en lysande och faktiskt jätterolig föredragshållare. Han berättade om sin första tid i Sverige, då han jobbade på café och bara kunde säga tre saker på svenska: ”ja”, ”nej” och ”aj fan”. Där bjöd han också vid ett tillfälle en mycket vacker svenska på fikat; han sa att det var ”on the house” men betalade själv. När han en tid senare hade lärt sig en smula mer svenska, träffade han henne igen utanför caféet och fick frågan ”Hur står det till?”. Varpå han svarade: ”Det knullar och går”. Till vilket hon genmälde: ”Det blir svårt det”.

Annars var Kallifatides föredrag, ”I fem år var jag tråkig”, fullt av intressanta iakttagelser av skillnader mellan språk, i det här fallet svenska och grekiska. Han berättade också, att han först skriver sina manus på svenska, därefter på grekiska (det går inte att göra direktöversättningar; han måste skriva ett självständigt grekiskt manus). Sist gör han korrigeringar, baserade på upptäckter av oklarheter under skrivandet av den grekiska versionen, i det svenska originalmanuset.

Runt de här proffsen förekom det också en del amatörkultur, vilket inte ska tolkas som en nedsättande beteckning. Elever från KMT – konst-, musik- och teaterprogrammet – på gymansiet i Gimo framträdde. Och journalisten My Laurell presenterade bokfloden i Östhammar, som rymmer verk av både etablerade och oetablerade skribenter.

Att ta människors lust till skrivande på allvar är viktigt. När jag var chefredaktör och valde ut skönlitterärt material för publicering, låg förstås tyngdpunkten på noveller och dikter av etablerade författare. Men också amatörer med viss talang kom till tals, då under vinjetten ”xx berättar”.

Melodikrysset nr 42

I torsdags kom vi ut till Öregrund igen. Jag parerade det kyliga höstvädret med att bjuda Birgitta på en rykande varm estnisk köttsoppa, seljanka. (Dess ursprung är med all säkerhet ryskt.) Jag har tidigare många gånger lagat en mer komplicerad seljanka efter den estniska kokbok jag äger, men nu använde jag ett lite enklare recept, som fanns i dagens DN.

Fredagen gick åt till trädgårdsarbete. Birgitta rensade och fyllde på ny jord i långa rabatten mellan grinden och huset. Själv klippte jag gräset – eller snarare alla nerfallna löv. Jag pulvriserar dem med motorgräsklipparen i stället för att kratta upp dem. Det ger bra näring. Och i rabatterna får löven ligga kvar över vintern; de ger bra skydd åt blommorna. Jag har berättat det för min ordfrontkompis Kjell Eriksson, både deckarförfattare och trädgårdsmästare. ”Folk krattar alldeles för mycket löv”, säger Kjell.

På fredagskvällen bjöd Birgitta på kokt kronärtskocka med egenhändigt tillrört läckert kryddsmör. Kryddorna – persilja, körvel, salvia, oregano och timjan – kommer alla från hennes stora kryddgård.

Lördagen började som vanligt med melodikryssande. Det var lätt i dag, men jag hann inte skriva någon bloggrapport förrän nu. Vi skulle nämligen till Östhammars ordfestival med bussen 11.25.

Till den återkommer jag.

Nu över till melodikrysset.

Jag skrev att jag tyckte nummer 42 var lätt.

Krysset började med temat till en film med en av mina pojkårs superhjältar, ”Stålmannen”.

Jag klarade bums till och med de någorlunda aktuella populärmusikfrågorna. Amy Diamond, hon med ”Dont Cry Your Heart Out”, har jag sett i TV; jag tror det var i ”Allsång på Skansen”. Andres Esteche med ”Olé, olé” kommer jag ihåg från Melodifestivalen (även om jag förstås inte minns att det var i 2004 års). Och går vi lite längre bakåt i tiden, var det mycket lätt att känna igen ABBAs ”Ring, ring”, vilket här gav mobiltelefon.

Mycket lätt var veckans klassiker, Brahms ”Nu i ro somna in”, som gav de kroppsdelar som ska påverkas, ögonlocken. Så också ”Broder Jakob” – även jag har förstås under folksoletiden i Nylands skola tränat att sjunga kanon med den.

Klassiska visor är också mitt bord. Åke Grönberg sjöng ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson). En annan klassiker var ”Drömmen om Elin”. (Fast det är ju egentligen ingen visa. Det är gammaldans. Sen satte Peter Himmelstrand ord till den.) Klassisk får man väl också redan kalla Carl Antons ”Överby-vals”.

Det de tillfälligt hopfösta nu (i ”Muckarpolka”) skulle slippa var order.

Mikael Samuelsson är även han representerad i våra skivhyllor, och den mest iögonfallande kroppsdelen hos Cyrano de Bergerac är förstås näsan.

Buslätt var en av Georg Riedels många Astrid Lindgren-tonsättningar, ”Sjöröver-Fabbe” ur en av Pippi Långstrump-filmerna, som gav ”yrket” sjörövare.

En slamkrypare – vet Eldeman det? – dolde sig bakom frågan om nationalsången. Finland och Estland använder sig nämligen av samma melodi i sina respektive nationalsånger. Men här måste man ha avsett Finlands nationalsång, ”Vårt land, vårt land” – svaret på landets myntenhet skulle nämligen vara euro, som Finland men ännu inte Estland har infört som valuta.

Egentligen borde jag inte ha kunnat svaret på TV-signatur-frågan; jag har nämligen aldrig sett ”Sex and the City”. Men svaret dök bara upp, plötsligt, i huvudet.

Jag behövde faktiskt inte googla en enda gång i dag.

Skrivet efter Emil i Lönneberga i TV (under Disney-dags före den klassiska Långben-filmen) samt efter middagen.

***

Om Google har fört dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till senaste lördag.