Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person

23 oktober 2006 14:45 | I skottgluggen, Politik | 46 kommentarer

Det börjar röra på sig i partiledarfrågan. Valberedningen är tillsatt. Till ordförande har den fått Lena Hjelm-Wallén, en milt talat försiktig general.

Vi var aktiva samtidigt i Laboremus, hon mest som klubbmästare. Hans O Sjöström, som ni då och då möter här på bloggen, skriver så här om henne i generationsboken ”Klassens ljus” (Norstedts, 1987): ”Hon var alltid glad, men jag kan inte minnas att hon hade några bestämda åsikter om någonting.” Det senare har hon väl kommit förbi, men jag har svårt att föreställa mig, att just hon skulle vara den som, genom att ta det nödvändiga kraftfulla greppet i partiledarfrågan, löste socialdemokratins aktuella kris.

Vi får väl hoppas på att nomineringarna och inte minst debatten ger henne vägledning.

Valberedningen måste se sanningen i vitögat: Visst handlar valet av partiledare om dennas ledarförmåga och personliga utstrålning men också om vederbörandes politiska inriktning.

För att ta det sista först: Alla som känner mig eller som har läst den här bloggen någorlunda regelbundet vet, att jag långt ifrån är någon vänsterextremist men tycker, att socialdemokratin har placerat sig för långt åt höger. Några rejäla graders korrigering av kursen åt vänster är därför helt nödvändig. Sker inte detta, kan vi välja både den ene eller den andra partiledaren och kommer ändå inte att återerövra makten.

Därför är Pär Nuder, många förtjänster till trots, ett omöjligt val. När vi här om dan var på ordfestivalen i Östhammar och Theodor Kallifatides talade med Birgitta om valutgången, kom samtalet också in på att många ville rösta bort Göran Persson, till vilket Kallifatides lade till ”och Pär Nuder”. Till det här kommer ytterligare två saker, som talar mot Pär Nuder som ny partiledare: Han är retoriskt begåvad – har skrivit många av Göran Perssons tal – men saknar nödvändig egen karisma. Och han är inte kvinna.

Vi tar därefter de kvinnliga kandidater, som nämns, i tur och ordning:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.

Ulrica Messing, som nu hissas i en på många sätt intressant genomgång av Henrik Brors i Dagens Nyheter den 23 oktober 2006, känner jag inte så här väl, även om jag förstås har mött henne på möten i partiets beslutsorgan. Brors analys är att hon, efter att ha hört till SSUs förnyarsida, har bytt sida:

”…Ulrica Messing tog ytterligare ett högst okonventionellt steg. Hon klargjorde att partiledarstriden inte bara är en personfråga, utan handlar om vilken politisk väg det socialdemokratiska partiet ska gå.

Messing tog ställning för den traditionalistiska falangen, som vill föra partiet vänsterut för att avgränsa sig tydligare från moderaterna. I den debatt som pågått på DNdebatt de senaste veckorna mellan företrädare för partihögern och partivänstern ställde sig Messing bakom den som gått längst vänsterut av alla, den tidigare socialministern Morgan Johansson.”

(Morgan Johanssons inlägg har jag tidigare kommenterat här på bloggen.)

Det här är onekligen intressant – jag tar gärna emot kommentarer om Ulrika Messings eventuella kandidatur till partiledarposten. Men naturligtvis finns det en minussida också. Ulrika Messing har faktiskt pläderat för skattesubventionerade pigtjänster. Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.

I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

”Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Mot Margot har det vidare anförts att hon inte sitter i den svenska riksdagen.

Samma invändning har gjorts mot den kandidat jag har förordat, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Jag återkommer avslutningsvis till detta.

Om Wanja skrev jag, när jag förordade henne, följande:

“Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag i mitt allra första inlägg i partiledarfrågan om Wanja Lundby-Wedin”:

“Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Jag vill lägga till ytterligare en sak som talar för Wanja. Socialdemokratin behöver, ockå genom personvalet, markera, att partiet har slagit in på en mera klassisk socialdemokratisk kurs. Hela det ovan skärskådade gänget har suttit i regeringen och sitter i partiledningen – och är därmed stämplade som den förlorande Göran Perssons gäng. Wanja sitter visserligen i VU men har inte suttit i regeringen och har dessutom som LO-ordförande en alldeles egen och självständig plattform.

Att socialdemokratin har gjort en självprövning och korrigerat kursen åt vänster kan, utöver att välja Wanja Lundby-Wedin till partiordförande, markeras ytterligare genom att kongressen väljer in ett par nya personer med självständig och klassisk socialdemokratisk profil i VU. Jag har där tidigare föreslagit Carin Jämtin och Morgan Johansson. Den som vill ha argument kan söka på deras namn här på bloggen.

Detta betyder inte, att jag ur VU vill sopa undan alla dem, som jag ovan har underkänt som partiledare; de har sina förtjänster, och socialdemokratin behöver inte fraktionsstrider à la SSU.

En av de nämnda skulle till och med kunna lösa den svårighet, som onekligen uppstår, om Wanja Lundby-Wedin väljs till partiledare, detta att hon under den här mandatperioden inte sitter i riksdagen, där ju onekligen mycket av oppositionens alternativ till regeringens politik formas: Välj Ulrica Messing till parlamentarisk (s)-ledare för perioden. Då får Ulrica ta debatterna i kammaren – men politiken hon företräder utformas under ledning av partiordföranden, det vill säga Wanja Lundby-Wedin.

46 kommentarer

  1. Hej!

    Jag är också djupt engagerad när det gäller partiledarfrågan. Det måste bli en rätt rekytering, ej en fel rekytering. Om det är svårt för valberedningen att vaska fram en lämplig kandidat till kongressen, mars -07, skulle en reservplan skulle kunna var en övergångslösning under några år. Värt att tänka på.

    Hälsningar
    Rustan Rydman (s)
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2006 10 24 15:26 #

  2. Mycket intressant genomgång. Jag håller med dig i mycket, även om jag tycker det är lite märkligt att Wanja har fått en så framskjuten ställning i diskussionerna om partiledare. Jag anser inte att hon är den sämsta kandidaten och har själv som fackligt anställd bevittnat hennes mjuka argumentationsteknik och behagliga framtoning vid flertalet tillfällen. Hon är trevlig och kunnig.

    Man hon är inte, som jag ser det, vidare stridbar. Och det är just en stridbar partiledare som behövs. Under hennes år som LO-ordförande tycker jag att LO i det stora hela försvagats, både internt och externt. Debatten efter valresultatet var bedrövlig från hennes sida. Velandet och chackrandet i EMU-debatten var både märklig och respektlös inför medlemmarna, och bristen på kritik gentemot den socialdemokratiska regeringen, när sådan var befogad för löntagarnas skull, var otydlig och präglad av underdånighet.

    Ok, det var i rollen som LO-ordförande. Det kanske skulle bli andra bullar som partiledare. Men hittills har hon inte övertygat.

    Hade annars Jämtin på första plats och Messing på andra, Morgan på tredje.

    Comment by Anna — 2006 10 26 11:13 #

  3. Till Anna: Men det är kanske just en trevlig, kunnig och, inte minst, lyssnande partiledare socialdemokratin behöver?

    Carin Jämtin har jag själv tidigare varit inne på, förutsatt att man vill göra en rejäl föryngring. Nu har hon ju tagit på sig att bli politisk (s)-ledare i Stockholm – och även där behövdes det sannerligen ett lyft – vilket inte kan kombineras med ett partiledarskap. Däremot blir hon då närmast given som stockholmssossarnas representant i VU, vilket även det innebär en kraftig förstärkning av VU.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 26 11:30 #

  4. Jag håller absolut med vad gäller behovet av en lyhörd partiledare. Jag nämnde stridbarhet, du nämner två i mitt tycke precis lika viktiga saker: lyssnarförmåga och föryngring. Huruvida de trenne sakerna tillsammans stavas Wanja Lundby-Wedin är jag däremot tveksam om. Jag hoppas bara att valet inte blir ett ”i brist på bättre”-val. Såna har vi nog av :/.

    Jo, det var lite med blandade känslor man mottog beskedet om Carin. Mycket bra för Stockholm dock.

    Comment by Anna — 2006 10 26 15:15 #

  5. Till Anna: Göran Persson kan man väl inte frånkänna stridbarhet (möjligen med undantag för några TV-framträdanden i årets valrörelse). Däremot har lyhördhet inte varit hans starkaste sida. Så att få en partiledare med mjukare framtoning kanske inte är så dumt.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 26 15:38 #

  6. Hej igen Enn!

    Fast måste man välja? Stridbarhet eller lyhördhet? Kan man inte hitta någon med båda kvaliteterna? Eller sikta däråt åtminstone…Visst tog Göran Persson strid, då och då, men var det för rätt saker? Han har ju blivit rätt trashad efter valet av både egna och andra, bla för att han inte tog striden om jobben, en av de viktigaste striderna. Nåväl, det är väl att gå händelserna i förväg. Jag har räknat ut folk förr och haft grundligt fel, så kanske också denna gång.

    Med kamratlig hälsning,

    Anna H

    Comment by Anna — 2006 10 26 16:40 #

  7. Till Anna: Naturligtvis måste man inte välja – förutsatt att det finns någon med båda egenskaperna. Jag ser, med de egenskaper Göran Persson har stämpeln att ha (och kanske också har), Wanja Lundby-Wedin som ett bra alternativ. Och som du har sett, har jag allvarliga invändningar mot flera av de övriga som nämns som tänkbara partiordförande.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 27 0:24 #

  8. Hej!

    Inom näringlivet händer det ibland att ett företag hyr en VD eller personal eller ekonomichef under en begränsade tidsperiod
    från t e x Manpower eller Proffice för att
    städa upp eller omstruktuera en organisation.

    En reservplan för valberedningen?

    Hälsningar
    Rustan Rydman (s)
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2006 10 27 9:26 #

  9. Till Rustan Rydman: Man kan ju undra, vad det är för någon person Manpower eller Proffice skulle kunna skaka fram ur någon hemlig säck. Jan Nygren, som har jobbet i näringslivet och som somliga påstår skulle vara intresserad av politik igen? Erik Åsbrink?

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 27 11:24 #

  10. Hej!

    Förmodligen är det inte bara Jan Nygren och Erik Åsbrink som är intresserad av uppdraget som partiledare. Jag tror att finns ett dussintals personer som är intresserade, ligger och lurar
    i vassen. Hur är det ordspråket nu lyder?. I
    dom lugnaste vatten simmar dom farligaste fiskarna.

    Hälsningar
    Rustan Rydman (s)
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2006 10 27 12:25 #

  11. Till Rustan Rydman: De här förslagen var inte seriöst menade. De illustrerade att jag inte tror på metoden.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 27 13:06 #

  12. Detta var bland det mest gubbiga jag har läst. Din beskrivning av Mona Sahlin är inte bara skvallrig den är också oförskämd.

    Comment by torbjörn hållö — 2006 11 01 21:12 #

  13. Till Torbjörn Hållö: Gubbigt och gubbigt – hittills har jag envist hållit fast vid att det ska vara en kvinna och också kommit med förslag. Men inte Mona Sahlin. Du får tycka vad du vill om det jag skriver om henne, men det är dess värre sant.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 01 22:38 #

  14. Den traditionella socialdemokratiska politiken har väl varit tämligen pragmatisk? Krigsåren, folkhemmet, samarbetet med NATO under kalla kriget, informationsbyrån. Retoriken å andra sidan var mer vänster förr.

    Comment by se på säpo — 2006 12 12 18:13 #

  15. Det är klart att till exempel krigsåren tvingade fram ett kryssande som man kan kalla pragmatism. Men det var, mer generellt, verkligen inte bara retoriken som var vänsterinriktad. Det politiker som Ernst Wigforss, Gustav Möller, Tage Erlander och Olof Palme åstadkom förverkligade, steg för steg, en vänsterpolitik av socialdemokratiskt slag.

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 12 18:20 #

  16. […] Mona beröms ofta av partivänner för att hon talar med “bönder på bönders vis”, en av mina invändningar mot henne är att hon inte alls gör det, men hon försöker intensivt att vara folklig vilket i mina ögon tar bort all den där ödmjukheten och ärligheten som kom fram i hennes bok och jag möter förhållandevis ofta väljare, potentiella väljare och partivänner som är djupt skeptiska till henne just på grund av hennes framtoning och det bekräftar min bild av hennes möjligheter att verkligen företräda vårt parti över hela bredden.Jag tror exempelvis inte att hon har förmågan att fånga in den arbetar- och medelklass (och jag tror att det är där vi vinner de val som vi vill vinna) som ligger nära mittfältet på den politiska skalan trots att hon ses som en “högersosse” (vilket infantilt och befängt uttryck förresten). Monas omtalade slarvighet ligger henne också i fatet förstås, men sådant kan förlåtas om hon är visionär och framtidsinriktad, jag tvivlar dock på det området också. Jag anser tvärtom att hon är intimt förknippad med årets valförlust och därmed i allra högsta grad ansvarig för den rådande visionslösheten. […]

    Pingback by Erik Laakso | På Uppstuds » Därför tror jag inte på Mona Sahlin — 2006 12 13 10:29 #

  17. […] Mona Sahlin, som nu framstår som den stora favoriten, har stämplats många gånger och får nu återigen ta mycket smällar från partipatriarker. Enn Kokk skriver på ett så nedlåtande sätt om Mona att det mest får mig att tycka synd om honom för att han lider av en sådan oförmåga att hantera någon som är olik hans sätt att tänka och vara. […]

    Pingback by Helena, Left in London » Blog Archive » Monas ord — 2006 12 15 12:00 #

  18. Hej,
    Sverige er et fantastisk land, hvilken tolerance!
    I danmark ville hun aldrig have en chance, folk der ikke kan styre sin privat økonomi kan ikke være rollemodel i et ansvarligt embede her i landet.
    Egentlig er det nok ganske fornuftigt.

    Comment by Søren K — 2006 12 21 17:35 #

  19. Till Søren K: Just det tolereras nog inte här heller; Mona föll ju på bland annat det här förra gången. För hennes egen skull hoppas jag, att media inte kan gräva fram liknande tillkortakommanden den här gången.

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 21 17:49 #

  20. Till Helena Markstedt (som har lagt en länk till mitt inlägg om Mona Sahlin): Partipatriark och partipatriark – jag har hittills uteslutande pläderat för kvinnor till posten som partiledare. Fast kvinnor med andra egenskaper än just Monas.

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 21 17:57 #

  21. ”För hennes egen skull hoppas jag, att media inte kan gräva fram liknande tillkortakommanden den här gången”

    Handlar inte det om huruvida man BEGÅR liknande tillkortakommanden?

    Vad media gräver fram är inte intressant, jämfört med vad man faktiskt gör. En ämbetsinnehavare som slarvar med andras pengar diskvalificerar sig själv, oavsett om folk får reda på det eller ej.

    Comment by Ola Berg — 2007 01 09 16:58 #

  22. Till Ola Berg: Fast nu märker du ord. Vad jag i grunden menar är naturligtvis just att hon inte ska ha gjort något liknande igen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 09 17:08 #

  23. Nu har dagens nyheter granskat Mona Sahlins ekonomiska förehavanden. Hon har enligt DN klarat granskningen bra. Betyder det att Enn Kokk är nöjd nu och kanske kan tänka sig att ge henne sitt stöd. För övrigt tycker jag det är småsint och långsint av diverse debattörer att vältra sig i sådant som borde vara preskiberat för länge sedan.

    Comment by Jonas Hagström — 2007 01 11 2:51 #

  24. Till Jonas Hagström: Jag har läst den DN-artikel du refererar till, och det är ju bra att DN inte har hittat något alldeles färskt i genren. Dock finns i bakgrundsrutan ett par fall från så sent som 2000 respektive 2002; mina egna erfarenheter, som jag har redovisat, ligger ju lite längre tillbaka i tiden. Vad de sena exemplen handlar om avstår jag från att redovisa, eftersom det då kommer att heta att jag ”smutskastar” Mona Sahlin.

    Och: nej, jag tror fortfarande inte på Mona Sahlin som partiledare.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 11 12:47 #

  25. Hej! Varför avfärdar Du Jan Nygren så kategoriskt i Din andra kommentar till Rustan Rydman den 27/10. Står han för långt åt höger? Han om någon skulle kunna förnya socialdemokratin och bryta upp den konstlade och parlamentariskt problematiska blockgränsen. I valet 2002 rörde sig väljarna klart åt höger, men Göran Person ”låtsades som om det regnade”, förklarade sig som segrare och lyckades fortsätta samarbetet med (v) och (mp) efter några initiala turer, trots att det då fanns möjlighet att bilda en socialliberal majoritetsregering.

    Comment by Christer Johansson — 2007 01 11 13:59 #

  26. ”I valet 2002 rörde sig väljarna åt höger” skriver du. Var har du fått det ifrån? Skillnaden mellan blockne var i princip samma 2002 som 1998. Den stora skillnaden var att S gick framåt på Vänsterpartiets bekostnad. Kolla gärna SCBs valfakta: http://www.scb.se/templates/tableOrChart____32065.asp

    Comment by Mats — 2007 01 11 14:19 #

  27. Till Christer Johansson: Därför att Jan Nygren vill föra partiet till höger. Varför jag anser så finns att läsa i mitt inlägg ”Om kurs och ledarskap”, som du kan hitta med hjälp av Sök-funktionen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 11 15:16 #

  28. Hej du glade…Visst kommer Mona att bli parti-
    ledare för S. Till gädje för alla Sverigedemo-
    krater. Du lär nog stånga ditt huvud blodigt,
    men SD kommer att norpa S väljare, var så säker…Mona har för många verksamma historier
    bakom sig, även om hon har fått talets begåvning.

    Comment by Leif Åhlin — 2007 01 17 3:53 #

  29. Till Leif Åhlin: Jag är inte typen som stångar sitt huvud blodigt. Blir Mona Sahlin partiledare, kommer jag ändå att rösta (s). Som jag tidigare har skrivit, ansluter jag mig till Dieter Strands linje: Även om partiet väljer en häst till partiordförande, förblir jag socialdemokrat.

    Sverigedemokraterna är ett annat kapitel, som kanske vore värt en betraktelse. I mitt tidigare arbete som nordisk sekreterare för socialdemokraterna har jag tidigt kommit i kontakt med deras betydligt mer framgångsrika förebilder i Danmark och Norge.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 17 11:43 #

  30. Till Enn Kokk…Jag menade inte att du skulle slu-
    ta att tro på ditt parti S. Jag uppfattade bara att Mona hade mer lik i garderoben, och att du var besviken om Mona blev vald till partiledare…
    Och det gynnar Sverigedemokraterna, oavsett man är
    gråsosse eller ej. Även om hon var en halvbrotts-
    ling tidigare, förändras ju människor, antingen till det bättre, eller till det sämre. Låt tiden
    avgöra detta, och se flykten från S som en erfarenhet. Det var kul att resonera med dig, Enn.

    Comment by Leif Åhlin — 2007 01 17 23:24 #

  31. Dieter Strand och Enn Kokk filosofiska linje är just det som påminner mig om Paasikivis klassiska kommentar 1946: ” Finnarna är så ini helvete politiskt naiva!”. Anledningen till hans utbrott var att 27% av finländarna röstade kommunistiskt för att inlemma sig och Finland till det bolchevistiska Sovjet där det fanns en finsk skuggregering i St Petersburg. Trots allt vad de sovjetiska politikerna hade utsatt det finska folket för med start med bombningar av Helsingfors i nov. 1941.
    Vill man ha en ”häst” till partiordförande då har varken Kokk eller Strand utvecklats speciellt mycket de senaste 50 åren!

    Comment by Lars Rudström — 2007 01 18 0:25 #

  32. Till Lars Rudström: Det där med hästen tar du för bokstavligt. Men i botten finns något att ta på allvar: Jag har en ideologi, en övertygelse som har stått sig allt sedan tidiga tonår. Den överger jag inte, bara för att mitt parti begår det ena eller det andra misstaget, inte heller om det väljer den ena eller den andra partiledaren.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 18 11:42 #

  33. Ganska så religiös politisk övertygelse alltså. Många religioner har ju genomgått reformation, som den kristna och judiska t.ex. Och religionen extremvänsten?

    Comment by A-K Roth — 2007 01 18 16:06 #

  34. Jadå Enn Kokk! Jag förstår allt vad du menar, men det är det som något skrämmer mig i en sådan ”fanatism”, nämligen att man blundar för partiets vilsegång. Detta är inte specifikt för de som omfamnar socialismen. De på andra sidan är lika goda kålsupare. Det finns moderater som är så förblindade i sin tro att de vägrar gå in i en konsumbutik av löjligt principiella skäl och att Bohman och Bildt var det bästa som hänt! Så gick det som det gick också. Det kallar jag likaså för fanatism och politisk blindhet.

    Comment by Lars Rudström — 2007 01 18 17:41 #

  35. […] The first line of criticism attacks Sahlin for being shallow politically and careless in personal matters – this is what political scientists would call a valence perspective (For examples – columnist Britta Svensson in Expressen; old-timer Enn Kokk’s savaging of Sahlin is also a fascinating read). […]

    Pingback by Mona Sahlin: Curb Your Enthusiasm (Part 2) at Jacob Christensen — 2007 01 27 20:52 #

  36. […] En rätt intressant analys gjordes av Enn Kokk i samband med valproceduren där han nog var klar över Messings ideologiska förankring, Kokk skriver väl som oftast i denna text (en bit ned i hans så vanligt långa alster). […]

    Pingback by Socialisten Messing » magnuscallmyr.se — 2007 10 30 15:52 #

  37. Tack Enn för din sida. Min dotter tipsade mig om den när jag var osäker på Melodikrysset. Och även om jag kan melodikrysset så måste jag bara kolla bakgrundsfakta på din sida för övrigt lär jag mig en massa politik, detta är mitt lördagsnöje, tack för det. Anne

    Comment by Anne — 2008 10 04 20:51 #

  38. Till Anne: Melodikrysset är också mitt lördagsnöje. Det jag hoppas framgår av min blogg är att en människa som har ägnat hela sin yrkesverksamma tid åt politik också kan vara intresserad av andra saker, till exempel kultur, trädgård och mat. Och alltså Melodikrysset.

    Comment by Enn Kokk — 2008 10 04 20:58 #

  39. Intressant att läsa om Mona S. Jag som S-väljare är förundrar över hur Mona ens kan föreslås till att vara partiledare.

    Så många, mindre begåvade inlägg som hon har gjort, visar på att det inte fungerar med henne, senast tänker jag på SWECAN, det finns en uppsjö av tokiga saker som denna människa har gjort.

    Partiet måste vara väldigt illa ute när man väljer denna Mona, det är i alla fall min slutsats.

    Comment by Kenneth — 2009 02 08 15:02 #

  40. Maud Olofsson politiska hyckleri känner inga gränser

    För oss som har våra rötter i SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, var det en bedrövelsens dag när Maud Olofsson kapitulerade för major Björklund och kärnkraftsindustrin. För nu står det klart att centern inte längre förvaltar partiets arv. Det har varit uppenbart länge att partiet skäms för sitt ursprung, Bondeförbundet, och i Maud Olofssons politiska hyckleri känner inga gränser.

    I stället vänder hon sig till städernas väljare. Omedveten om att ättlingar till småbrukarna i städerna har en känsla för sitt ursprung och vill se en levande landsbygd.

    Under Maud Olofsson tid som partiledare har det blivit alldeles uppenbart att hon helst vill glömma att det är folket på landsbygden och Sveriges småbönder som en gång bildade partiet i strid med herrgårdshögern. Centern var länge småfolkets parti som hade mer gemensamt med arbetarna än med de högre skikten i samhället.

    Vid centerkonferensen på Gotland var Maud riktigt hög och talade om den ”Gyllene porten till förnybar energi”. Det var ett närmast extatiskt tungomålstal. När inte det hjälpte föll hon i bästa amerikanska valtalsstrategi i tårar över sitt eget tal och ”då bröt applåderna ut” enligt Gotlands Tidningar. Ja det är nog många trogna centerpartister som fäller en tår, men förstås av helt annan anledning, över Mauds historiska svek.

    Medierna har genom den listiga uppläggningen med en konferens för centerns kommunfolk i direkt anslutning till alliansens energiuppgörelse getts en alldeles felaktig bild av stämningen inom partiet. De som åker på dessa konferenser är främst ideologiskt urlakade kommunalråd som inte på något sätt är representativa för centerns väljare. Ofta i konflikt med sina väljare lokalt då de gör praktiskt taget vilka kompromisser som helst för att sitta kvar vid köttgrytorna. De allra flesta backar upp allt som kommer från partiledningen, rädda för en intern debatt som kan skada partiet och därmed äventyra partistöd och deras välavlönade kommunala uppdrag.

    Jag kritiserar ofta medierna för sin sammanväxt med fack, politiker och storbolag. Inger Arenanders lördagsintervju med Maud Olofsson utgör ett hoppfullt undantag. Olofsson blev avklädd in på bara kroppen när Arenander konstaterade att centerledaren för sin reträtt endast fått en procent mer alternativa energikällor än vad EU kräver. Och detta i utbyte mot tio nya kärnreaktorer.

    När det gäller Maud Olofsson finns tydligen inga gränser för politiskt hyckleri. Som när hon tårögd säger att hon bytt uppfattning om kärnkraften för sina barns och barnbarns skull. Tänkte hon ändå bakom den glittriga fasaden, innerst inne, på att de måste ta hand om det radioaktiva avfallet, den förgiftade svenska fjällvärlden efter kommande uranbrytning eller de tusentals strålskadade barnen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Var det kanske därför hon föll i gråt. Eller är Maud Olofsson så förblindad av den politiska makten att hon helt har tappat huvudet.

    Rune Lanestrand
    Redaktör för tidskriften Småbrukaren
    (SLU, föregångare till CUF)

    Comment by Rune Lanestrand — 2009 02 08 18:40 #

  41. Till Rune Lanestrand: Jag antar att du har läst mitt inlägg ”Shahen av Uran (C)”, fastän du inte har kopplat din kommentar till det. Jag tycker att hennes beteende är exempellöst!

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 08 19:19 #

  42. Bäste Enn!
    Är mycket imponerad av dina kunskaper och ödmjukhet i skrift. Vi har båda ett stort IT intresse förstår jag. Tycker att din blog är fantastisk strukturerad. Har du fixat allt själv vad gäller det datatekniska eller kan du rekommendera någon för konsultation. Har tittad på WordPress packetet men inte riktig fått till det. Har One.com som serverhotell
    Med de bästa söndagshälsningar
    Pontus

    Comment by Pontus Götell — 2009 02 08 22:30 #

  43. Till Pontus: Jag har Bo Strömberg, som är gift med min dotter Kerstin, som webmaster. Du hittar länk till honom här intill.

    Han har utformat min blogg, men efter mina önskemål.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 08 22:44 #

  44. Kokk, Lanestrand vad säger han om regionfrågan? Där lade sig ju Maudan lika platt och lät moderaterna bestämma precis som i kärnkraftsfrågan. 95 procent av remissinstanserna sade ja till utredningens förslag och centern har tjatat om decentralisering och regional makt så länge man minns. Men nu när chansen finns får moderaterna stoppa alltihop. Maudan hon skrattar ändå.

    Comment by Georg L — 2009 02 09 9:56 #

  45. Till Georg L: Jag skrev nyligen om regionfrågan – min egen inställning till storregioner är ganska skeptisk. Problemet, som jag ser det, med en region som skulle kunna tänkas omfatta Uppsala, Dalarna, Västmanland och Värmland är att det här väldiga området inte har något gemensamt centrum, inga gemensamma media och så vidare. Politikerna skulle till allra största delen vara okända för väljarna.

    Länsgränserna är givetvis inte heliga och kan komma att behöva justeras, men annars tror jag det är bättre med ett samarbete mellan landstingen än med sammanslagningar.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 09 10:18 #

  46. Nominerna mig! Jag har mer karisma och mer personlig utstrålning än någon i den här bunten av obegåvade personer som radas upp, och dessutom har jag den bästa kunskapen om den politiska färdriktingen.
    Dessutom som ett extra plus har jag aldrig ingått i denna familjekarusell.
    Nu får det vara nog med den här rundgången och köbildningen inom partiet!
    Här krävs mer än kampsånger och gammal skåpmat delade mellan gamla vänner av inbördes beundrare.
    Basta!

    Comment by Ture Sjölander — 2012 03 21 12:34 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^