Rudolf Nilsen

Rudolf Nilsen har nyligen varit på tapeten i en kommentar (från Daglönare) här på bloggen.

Jag har försökt kolla, vad jag själv har skrivit om Rudolf Nilsen genom åren.

I Aktuellt i politikien (s) 8 1976 (20 maj) finns min första recension av Rudolf Nilsen-material:

TORGNY BJÖRK SJUNGER RUDOLF NILSEN

Rudolf Nilsen (1901-1929) är en norsk arbetardiktare, vars minne ännu lever. Så även hans dikter.

Som flera andra diktare har han fått dikter tonsatta. Här i Sverige av Torgny Björk, som tidigare bland annat har tonsatt Gustaf Fröding och sjungit in visor av Evert Taube och Birger Sjöberg.

Några av visorna på Torgny Björks LP ”Löfte” (YTF 50151) har blivit bra, till exempel ”Arbetslös jul”. Ibland finns en påtaglig korrespondens mellan text och musik; märk psalmtonen i ”Mästaren”.

Men det mesta är inte särskilt träffsäkert. När jag till exempel hör ”Bekännelse” får jag associationer till en refrängsångare på dansbanan i en folkpark – tänk er själva den här texten till musiken av ett svenskt parkband:

Jag känner en mening med livet.
Det är i de namnlösas här
att kämpa för arbetarklassen
med tanke på sång och gevär.

Och när kommunisten Rudolf Nilsen riktar sin ”En enda sång” till kvinnan, så har jag svårt att inte göra invändningar mot hans kvinno- respektive människosyn:

En älskare är du, ja hannen,
en hon vill ha ungar med.
Och stryk hennes hår från pannan
och smek henne ömt för det.

Fast Rudolf Nilsen är förstås inte ensam om att skriva sånt här jams i den tidiga arbetarlitteraturen. Så värst mycket har våra invanda könsroller inte förändrats sen tjugotalet heller.

I Aktuellt i politiken (s) 5 1977 (10 mars) finns en recension,

RUDOLF NILSEN I ORIGINAL

I Aktuellt nummer 8 / 1976 skrev vi om Torgny Björks LP med egna tonsättningar av Rudolf Nilsen, ”Löfte”. Huvudinvändningen var att tonsättningarna och arrangemangen i alltför stor utsträckning saknar känsla för text, tidsfärg och annat sådant.

En av de få bra tonsättningarna av Björk finns också med på den norska LPn ”På stengrunn” (Polydor 2382 035, distribution i samarbete med AOF). Där finns sexton sånger av Rudolf Nilsen med Jon Arne Corell, Kari Svendsen, Lillebjørn Nilsen, Lars Klevestrand, Steinar Ofstad och Carl Marten Iversen. De här tonsättningarna, av varierande personer, är genomgående mer träffsäkra än Björks.

Rudolf Nilsen, född 1901, blev bara 29 år gammal men är ett stort namn i norsk arbetardiktning. Politiskt var han kommunist, men i många av hans texter finns vardaglig arbetarskildring, giltig för hela arbetarrörelsen.

***

Av ovanstående framgår, eftersom AOF (den norska motsvarigheten till ABF) är inblandad, att Rudolf Nilsen sågs som en stor arbetardiktare i hela den norska arbetarrörelsen, inte bara av de norska kommunisterna.

***

I en översikt över norska vänsterskivor på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 11 1978 (15 juni) noterar jag, att Rudolf Nilsens ”Ridderslag” finns på LPn ”Ridderslag”, en skiva med ”revolutionære arbeidersongar” (MAI 7611/12, distribution Engelbrekt); jag har en hel del uppskattande att säga om den här skivan.

I Aktuellt i politiken (s) 14 1978 (24 augusti) skriver jag på recensionsavdelningen Spegeln under rubriken

NY RUDOLF NILSEN

”Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. Framför allt är tonsättningarna stilsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

”Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gäller att rädda vår jord. De bästa är kallade.”

Laissez Faire

Eftersom Fredrik Jansson nämner ”Laissez Faire” kan det vara på sin plats att återge också den texten.

LAISSEZ FAIRE

Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

If you want to start an enterprise,
A thing that not that many dare,
The bureaucrats will hurt you – be aware!
Without compassion, compromise,
Oh feelings just like beasts they snare.
But we all want to stop them – Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
We all want to stop them – Laissez faire!

Though freedom has its enemies,
There are ”liberals” who just don´t care.
Let them hear our message laissez faire!
But we will keep our principles
We want to do what they don´t dare.
Let them hear our message laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
Let them hear our message laizzez faire!

In peace and human rights we trust,
These rules apply just everywhere:
Let people have their freedom: laissez faire!
All that we demand is just,
All we want is what is fair:
Let people have their freedom – Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
Let people have their freedom – Laissez faire!

I Springtimes allsångshäfte för Almedalen återges ”Laissez faire” på engelska – vem som har översatt texten är mig obekant. Men det finns en svensk förlaga, skriven av Tobias Sjö, moderat riksdagskandidat i Stockholm i höstens val: jag hittade den på Google:

LAISSEZ FAIRE

Svensk text: Tobias Sjö, 1999
Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

Vill du grunda en fabrik i Sverige, eller starta en affär,
då svarar byråkraten: inte där.
För systemet hämmar friheten, ju mer det kräver och begär,
men jag vet något bättre: Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Ja, vi vet något bättre: laissez faire!

För fria individer löser bättre varje slags besvär.
Vi behöver frihet: laissez faire!
Men fackpampar och förtursregler skapar bara mer misär.
Vi behöver frihet, laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Vi behöver frihet, laissez faire!

Men det finns många ”liberaler” som inte lever som dom lär.
Låt hycklarna få höra: laissez faire!
För det är inte Friheten utan makten som de håller kär.
men vi vill ha vår frihet, laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Vi vill ha vår frihet, laissez faire!

På Tobias Sjös hemsida hittar man också en textvariant:

LAISSEZ FAIRE

Text: Tobias Sjö
Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

When the leaders of America impose a tariff that´s unfair
We all want to tell them: Laissez faire!
The steel-lobbies want state protection to increase their market share,
But you destroy the market – Lissez faire!

Tariffs make all goods expensive, all consumers will despair!
Listen to our message: Laissez faire!
So show us that you love free-trade, show the people that you care,
Listen to our message: Laissez faire!

Laissez faire! Laissez faire!
Laissez faire! Laissez faire!
Listen to our message: Laissez faire!

Att den alternativa texten är på engelska kan vara en fingervisning om att Tobias Sjö också är den som har gjort den översättning, som finns i Springtimes texthäfte.

Sjö har i själva verket författat mängder av visor i samma anda; den intresserade uppmanas gå vidare till hans hemsida med frihetsvisor.

Mer brevlådetrassel & besök i Köket grill:café

Även söndagsmorgonen startade med flyttad brevlåda. Den här gången var förövaren full eller ensam, troligen bådadera, eftersom han bara hade orkat släpa i väg den två meter.

Alltså måste man vidta mått och steg. Jag stegade i väg till OK och köpte ett par meter kabel plus ett kraftigt hänglås. Nu sitter brevlådan fast i grinden med båda kabeländarna sittande inne i den låsta brevlådan och fästa vid hänglåset.

När vi ändå var nere på OK, en marina nere i hamnen, beslöt vi att prova Köket grill:café. Det ligger på Strandgatan 12 och har ett stort trädäck med utsikt över hamnen. Jag har hört att det drivs av en vinkännare, så vi gick dit i första hand för att få var sitt glas vitt vin. Sen föll vi för frestelsen och tog var sin rågbrödmacka med inlagd strömming också – lite förrätt inför laxen jag ska laga senare i kväll.

Gott i båda fallen.

Hit går vi nog och äter middag också.

Globala infektionssjukdomar de fattigastes största gissel

Rubriken är hämtad från en artikel, publicerad på dagens DN.debatt (16 juli 2006). Bland undertecknarna finns ordföranden i den nybildade Världsinfektionsfonen, Birgitta Dahl, och övriga ledamöter i styrelsen, vidare också hedersledamöterna Lars Olof Kallings och Henning Mankell.

Utgångspunkten för artikeln och för fonden är det faktum, att huvuddelen av forskningspengarna för att bekämpa infektionssjukdomar – för några år sen beskrivet som ”the 10/90 gap”, nu snarare ”the 5/95 gap” – går till målgrupper, som kan betala för sig. Smulorna går till de 90 à 95 procent, som är för fattiga för att läkemedelsindustrin ska vilja satsa på dem.

Läs och ta till dig det här: ”Alltjämt dödar infektionssjukdomarna närmare 30 människor per minut, nästan hälften är barn som inte får uppleva sin femårsdag.”

Vilka sjukdomar är det vi talar om?

Malaria, som dödar mer än en miljon människor årligen. De vanligaste och billigaste läkemedlen är gamla, och malariaparasiten i allt större utsträckning resistent mot dem.

Tuberkulos, som dödar ett par miljoner per år.

Hiv/Aids, som dödar tre miljoner per år. (Att utvecklingen här ändå går i rätt riktning torde, påpekar artikelförfattarna, främst bero på att den här epidemin drabbar också oss i den rika västvärlden.)

Diarrésjukdomar och lunginflammationer – med svenska mått tämligen banala åkommor – dödar omkring sex miljoner barn per år.

Totalt räknar man med att ungefär 15 miljoner varje år dör i infektionssjukdomar. Många fler är, utan att dö, ändå utslagna på grund av de här sjukdomarna.

Ska man komma till rätta med det här, behövs forskning för att få fram mer effektiva läkemedel men också en satsning på diagnostik- och behandlingsmetoder, som är så pass enkla och billiga, att de kan fungera, där det råder brist på kompetent sjukvårdspersonal, menar artikelförfattarna.

De drar också den helt korrekta slutsatsen, att en bättre hälsa i de delar av världen, som drabbas värst av de här infektionssjukdomarna, också skulle vara en verkningsfull hävarm i arbetet att åstadkomma nödvändig ekonomisk utveckling.

Artikelns slutkläm lyder: ”Vi tror att det i dessa tider finns ett stort behov av att visa vad vi tillsammans kan göra för att minska mänskligt lidande och främja fredlig utveckling.”

Din insats – stor eller liten – kan du göra genom att sätta in en slant på Världsinfektionsfonden, plusgiro 90 00 65-4.

Brevlådestöld och melodikrysset

Lördag morgon, och jag går som vanligt ner till brevlådan – en stor markstående – för att hämta tidningarna. Ingen brevlåda! Jag går ut på gatan och till snårskogen tvärs över gatan och letar, utan resultat.

Om en stund knackar det på dörren. En närboende dam har sett vår brevlåda – det står namn på den – på Odengatan. Birgitta tar cykelkärran och går och hämtar den, där den står på gatan utanför ett av radhusen. Den är tung. Busarna har väl inte heller orkat släpa den längre än runt hörnet in på Odengatan. Damen som tipsade oss berättade, att det hade varit mycket busliv under natten.

Birgitta går också till Konsum och köper morgontidningarna i tron att vi, i avsaknad av brevlåda, inte har fått några. Det visar sig dock, att tidningsbudet har varit hyggligt nog att gå in genom grinden och lägga våra tidningar på bastutrappan. Tack!

Själv sätter jag som vanligt på lördagsmorgnarna på radions P 4 för att lösa melodikrysset.

Dagens lättaste svar för folk i min ålder var nog Nidälven och Arne (Lamberth), han som spelade ”Oh mein Papa” på trumpet. Owe Thörnqvists ”Varm korv boogie” på norska, som gav ”låda”, var också lätt. Och inte för att jag är a londoner, men London hörde också till de enklaste uppgifterna, likaså Galenskaparna med ”Macken”. Att gamla ”34an” skulle ge ”riva” var ju heller inte svårt att lista ut.

För mig var också Öbarna lätt. De har turnerat för socialdemokraterna, Aktuellt i politiken har skrivit om dem och deras fina Taube-tolkningar finns förstås i våra skivhyllor. Eva Jarnedal i Öbarna är förresten dotter till Taubes Huldas Kari.

Svensktopps- och melodifestivalmusiken hör inte till mina starkare sidor. Men Charlotte (Nilsson) och (Tusen och) en (natt) klarade jag. Faktiskt minns jag också duon Nina (och Kim) från en melodifestivaluttagning.

Närmare till hands för mig att känna igen var då Mats Ronander, som här sjöng tillsammans med Kim Larsen, som jag gillar ännu mer. Cardigans klarade jag också.

Av dagens klassiska nummer var Brahms ”Vaggvisa”, som gav uppmaningen ”sov”, lättast. Att svaret på den andra klassiska frågan skulle bli ”tre” har nog de flesta melodikrysslösare listat ut med hjälp av hjälpbokstäverna, men vad var det för stycke? Jo, Nikolai Rimskij-Korsakovs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

Allsång i Almedalen

Jag har tidigare, i hemlighetsfulla ordalag, berättat om hur jag träffade min förre arbetskamrat, informationschefen på socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig samt hans nutida arbetskamrat på Springtime, Johanna Elgenius. Deras ärende var att få tips till ett partigränsöverskridande sånghäfte, avsett för en helt ny typ av arrangemang, allsång i Almedalen.

Det är klart att jag ställde upp.

Jag skrev på begäran också en text om politiska sånger, som sen – förkortad från ursprungligt A 4-format till A 5-format – placerades sist i sånghäftet.

Bo Krogvig har nu lämnat en rapport om hur det gick:

Hej!

Bra precis nu har jag varit hemma en vecka efter almedalsäventyret.

Måste berätta om det lilla äventyr som vi hade med ”Allsång i Almedalen”.

Trots våra tidiga möten i ärendet kom vi inte till grönt ljus för evenemanget förrän onsdagen för två veckor sedan. Först då ordnande det sig med lokal och allsångsledare.

Vi hade ju tänkt oss att vara vid det mest centrala ”vattenhålet” – Donners Brunn, men Bosse som driver detta ställe tyckte till slut inte att det var någon bra idé. Han hade ju folk nog ändå, som han sa. Då kom tvivlet tillbaka. Kan vi verkligen göra detta? Det måste ju bli bra. Efter lite tänkande föll våra blickar på baren Friheten, en innebar av källar- och loungekaraktär, som inte brukar vara särskilt besatt under varma sommarkvällar; folk vill ju sitta ute. Inte nog med att namnet passar, den ligger helt nära Donner plats, i källaren på Visby Hotell.

Nåväl, vår modiga och frimodiga organisatör, Tomasine, ringde Stefan på Friheten. Han tvekade, men efter övertalning sade han OK till att låta oss köra en timme från niotiden under söndagen, socialdemokraternas kväll.

Då när lokalen var klar backade vår första trubadur ur, av familjeskäl. Febrig ringde jag till Danne Karlsson, som du säkert har mött – han brukar sjunga ihop med Pekka, tror jag; den duon har sina rötter i ABF och särskilt i Sollentuna. Dom har ordnat ”Spelman i Storstad” under många år. När jag fick tag på Danne så sa han genast ja. Febern lättade och vi var på rull. Nu gällde det att fixa sånghäftena. Det ordnade Maria. Vi gjorde ett litet läckert sånghäfte med röda och gröna dekorfärger till den svarta texten.

Vi kom till Gotland på lördagen och började genast genom mun mot mun-metoden föra budskapet vidare. Fram på söndagen var vi väl ett tiotal som bar budskapet om allsång i Almedalen vidare. Så höll Persson tal, och budskapet spreds till allt vidare kretsar, utan att han nämnde det.

Några minuter i nio kom jag till Friheten. Danne var där. Han hade fått beställd sånganläggning. Men där satt oxå Mats Odell och Sigfrid Leijonhufvud, båda kd, med sina fruar. Så började folk droppa in. Danne började sjunga lite allmänna sånger i sin uppsjungning, och redan där märkte vi att detta kommer att bli nåt. Så vid kvart över började vi. Lokalen var nästan fullsatt. Det var kö och oordning i baren. Stefan hade glömt sätta in personal så det var några unga som skulle langa pilsner till den sång- och pilsnertörstande publiken.

Maria Arnholm hälsade välkommen. Så drog Danne i gång. Han valde sex sånger från varje sida. Oj, oj, oj, vad vi sjöng. Taket lyfte sig nästan. Magnus Ljungkvist gjorde en bejublad version av ”Åsså kommer det en såsse”. En liten paus. Påfyllning och lite rökande. Lokalen var fullsatt. Och varm. Så fortsatte vi. Lars Hjalmarsson var där med Lena. De krävde oavbrutet ”Folkpartimarschen”. När den väl kom hade dom gått. Den anfördes av Johanna Elgenius och Maria Arnholm – oxå den blev en trevande succés. Så fortsatte vi i häftet. Det blev lite av kamp mellan höger och vänster. Vänstern vann – vi har bättre låtar. Så avslutade Danne med att leda oss i ”Vi måste höja våra röster”. Då trodde jag taket skulle lyfta och rutorna krossas. Det var en fantastisk kväll. Och i publiken såg vi Britt Bohlin och Sten Olsson, och han sjunger ju inte såå bra, Tomas Bodström med entourage, Kristina Axén Olin, Inger Roos, landstingsråd i Stockholm, vår gamla kollega Lena Thulin och många många fler. I vår rörelse och i andras.

Under en av de sista låtarna frågade vi Stefan om vi fick köra på tisdag också. Han svarade genast ja. Så vi utlovade en repris till folkets jubel.

Nöjda, gick vi sedan till Donners Brunn och njöt en god, sen, middag.

På måndagen skrev Almedalsbloggen om att detta avgjort var det trevligaste arrangemang man kunde minnas. www.almedalsbloggen.se

Om söndagen blev en succé, blev tisdagen magisk. Ännu mer folk, samma upplägg, bättre flyt i baren. Vi delade då in vår timme i fyra delar. Del 1. Uppsjungning, med allmänt kända låtar. Del 2. sex låtar från var sida, Del 3 några andra låtar och ur häftet, del 4 tre önskelåtar ur häftet. Söndagen tog en timme och en kvart, tisdagen en och en halv. På tisdagen var det lika många kända och okända men kryddan var där en gäng ungdomar från Rättvisemärkt, anförda av Alice Bah.

Vi lovade strax att köra också nästa år.

I häftet, som jag ska skicka till dig, skrev vår VD Maria Arnholm förordet och din text blev ett mycket uppskattat efterord.

Letar du på www.springtime.nu hittar du häftet, under nyheter.

Vi fick en del vacker mediauppmärksamhet:

www.sydsvenskan.se/val2006/article170641.ece

www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,852885,00.html

Vill med denna uppsats ”Mitt sommarlov” tacka dig för din inspirerande insats. Utan dig hade det inte blivit så bra som det blev.

Lev väl, jag lovar att inte skicka några mackor i posten.

Hälsa Birgitta, ungar och andra hälsningsberättigade.

På sommarverandan med ett glas vin

Vännen

BoK

***

För dem som är intresserade av min längre betraktelse om kampsång, den som kortades i häftet, bifogas här originalversionen:

FRÅN KAMP TILL CAMP

En höjdarlåt, tycker min dotter och hennes vänner, är ”Lär av historien”, en KFMLr-skapelse från de röda åren, då farsan var ung. I likhet med farsan har dottern och hennes kompisar inget till övers för sjuttiotalsrevolutionärerna. Men texten är så fruktansvärt komisk, musiken, som är lånad från John Fogertys ”Proud Mary”, häftig.

Så har en låt vandrat från kamp till camp, blivit party music i stället för partimusik (r).

Många tycker säkert att ”Folkpartimarsch” är lika komisk, men i det fallet sätter valet av melodi hinder i vägen för att den skulle kunna bli lika populär som ”Lär av historien” på dotterns fester.

Annars är kampsången nästan helt en vänsterföreteelse. Jag vet, för jag har samlat på politisk musik i hela mitt vuxna liv. (Jag bortser nu från högerextremisterna; vad jag bedömer är den normala demokratiska högerhalvan i politiken.)

Jag har gett ut ett par sångböcker i genren och har gjort det för att jag gillar materialet. Visst finns det bland de gamla arbetarrörelsesångerna sångtexter, som känns antikverade, men att gå från nu till då är att slå en nödvändig brygga tillbaka till rörelsens rötter. I förordet till min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) skrev jag:

”Jag tror att sången är en emotionell faktor, som inte får vara politiskt engagerade – på allvar politiskt engagerade – människor främmande. Politik är inte teknokrati.

Arbetarrörelsens gamla sånger speglar – i all sin vulgaritet och valhänthet – en rättfärdighetslidelse, som rymmer enorma kvantiteter emotionellt sprängstoff. Det var den rättfärdighetslidelsen som bar fram arbetarrörelsen till de politiska segrarna.”

I det här urvalet sånger är ”Vi bygger landet” och ”Den röda fanan” exempel på det jag skriver om ovan.

Kampsångsgenren måste dock, som alla andra musikgenrer, förnyas, om den ska överleva. I min gamla ”Upp till kamp!” tog jag därför med en mängd (då) nya sånger, till exempel ”Kapitalismen”, ”Befria Södern”, ”Den svarta tuppen” och ”Where Have All the Flowers Gone?” (som det finns en parafras på i det här sånghäftet). Jag var också den som, med min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) tog hem Joe Hill – gävlesonen Joel Hägglund – till Sverige igen; ”Prästen och slaven” och ”Rebellflickan” fanns alltså med i min sångbok.

Skulle jag göra en ny version av ”Upp till kamp!” i dag, skulle Evert Taubes ”Änglamark”, Stefan Sundströms ”Nån har slagit upp ett hål” och Margareta Grapes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” ha en given plats i den.

Jag tror inte att det är en tillfällighet, att ”Jösses flickor” på nytt spelas på Stadsteatern i Stockholm. Min näsa säger mig nämligen att den politiska musiken på bred front är på väg tillbaka. Rent musikaliskt är den i dag mycket annorlunda. Tänk på rapparna och till exempel Dixie Chicks. Men det finns också mycket intressant grävande i det förflutna. Ani DiFranco har gjort en Joe Hill-CD och spelat in en underbar instrumentalversion av ”Internationalen”. Bruce Springsteen lyfter i ”The Seeger Sessions” på nytt fram den gamle vänsterikonen och protestsångaren Pete Seeger (som jag sverigelanserade i min ”Upp till kamp!”).

I USA, av alla ställen, finns i dag en vital vänstertradition bland singers/songwriters. Varför skulle inte just den amerikanska trenden hitta hit?

Enn Kokk

Den som vill veta mer om politisk musik rekommenderas att gå vidare till bloggen http://enn.kokk.se. Där finns texter både om det allra senaste och om gamla godingar som ”Der Dialektische Materialismus Rock”.

Du ska få en dag i mårå

Den norske vissångaren och författaren, inte minst barnboksförfattaren Alf Prøysen (1914-1970) är en favorit också hos många svenskar. Många i de yngre generationerna är uppvuxna med hans ”Teskedsgumman” (”Teskjekjerringa”), både som julkalender i TV med Birgitta Andersson som gumman och i bokform (på Rabén & Sjögren).

I vår familj har en annan bok av Alf Prøysen spelat en lika central roll: ”Byn som glömde att det var jul” (”Bygda som glømte at det var jul”) i svensk översättning av Ulf Peder Olrog och med teckningar av Nils Stödberg (Rabén & Sjögren). Den måste läsas före julklappsutdelningen på julafton! Kerstin och hennes familj har fört traditionen vidare.

Men ännu tidigare spelade en av Prøysens visor en roll i vår familj. När jag och Birgitta bildade par i mitten av sextiotalet, följde Birgittas dotter Anna med till den nya familjen, dessutom också en EP med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna” (”Lille vackre Anna”, 1955).

Själv hade jag då ett ännu äldre förhållande till Alf Prøysen.

Jag tänker då inte bara på Nora Brockstedt och ”Tango för två” eller på Prøysens samarbete med Owe Thörnquist, ”Anders och Brita”.

1954, när jag var FiB-ombud i Juniskär – jag sålde både tidningen och FiBs folkböcker – utkom Alf Prøysens ”Trastsommar” i FiBs folkbokserie. Den var översatt från hedemarksdialekt av Karl-Hampus Dahlstedt. Visorna i den, återgivna med noter, var bearbetade av Prøysens svenska översättare och parhäst Ulf Peder Olrog – de brukade översätta och sjunga varandras visor.

”Trost i taklampa” (1950), som den hette i original, var Prøysens enda roman. Den blev en väldig succé: teater 1952, film 1955, musikal 1963. Succé med rätta – ”Trastsommar” är en underbar liten roman. Jag kommer alltid att minnas flickan som återvänder hem till landet i det hon kallar för ”blåklocksveckan”.

Prøysen förekom över huvud taget många gånger i gamla Folket i Bild. Föga förvånande, eftersom han också medverkade flitigt i FiBs norska motsvarighet, Magasin for alle (tidigare Arbeidermagasinet). Dess redaktör var Nils Johan Rud, själv författare (givetvis publicerad både i Folket i Bild och i förlagets folkbokserie) och dessutom god vän med Folket i Bilds legendariske chefredaktör Ivar Öhman (som i slutet av sitt liv blev kulturattaché i Oslo).

Redan av detta kan man dra den korrekta slutsatsen, att Alf Prøysen var en del av norsk arbetarrörelse. Han skrev för barn i norska Kooperatøren. 1951-1970, i nitton år, skrev han 838 ”Lørdagsstubber”, korta prosatexter, för Arbeiderbladet i Oslo. Hans böcker utkom på arbetarrörelseägda Tiden norsk forlag (senare sålt till Gyldendal).

Liksom Socialdemokratiet i Danmark (minns vad jag skrev om ”Svantes lykkelige dag”) har norska Arbeiderpartiet odlat en sångtradition, som inte bara omfattar traditionella kampsånger utan också visor. Och vem skulle de norska partivännerna sjunga, om inte Alf Prøysen? Många gånger har jag på Arbeiderpartiets landsmöten (kongresser) sjungit den här sången, en av Prøysens finaste:

DU SKA FÅ EN DAG I MÅRÅ

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen ”detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Den här sången finns förresten också i en svensk version från 1976, ”Du ska få en dag i morgon”, signerad Carl Anton Axelsson.

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har posthumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

På Arbeiderpartiets kongresser brukade Tiden norsk forlag, på den tiden det ännu var partiförlag, ha bokbord. Där hade jag en gång lyckan att hitta Alf Prøysens visor i fyra band.

I Tallparken

I eftermiddags ville Birgitta åka och bada. Vi packade badkläder, kaffe och kall Pepsi Max och förstås böcker och kvällstidningar, och så cyklade vi till Tallparken. Där har vi sedan årtionden vårt eget badberg.

När barnen var riktigt små och vi nya i Öregrund, brukade vi bada från klipporna som finns nedanför Societetshuset.

Sen, när ungarna lärde sig simma och tog simmärken, badade vi på Sunnanö camping, som också har fördelen av att ligga vid ett sund och alltid ha varmare vatten än ute i öppna havet.

Men åter till klipporna nedanför Societetshuset.

Hela den oändligt långa stranden därifrån och bort mot Tallparken är badbar; soliga dagar ligger det folk där, beroende på vind, i skrevor och på bergknallar. En liten bit från Floras café (åt kyrkan till) går det ner en promenadväg, som går längs stranden bort mot Tallparken. Den fanns redan under badortseran, och det fanns längs den här vägen eller stigen på den tiden ett herr- respektive dambad med plank emellan. När vi skaffade hus i Öregrund fanns fortfarande en länga omklädningshytter kvar där, men sen brände brandkåren ner de allt mer förfallna och allt mindre använda trärucklen.

Det finns naturligtvis också andra sätt att komma till Tallparksbadet.

Vi brukar för det mesta cykla dit och viker då av från infarten, där Hummelvägen ändar – där finns skylt till badet. Man åker eller går sen till höger om kyrkogården. En bit upp finns parkeringsplats för bilar, två tennisbanor, omklädningsrum med duschar, toaletter och en lekpark.

Därifrån leder två stigar ner till badet, den högra och bredare förbi en restaurerad musikpaviljong, som också går att använda som dansbana.

Tallparkens familjebad ligger vid en liten långgrund klippvik. Karaktären av barnbad förstärks av att där finns en anlagd sandstrand. Men de vuxna och de äldre barnen, förstås också ungdomarna, hålls gärna på bergen som finns på ömse sidor om badviken.

Om man står där (med näsan ut mot havet), kan man ta en stig åt vänster och hamnar då vid en spång över en liten bäck. Går man över den, befinner man sig i ett naturistbad. Det är ett kommunalt naturistbad, vilket markeras med en något svårtydd skylt; en gång har den föreställt människor utan badkläder.

Naturistbadet är beläget på en lång och mycket fin klippstrand, och det råder, framför allt på familjebadsidan, en kamp mellan textilbadarna och nakenbadarna om utrymmet. Tidigare nakenbadsskyltar har rivits ner, jag tror mig veta även med religiösa förtecken. Men på den bortre delen av naturistbadet härskar fortfarande nakenbadarna.

Jag har ingenting mot naturistbad; jag har själv provat det i Tallparken, även om det nu var länge sedan. Men jag har upplevt två problem med det, egentligen tre, men det tredje tar jag lite senare.

Det första är tittarna, som enligt en person, som har större erfarenhet av det här badet än jag, består av män, som lägger sig i närheten av nakensolande damer, så nära att de, om möjligt, kan se in i damernas skrev (detta är ett citat).

Det andra är bögarna, som jag personligen inte har något emot. Däremot är jag – med den sexuella läggning jag har – inte så trakterad av att män försöker ragga upp mig på badstranden.

Jag har alltså inte särskilt omfattande erfarenheter av att bada i naturistbadet; dessutom skulle det för Birgitta, som är ett känt ansikte, ha varit besvärligt att försöka bada där.

Redan i Tallparkens familjebad, som var vår tredje anhalt för bad, när vi fortfarande hade barn hos oss på somrarna, var det här besvärligt: Det är inte så rogivande – ens om folk på det hela taget är snälla och vänliga – att ständigt bli utpekad.

Så vi hittade till slut ett superställe, bortom naturistbadet.

Stigen bortom spången, som leder till naturistbadet, går i skogskanten bakom detta långsträckta bad. Längst bort och lite till höger finns något som, när barnen var små, gick under den spännande benämningen ”fästningen”, men som i själva verket är ett gammalt, numera rätt förfallet skyttevärn av betong och sten. Bakom det, på en bergknalle, hittade vi vårt bästa badställe. Berget ger lä, beroende på hur man lägger sig, och det ger ryggstöd när man läser. Det gamla skyttevärnet skärmar av mot naturistbadet. Få ids gå så långt för att hitta en badplats.

Under långa perioder var vi två familjer, som höll till där. Dels jag, Birgitta, Kerstin och Matti. Dels familjen Lundh, Lasse, Mary och deras två barn, Karin och Johan, de senare under ett antal år lekkamrater och sommarbästisar till våra barn.

Inte ens detta paradis saknade dock ormar. Birgitta har undvikit att gå dit ensam – då och då dök det vid såna tillfällen upp nakna karlar på det bergskrön, som ligger ytterligare högre upp, helt uppenbart med avsikt att visa upp sina manliga företräden. Och nakenbadarna försökte också då och då ockupera även vårt badberg, som alltså ligger utanför naturistbadet.

Både kommunen och Lasse Lundh försökte markera revir genom att sätta upp skyltar med texten NAKENBAD UPPHÖR. Nya revirstrider: skyltarna revs ner.

I dag, när vi för första gången i sommar tog oss till vårt älskade badberg, fanns texten NAKENBAD UPPHÖR åter igen där, nu målad i vitt på en lodrät stenvägg. Dessutom hade målaren förtydligat sig genom att under texten måla en bar kuk med ett rött förbudsdkryss över.

Hur som helst: på vårt badberg hade vi i dag en ljuvlig eftermiddag. Solen sken och brisen mojnade. Där uppifrån ser man hela Öregrundsgrepen, med öar till vänster, med först klockstapelsidan av Öregrund, sen Gräsö till höger, och så det öppna havet där emellan. Jag vet inte, hur många gånger jag har sett den där utsikten, men jag kan aldrig se mig mätt på den. Den är sommaren inkarnerad.

Här vid öppna havet är vattnet rent och klart, faktiskt också saltdoftande fast det är på Östkusten.

Nedanför berget ligger en liten udde, egentligen kanske mer en klipphäll än udde, och utanför den ytterligare ett antal flata klippor, som sticker upp ur vattnet en bit ut – hur många beror på vattenståndet, och i dag var de många, eftersom det var lågvatten. Mellan de här klipphällarna i havet simmade våra och Lundhs ungar. Vi också. Jag minns en gång, när jag stod på en av stenarna, som då låg under vattenytan, och en förbisimmade liten kille sa till sin kompis:

– Tira Jesus! Han går på vattnet.

Vi måste ju doppa oss också i dag. Som vanligt tog jag vattentemperaturen: 15 grader!

En kall bottenhavsström sveper ner här i Öregrundsgrepen; det är en av förklaringarna till att Forsmark ligger där det ligger. Det hindrar inte, att badtemperaturen kan vara mycket högre än i dag, ibland 22 grader. Men det beror på vindriktningen.

Ändå går vi i, både jag och Birgitta. Fast vi kommer upp snabbt igen.

Leszek Koŀakowski

Leszek Koŀakowski, född 1927, är en polsk filosof (professor i filosofi 1959-1968), som betydde mycket för det nymornade intresset för marxismen också här i Sverige. Det gjorde han framför allt genom att inifrån kritisera den marxism, som öststatskommunisterna hade bidragit till att dogmatisera – den som benämndes marixismen-leninismen.

Också Koŀakowski var till en början ortodox marxist av det vanliga östslaget, och han sändes 1950 mycket riktigt till Moskva av kommunistpartiet för vidareutbildning.

Efter oroligheterna i Poznan 1956 blev dock Koŀakowski känd som banerförare för den revisionistiska grenen av den polska marxismen. För att göra en lång historia kort: 1966 uteslöts han ur kommunistpartiet. 1969 flyttade han till Univesity of California, Berkley för att bli gästprofessor. Han fortsatte sedan sin akademiska karriär i USA.

När hans bok ”Människan utan alternativ” utkom 1965 i Sverige, var han alltså fortfarande partimedlem, om än mycket oppositionell. På kultursidan i Arbetarbladet. där jag medverkade (se Last chorus: Jacob Branting), publicerade jag den 30 april 1965 följande recension:

MARXISMEN – VETENSKAP OCH VÄRDERING

Leszek Koŀakowski har med ens kommit i centrum för den nymarxistiska debatten i Sverige och hela Västeuropa. Koŀakoski är polack, född 1927, och professor i filosofi vid universitetet i Warszawa. 1955-1957 var han redaktör för studenttidskriften Po Prostu, det ryktbaraste organet bakom den polska islossningen. Po Prostu tvingades upphöra men Kolakoski har förblivit kommunist. Att hans ”Människan utan alternativ” (Orion-serien, Bonniers) nu har kommit ut på svenska har emellertid ett intresse långt utöver att boken kan ses som ett dokument över de östeuropeiska oppositionsrörelserna.

Givetvis tas stalinismen upp till debatt. Opportunismen, benägenheten att i enlighet med dekret betrakta Lysenkos och andras vetenskapliga teorier som ofelbara och marxistiska, samt institutionalismen kritiseras.

Koŀakowski summerar: ”Marxismen blev till ett begrepp med institutionellt och inte intellektuellt innehåll – som det för övrigt går med alla kyrkliga läror. Ordet marxist betecknar inte en person som hyser den ena eller den andra uppfattningen om världen utan en person, som intar en viss attityd, en beredskap att acceptera de uppfattningar som blir stadfästade av vederbörande myndighet. Vilket innehåll marxismen för ögonblicket har, är från denna synpunkt utan betydelse – man blir marxist genom att man förklarar sig beredd att från fall till fall anamma det innehåll som myndigheterna meddelar.”

Egna kättarna farligast

De egna kättarna är dessutom alltid farligare än motståndarna. Medan trycket utifrån i viss mån gör att gruppen konsolideras, är de inre upplösningshärdarna alltid livsfarliga. Här rör Koŀakowski redan vid problem som sannerligen inte är enbart kommunistiska.

Koŀakowski strävar efter – och det är hans marxism – att förena en marxistiskt grundad ideologisk strävan med en seriös analys av ekonomiska och sociala förhållanden. Visserligen menar han, i enlighet med marxistisk doktrin, att samhällsutvecklingen styrs av ekonomiska förlopp. Men: ”Då kritiken av utopismen blir ett viktigt socialt problem eller åtminstone anses vara det, så visar detta att den utopiska doktrinen är ett faktum att ta på allvar i det sociala medvetandet.” Utopin, som delvis är en produkt av rådande samhällsförhållanden, bidrar själv till att aktivt omskapa dessa samhällsförhållanden.

Utifrån detta angriper Koŀakowski häftigt tendensen att tolka historiefilosofin normativt, ”försöket att härleda slutsatser om börat ur nödvändigheten att söka kriterierna för den moraliska bedömningen i den förmenta kunskapen om den historiska lagbundenheten”. Ingen är befriad från moraliskt ansvar om han understöder ett brott, därför att han intellektuellt har övertygats om att dess seger är oundviklig.

På samma sätt: den som går till strids för socialismen i bergfast tillförsikt om seger, han satsar helt enkelt på det nummer, som enligt hans mening kommer att utfalla med vinst på historiens roulett; hans handlingar är moraliskt värdelösa, menar Kolakowski. Här står Koŀakowski avgrunder från stalinismen, men han kan citera Marx: ”…människorna själva skapar sin historia men inte efter behag utan genom att underkasta sig trycket från de rådande betingelserna.”

Koŀakowski betonar således med emfas den enskildes moraliska ansvar: ”Det är inte sant att historiefilosofin bestämmer de väsentliga avgörandena i vårt liv: det är vår moraliska känsla som gör det. Vi är inte kommunister därför att vi inser att kommunismen är en historisk nödvändighet; vi är kommunister därför att vi står på de förtycktas sida mot förtryckarna, på de eländas sida mot deras herrar, på de förföljdas sida mot förföljarna.”

Tro på det ödesbestämda

Sen kan det ändå inte hjälpas, att Koŀakowski själv då och då offrar åt den marxistiska determinismen. I alltför hög grad ses historien som en process med bestämd riktning. ”Utopin är alltså det mystifierade medvetandet om den faktiska historiska tendensen”, säger Koŀakowski utan att bekymra sig om att historien i så fall parallellt skapar olika utopier.

Inte heller det följande, som i och för sig är dräpande och roligt, ger en korrekt bild av den politiskt-ideologiska skalan: Vänstern strävar efter att stödja sina perspektiv på historiens erfarenheter och dess utvecklingstendens, medan högern kapitulerar för nuläget. ”Därför kan vänstern ha en politisk ideologi men högern bara en taktik.”

Vänstern står för det rationella tänkandet. Därför, menar Koŀakowski, är inte heller påståendet att det alltid måste ligga i arbetarklassens intresse att ansluta sig till vänstern alltid obetingat riktigt. Nationalism, religiösa fördomar, fördelar av ett kolonialt system kan mycket väl fjärma arbetarklassen i ett land från vänsterns strävanden.

Därför kan inte vänstern definieras genom att man fastställer, att den hänsynslöst och i varje läge ska stödja arbetarklassens krav , alltså stå på majoritetens sida. Därför måste man definiera vänstern som en viss intellektuell hållning, vilket lämnar möjligheten öppen att den i många fall befinner sig i minoritet.

Trots att Koŀakowski i nästa andetag är beredd att hävda att denna minoritetsvänster i alla fall strider för arbetarklassens ”sanna” intressen, måste man medge att han här står snubblande nära ett vanligt demokratiskt-socialistiskt (inte nödvändigtvis marxistiskt) synsätt. Vad är till exempel följande om inte socialdemokratisk jämlikhetsideologi? ”I de kapitalistiska länderna är kampen för avskaffande av de sociala privilegierna vänsterns kamp. I de icke-kapitalistiska länderna är avskaffandet av de privilegier man uppnått på grundval av icke-kapitalistiska förhållanden ett vänsterkrav.”

Till inkonsekvensens lov

Till förtjänsterna med ”Människan utan alternativ” hör också att författaren inte bara är skarpsinnig utan också rolig. Den polska radion citeras till exmpel apropå Chrustjevs besök i Jugoslavien 1955: ”Största intrycket på de församlade gjorde Chrustjevs förklaring att Sovjetunionen beslutsamt försvarar freden i hela världen.”

Eller läs i kapitlet ”Till inkonsekvensens lov”: ”Med andra ord: vi har kommit fram till predikatantinomins klassiska form: den konsekventa inkonsekvensen är ingen konsekvent inkonsekvens ty inkonsekvensen utesluts från inkonsekvensprincipenen; den inkonsekventa inkonskvensen däremot är just en konsekvent inkonsekvens.”

Läs förresten hel boken om de möjliga och de omöjliga i att vara marxist.

Enn Kokk

***

Det enda jag i dag skulle vilja tillägga är, att jag vid ett tillfälle, under mellanrubriken ”Tro på det ödesbestämda”, faller in i mönstret att tolka marxismen som en ödestro. Senare och mer omfattande marxläsning har på den punkten nyanserat min uppfattning.

Men man måste komma ihåg, att den form av marxism – marxismen-leninismen – som Koŀakowski polemiserade mot var dominerande både i Polen och i de övriga dåtida öststatsdiktaturerna, dessutom omfattad också av deras eftersägare i Sverige och i den övriga västvärlden.

Fast socialdemokratin var inte heller oskyldig till den här tolkningen av marxismen. En av den tyska socialdemokratins främsta ideologier, Karl Kautsky, tolkar också Marx´ historiematerialism på det här, milt talat, ensidiga sättet,

I Floras trädgård

Matti och Karin har varit här, alltför kort. Jag hann inte ens ta dem till Floras trädgård.

Så i eftermiddags tog jag med mig Birgitta dit i stället.

Floras tädgård är ett café kombinerat med ett litet hotell, ett ljuvligt ställe, ett måste om ni besöker Öregrund. Adressen är Västergatan 20; om man åker in i Öregrund, ligger det på den vänstra sidan av den lilla öppna plats, där infarten övergår i Rådhusgatan.

Det hette förr Västerport och var ett enkelt och bra pensionat där vi då och då inhyste besökare, som inte gick att härbärgera i våra dåförtiden två små hus. Jag minns förresten, att när Lars Molins film ”Baddjävlar” spelades in här i Öregrund, så träffade jag Finn Zetterholm utanför Västerport; filmteamet bodde där. (Jag kände Finn från vårt samarbete kring Joe Hill.)

Men i dag heter det alltså Floras trädgård.

Ska ni bo där, är rummen pietetsfullt renovrade och möblerna vackra.

Det lilla hotellet, ett gult hus, har inte restaurang men däremot ett utsökt café. Cafégästerna kan, om vädret är sådant, sitta inne i caféet eller i paviljongen som finns längst bort i trädgården.

Men vackra dagar som i dag sitter man gärna ute. Trädgården är stor med många bord, utspridda över en stor yta. Där finns gungor, en större och en mindre, den större upphängd i en väldig lind, och en hängmatta, som gästerna kan användaa. Gissa om barnen gör det!

Caféet serverar goda bakverk, signerade av en dotter i ägarfamiljen. Birgitta väljer en kaka med nötter och kola till kaffet – jag är som vanligt tvungen att hoppa över sånt. (När jag kommer hem, får jag belöningen: blodsockermätaren visar 4,2.)

Vi sitter ute i trädgården, i dess övre del. Vi är omgivna av blommor; caféets namn, Floras trädgård, är inte valt på en slump: fingerborgsblommor i ovanliga färger, riddarsporrar, blommande mynta, funkia, stjärnflocka. I häcken mot gatan blommar jasmin. Vid ingången till nedre trädgården står en paradisbuske. Där nere finns en fin kryddträdgård och mer blommor, bland annat praktlysing.

I ett uthus och i ett skåp i receptionen är det presentförsäljning. Birgitta köper saker till Annas döttrar Sara och Amanda, vars födelsedagar vi ska fira nu i helgen.