I Tallparken

12 juli 2006 23:56 | Ur dagboken | 4 kommentarer

I eftermiddags ville Birgitta åka och bada. Vi packade badkläder, kaffe och kall Pepsi Max och förstås böcker och kvällstidningar, och så cyklade vi till Tallparken. Där har vi sedan årtionden vårt eget badberg.

När barnen var riktigt små och vi nya i Öregrund, brukade vi bada från klipporna som finns nedanför Societetshuset.

Sen, när ungarna lärde sig simma och tog simmärken, badade vi på Sunnanö camping, som också har fördelen av att ligga vid ett sund och alltid ha varmare vatten än ute i öppna havet.

Men åter till klipporna nedanför Societetshuset.

Hela den oändligt långa stranden därifrån och bort mot Tallparken är badbar; soliga dagar ligger det folk där, beroende på vind, i skrevor och på bergknallar. En liten bit från Floras café (åt kyrkan till) går det ner en promenadväg, som går längs stranden bort mot Tallparken. Den fanns redan under badortseran, och det fanns längs den här vägen eller stigen på den tiden ett herr- respektive dambad med plank emellan. När vi skaffade hus i Öregrund fanns fortfarande en länga omklädningshytter kvar där, men sen brände brandkåren ner de allt mer förfallna och allt mindre använda trärucklen.

Det finns naturligtvis också andra sätt att komma till Tallparksbadet.

Vi brukar för det mesta cykla dit och viker då av från infarten, där Hummelvägen ändar – där finns skylt till badet. Man åker eller går sen till höger om kyrkogården. En bit upp finns parkeringsplats för bilar, två tennisbanor, omklädningsrum med duschar, toaletter och en lekpark.

Därifrån leder två stigar ner till badet, den högra och bredare förbi en restaurerad musikpaviljong, som också går att använda som dansbana.

Tallparkens familjebad ligger vid en liten långgrund klippvik. Karaktären av barnbad förstärks av att där finns en anlagd sandstrand. Men de vuxna och de äldre barnen, förstås också ungdomarna, hålls gärna på bergen som finns på ömse sidor om badviken.

Om man står där (med näsan ut mot havet), kan man ta en stig åt vänster och hamnar då vid en spång över en liten bäck. Går man över den, befinner man sig i ett naturistbad. Det är ett kommunalt naturistbad, vilket markeras med en något svårtydd skylt; en gång har den föreställt människor utan badkläder.

Naturistbadet är beläget på en lång och mycket fin klippstrand, och det råder, framför allt på familjebadsidan, en kamp mellan textilbadarna och nakenbadarna om utrymmet. Tidigare nakenbadsskyltar har rivits ner, jag tror mig veta även med religiösa förtecken. Men på den bortre delen av naturistbadet härskar fortfarande nakenbadarna.

Jag har ingenting mot naturistbad; jag har själv provat det i Tallparken, även om det nu var länge sedan. Men jag har upplevt två problem med det, egentligen tre, men det tredje tar jag lite senare.

Det första är tittarna, som enligt en person, som har större erfarenhet av det här badet än jag, består av män, som lägger sig i närheten av nakensolande damer, så nära att de, om möjligt, kan se in i damernas skrev (detta är ett citat).

Det andra är bögarna, som jag personligen inte har något emot. Däremot är jag – med den sexuella läggning jag har – inte så trakterad av att män försöker ragga upp mig på badstranden.

Jag har alltså inte särskilt omfattande erfarenheter av att bada i naturistbadet; dessutom skulle det för Birgitta, som är ett känt ansikte, ha varit besvärligt att försöka bada där.

Redan i Tallparkens familjebad, som var vår tredje anhalt för bad, när vi fortfarande hade barn hos oss på somrarna, var det här besvärligt: Det är inte så rogivande – ens om folk på det hela taget är snälla och vänliga – att ständigt bli utpekad.

Så vi hittade till slut ett superställe, bortom naturistbadet.

Stigen bortom spången, som leder till naturistbadet, går i skogskanten bakom detta långsträckta bad. Längst bort och lite till höger finns något som, när barnen var små, gick under den spännande benämningen ”fästningen”, men som i själva verket är ett gammalt, numera rätt förfallet skyttevärn av betong och sten. Bakom det, på en bergknalle, hittade vi vårt bästa badställe. Berget ger lä, beroende på hur man lägger sig, och det ger ryggstöd när man läser. Det gamla skyttevärnet skärmar av mot naturistbadet. Få ids gå så långt för att hitta en badplats.

Under långa perioder var vi två familjer, som höll till där. Dels jag, Birgitta, Kerstin och Matti. Dels familjen Lundh, Lasse, Mary och deras två barn, Karin och Johan, de senare under ett antal år lekkamrater och sommarbästisar till våra barn.

Inte ens detta paradis saknade dock ormar. Birgitta har undvikit att gå dit ensam – då och då dök det vid såna tillfällen upp nakna karlar på det bergskrön, som ligger ytterligare högre upp, helt uppenbart med avsikt att visa upp sina manliga företräden. Och nakenbadarna försökte också då och då ockupera även vårt badberg, som alltså ligger utanför naturistbadet.

Både kommunen och Lasse Lundh försökte markera revir genom att sätta upp skyltar med texten NAKENBAD UPPHÖR. Nya revirstrider: skyltarna revs ner.

I dag, när vi för första gången i sommar tog oss till vårt älskade badberg, fanns texten NAKENBAD UPPHÖR åter igen där, nu målad i vitt på en lodrät stenvägg. Dessutom hade målaren förtydligat sig genom att under texten måla en bar kuk med ett rött förbudsdkryss över.

Hur som helst: på vårt badberg hade vi i dag en ljuvlig eftermiddag. Solen sken och brisen mojnade. Där uppifrån ser man hela Öregrundsgrepen, med öar till vänster, med först klockstapelsidan av Öregrund, sen Gräsö till höger, och så det öppna havet där emellan. Jag vet inte, hur många gånger jag har sett den där utsikten, men jag kan aldrig se mig mätt på den. Den är sommaren inkarnerad.

Här vid öppna havet är vattnet rent och klart, faktiskt också saltdoftande fast det är på Östkusten.

Nedanför berget ligger en liten udde, egentligen kanske mer en klipphäll än udde, och utanför den ytterligare ett antal flata klippor, som sticker upp ur vattnet en bit ut – hur många beror på vattenståndet, och i dag var de många, eftersom det var lågvatten. Mellan de här klipphällarna i havet simmade våra och Lundhs ungar. Vi också. Jag minns en gång, när jag stod på en av stenarna, som då låg under vattenytan, och en förbisimmade liten kille sa till sin kompis:

– Tira Jesus! Han går på vattnet.

Vi måste ju doppa oss också i dag. Som vanligt tog jag vattentemperaturen: 15 grader!

En kall bottenhavsström sveper ner här i Öregrundsgrepen; det är en av förklaringarna till att Forsmark ligger där det ligger. Det hindrar inte, att badtemperaturen kan vara mycket högre än i dag, ibland 22 grader. Men det beror på vindriktningen.

Ändå går vi i, både jag och Birgitta. Fast vi kommer upp snabbt igen.