Sommar i P1 med Hannah Akuffo

16 augusti 2016 23:31 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Hannah Akuffo är född i Ghana (1954), men hennes föräldrar flyttade med barnen till Storbritannien. Under en vistelse i Etiopien, där hon forskade om lepra, det som förr benämndes spetälska, träffade hon svensken Sven Britton, som hon gifte sig med 1987. Detta nämnt inledningsvis, eftersom hon nu inte bara jobbar åt SIDA utan också i sitt ”Sommar” i dag talade svenska. Hon kom till Sverige redan 1986, eftersom hon hade fått forskningsstipendium vid Karolinska Institutet.

Hannah Akuffo levde tillsammans med föräldrarna och hela tio syskon, och det senare spelade kanske en roll för att hon ofta fick infektioner. Vid ett tillfälle fick hon riktigt svår influensa och var så sjuk, att hon kanske hade dött, om inte några katolska nunnor hade knackat på och frågat, om de kunde få logi. När de fick höra att en flicka i familjen var svårt sjuk, visade det sig, att de hade penicillin, och det här räddade kanhända livet på Hannah.

Möjligen är det den här händelsen plus det faktum att hennes pappa var presbyterian och präst som har lett till att Hannah Akuffo även som vuxen har hållit fast vid sin kristna barnatro. Ett ganska roligt och udda inslag i hennes sommarprogram var berättelsen om hur hon vid en stor middag var placerad tillsammans med Olof Lagercrantz och dennes hustru och hur hon, när han sa, att han hade hört att hon kunde och sjöng psalmer, under den fortsatta middagen sjöng sådana i hans öra.

Hennes familj flyttade, bytte även bostadsort, flera gånger under Hannahs barndom. Fadern tog också sin familj med till England; Hannah var sju år när de kom till London. De åkte till England på ett stort ångfartyg, och pappan hade fått förstaklassbiljetter till sig och sin familj. Hannahs främsta minne av resan blev att man kunde få hur mycket glass som helst, var som helst utom när man var i fartygets bibliotek. Och där tvingades Hannah vistas ganska mycket för att lära sig engelska.

Det skulle hon i och för sig ha gjort redan i skolan i Ghana, men lärarinnan som undervisade i det lät henne i stället passa sin baby, och även om hon gav Hannah bra betyg i engelska, lärde sig Hannah egentligen inte att tala och förstå engelska. Och inte blev det mycket bättre under båtresan. Under den lärde hon sig fyra ord.

Alltså fick hon det mycket svårt, när hon sattes i en praktiskt taget helt engelskspråkig klass i sin nya skola, vilket förstås ledde till stora problem. Men hon bet ihop, och efter tre månader hade hon lärt sig engelska, också för att kunna tala om för läraren vad hon utsattes för av en del av klasskamraterna.

Hon beskrev sig själv som ett mer nyfiket än besvärligt barn, ett som ständigt frågade ”Varför då?”. Besvärlig blev hon bara när hon konfronterades med att pojkar och flickor fick olika villkor.

Uppenbarligen lockades hon så småningom allt mer av frågor som rör smittsamma sjukdomar och infektioner och riktade alltså in sitt pluggande, senare sin forskning och sin praktik, på detta. Själv är jag inte lika intresserad som hon av parasiter och antibiotika, men jag är förstås glad och tacksam över att människor av hennes typ forskar och tar fram botemedel. Och ännu gladare över detta har förstås människor i områden, drabbade av malaria och annat elände, anledning att vara över att det finns människor som hon. Men hon är ju dess bättre inte helt ensam om det här; hon nämnde själv Hans Rosling.

Hon ansåg uppenbarligen att hon vid några tillsättningar av akademiska tjänster hade blivit orättvist förbigången, detta med icke sammanhållna argument. Det kan jag inte bedöma, men omöjligt är det ju inte, och Sverige är ju heller inte alltid så köns- och hudfärgsneutralt som flertalet av oss fortfarande vill tro.

Nu behöver ju frågan ”Var kommer du ifrån?”, som hon hade fått till leda, alltid ha rasistiska förtecken – den kan ju som bakgrund ha mänsklig nyfikenhet, berättigad även i fall som hennes. Hon berättade i sammanhanget att en av hennes anmödrar var danska – en del av henne hade utvandrat tillbaka.

Och det skedde, för att återge sista låten i musikdelen av hennes program, ”För kärlekens skull” (skriven av Ted Gärdestad).

Fast egentligen gjorde hennes musikval mig lite besviken. The Beatles och Seinabo Sey är förstås mycket hörvärda, och jag kan stå ut även med Diana Ross och Aretha Franklin, men bortsett från början av programmet spelade hon mycket lite av den afrikanska dansmusik jag lärde mig älska när min hustru på 1960-talet, när hon var anställd i tur och ordning på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjöld-fonden och SIDA, skaffade på resor till olika afrikanska länder och som bland annat användes vid de parties med mat och dans stipendiaterna på Hammarskjöldfondens kurser regelbundet inbjöds till hemma hos oss.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^