Sommar i P1 med Angelica Ström

När jag först såg namnet Angelica Ström i förteckningen över årets sommarpratare, sa mig namnet ingenting alls. Men under programmets gång gick det snart upp för mig att hon kommer från en familj jag personligen har haft kontakt med, dock inte med henne närvarande. Under min chefredaktörstid för Aktuellt i politiken (s) träffade jag upprepade gånger på redaktionen hennes mor, Katarina Taikon, plus hennes dåvarande make Björn Langhammer: Jag köpte material för publicering av dem, bland annat avsnitt ur Katarinas bokserie om Katitzi. Hennes biologiske far, också omnämnd i dagens Sommar, var den mycket kände, för övrigt uppsalafödde skådespelaren Ove Tjernberg, som jag har sett både på teater och i filmer. En viktig roll i hennes liv, som hon skildrade det i ”Sommar”, spelade också Katarinas syster, silversmeden Rosa Taikon – även henne har jag träffat, fast mycket senare. Och för att göra den här listan fullständig: Angelica Ström berättade att hon, när pjäsen ”Zigenare” i september 1968 skulle sättas upp på Dramaten, blev förälskad i Stefan Ringbom.

Jag nämner det här av två skäl. Dels sätter jag in Angelica Ström i ett sammanhang, där flera av de nämnda är kända också av många av lyssnarna till dagens ”Sommar”. Dels visade det sig, ganska snart och allt mer under programmets gång, att Agelica som barn och under sin uppväxt höll ett visst avstånd till modern och hennes familj, möjligen med undantag för moster Rosa. Dels sökte hon inte alls någon plats i den aktivistiska miljö där hennes vuxna vistades och verkade.

I själva verket fick hon ett veritabelt helvete på grund av sin bakgrund, i vart fall den zigenska. Hon valde att hålla mun när människor hon mötte på middagar och i andra sammanhang sa glåpord om zigenare. När hon som sjuåring en natt låg över hos bästa kompisen och kompisens föräldrar efter att ha varit på party kom hem igen, kallades hon av pappan i familjen för ”tattarunge”. När sedan hennes familj i samband med att hon fick fler syskon flyttade till större lägenhet och hon i tvåan måste byta klass, råkade hon redan från början ut för terror av ett par tvillingar i klassen – hon led men teg hemma, tills en klasskamrats mamma till slut ringde hennes mamma, Katarina, och berättade, vad flickan utsattes för. Katarina tågade då hem till tvillingarnas morsa – som med hånfulla tillmälen mer eller mindre slängde ut hennes mamma. Det här slutade med att hon bytte skola, till Kristofferskolan, som drevs av antroposofer.

Utsattheten ledde också till att hon försökte hålla sig på sin egen kant; redan under tidigare skolår hade hon, när hon fick frågor om sitt mörka hår och sina bruna ögon, försökt komma undan genom att antyda att hon hade familjerötter i Frankrike.

Hennes berättelse i ”Sommar” rymmer förstås också annat: Hur hon tillsammans med Rosa gick till Sturebadet och badade. Hur Stefan tog henne till Gotland, där hon för första gången upplevde tystnaden. Hur hon gick på Birkagårdens folkhögskola och blev montessorilärare, en pedagogisk metod som enligt hennes mening bäst hjälper varje barn vidare utifrån just hans eller hennes förutsättningar.

Hennes mamma, Katarina, hade då och då tidigt druckit för mycket och fick så småningom, särskilt efter det att Björn hade lämnat henne, allt mer grava alkoholproblem. Det här ändade med hjärtstillestånd och hjärnblödning. Den sommaren bodde dottern mer eller mindre på SÖS.

Efter mammans död grubblade hon mycket över sin egen identitet: Var hon rom eller icke-rom? Hade hon varit för anpasslig, velat vara alla till lags? Men också andra känslor konkurrerade, som lyckan över att ha egna barn och barnbarn. Och hon började se sin mamma med en vuxen kvinnas ögon.

Steg för steg närmade hon sig åter sitt zigenska förflutna.

I slutet av sitt sommarprogram berättade hon om att Hans Caldaras, som för övrigt gjorde TV-serie av ”Katitzi”, ringde henne och bjöd henne på en middag, där hon också träffade Lawen Mohtadi, som ville intervjua henne för en bok om Katarina Taikon. Och hon ställde upp – det kan vara nödvändigt, kom hon fram till, i en tid då många åter tar sig rätten att döma ut andra.

Tilläggas bör att Angelica Ström har skrivit förord till nyutgåvan av sin mors ”Katizi”-böcker.

I sitt musikval har Angelica Ström en viss följsamhet till det hon berättar om; titlar som ”Family Affair” och ”I Hate It Here” vittnar om detta. När det gäller artistvalet blandas ganska mycket, men jag vill av artisterna nämna till exempel Ed Harcourt, Van Morrison, Charles Trenet, The Kinks (”Sunny Afternoon”) och Bo Kaspers orkester.