Det lilla livet, till exempel det allra minsta

Som jag tidigare har berättat, hade vi sedvanligt julkalas för barn och barnbarn. Från sonens, Mattis, familj kom dock bara han och dottern Ella. Mattis hustru, Karin, och deras yngsta, Sofia, var fortfarande drabbade av den förkylning hela familjen hade råkat ut för lagom till julen.

Men vi ville förstås träffa de båda sistnämnda också, så vi gjorde upp om att Matti och hans familj skulle komma till oss på trettondagen, och den här gången kunde alla komma.

Julklapparna till Karin och lilla Sofia hade vi därför sparat till det här tillfället, och faktiskt hade vi sparat några julklappar till Ella också, både för att hon, som också är ganska liten, inte orkade öppna fler paket på det första julkalaset och för att hon inte skulle gripas av alltför stor rivalitetskänsla, när babysyster fick sina paket.

Jag vädjade, gammal och erfaren som jag är, till och med framgångsrikt till Ella att hjälpa lillasyster med paketen, men snart var det pappa Matti, i vars famn Sofia satt, som hjälpte till med paketöppningen. Jag tror inte ett ögonblick att Sofia förstod det här med jul och julklappar, men nog blev hon påtagligt intresserad av de nya leksaker hon fick. Men det gick bra att leka med snöret till något paket också.

Det var min tur att laga mat, och jag som är fiskarson och uppvuxen med fiskrätter hade efter eget huvud komponerat en mycket matig fisksoppa med olika slags atlantfisk som huvudingrediens. Också Ella åt av den med god aptit. Till efterrätt serverade jag med tanke på samma lilla person olika sorters glass. Till glassen fick de stora starkt nybryggt kaffe.

Ella är tillräckligt stor för att komma i håg farfar och farmor och sina tidigare besök både i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund – vi pratade med henne om att komma och hälsa på i vårt hus med stor trädgård också kommande sommar.

Lilla Sofia satt under middagen i babystol mellan sin pappa och mig, och efter en stunds tillvänjning började hon intresserat titta också på sin farfar (fast det vet hon inte vad det är). Så småningom kom det stora leenden, och innan Matti och hans familj åkte hem till Stockholm, satt hon faktiskt utan att protestera en liten, liten stund i farfars famn.

Som ni som känner mig och ni som läser mig vet, har jag ägnat en stor del av mitt liv åt det stora livet, åt politiken.

Men det betyder inte – det vet ni som brukar läsa den här bloggen – att jag tycker att det lilla livet är mindre viktigt.