Arbetarrörelsen ska inte idka sexploatering i sina verksamheter – men det är inget fel att den upplåter bostad åt människor också i närstående organisationer

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden hon satt i partistyrelsen, hade också en god relation till henne. Det betyder inte, att jag okritiskt har ställt upp på allt hon har sagt och gjort. Jag har kritiserat henne för att hon, när hon mötte motstånd, ibland valde den lite enkla vägen att gå och då skaffa sig något annat, roligare uppdrag. I EU-frågan hade jag en uppfattning motsatt hennes. Det här bidrog till att jag inte såg henne som någon riktigt optimal kandidat till posten som partiledare.

I dag hör jag till dem som tycker att hon har gjort ett bra jobb som Sveriges utrikesminister. Till det senare bidrar det faktum att hon har intagit en kritisk hållning till Israels politik gent emot palestinierna.

Nu är det inte det här jag aktualiter vill diskutera utan snarare det gatlopp hon tvingas löpa med anledning av att hon löste sin akuta bostadsfråga med hjälp av Kommunal.

Själv tror jag inte att hon där har gjort något formellt förgripligt – rättsväsendet kommer inte att finna att hon har begått något att straffa henne för; skrien från delar av oppositionen på hennes avgång kommer inte att få något stöd genom den helt onödiga undersökning som nu kommer att inledas om hennes lägenhetsaffär.

För egen del tycker jag det är mycket värre att hon och Kommunal har råkat i luven på varann, också att en mängd uppenbart politiskt aningslösa medlemmar i Kommunal har lämnat sitt förbund.

Själv är jag politiskt ett barn av den tid, då LO, dess olika förbund samt socialdemokratiska partiet (plus dessutom ett antal närstående folkrörelser och folkrörelseföretag) sågs som självklara förgreningar av samma rörelse, en klassrörelse i marxistisk mening. Jag syftar då inte bara på systemet med kollektivanslutning av fackliga organisationer till socialdemokratin, upprätthållet genom gemensam ideologisk utbildning – jag har själv varit föreläsare på mängder av fackliga ideologikurser – utan också på att man i vått och torrt försökte hålla ihop och tillgodose alla berördas berättigade intressen.

Ingen skulle på den tiden ha kommit på tanken att anklaga ett socialdemokratiskt statsråd för att i det ena eller det andra avseendet i sin politiska gärning försöka se till LO-medlemmarnas intressen. Detta alltså sagt mot bakgrund av att den sittande utrikesministern knappast har hanterat någon fråga av den karaktären.

Förr i världen gick folk från ett jobb till ett annat inom den samlade arbetarrörelsen, till exempel från någon facklig organisation till ett partiombudsmannaskap, och det finns fortfarande rester kvar av det här – Karl-Petter Thorwaldsson blev SSU-ordförande med arbetarbakgrund, var sedan kollega till mig på socialdemokratiska partistyrelsen och är nu alltså LOs ordförande.

Under min aktiva tid på partistyrelsen hade fackliga organisationer, självklart, egna fastigheter, där förtroendevalda och till exempel ombudsmän som rekryterades från någonstans ute i landet till jobb i Stockholm kunde bo, givetvis mot åsatt hyra. Och den samlade rörelsesolidariteten var också så stor, att ibland partiombudsmän kunde få bostad den här vägen.

Jag har aldrig själv skaffat mig bostad på det här sättet, ens tillfälligt.

Jag vill bara säga, att jag inte förstår det hallybaloo Margot Wallströms Kommunal-ägda bostad har utlöst. Kommunal har ju dessutom fått den hyra förbundet har begärt.

Jag har inte ens något emot att Kommunal äger en krog, dock förutsatt att verksamheten går med vinst och, ännu viktigare, att en förgrening av arbetarrörelsen inte tillåter porrartad verksamhet i denna sin lokal.

Estland: De traditionella partierna har ganska låga medlemstal. Men ibland expanderar de genom parlamentariska övergångar

De estniska partierna är medlemsmässigt inte särskilt stora. Störst är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med 14.253 medlemmar den 1 januari 2016. Nummer två i storlek är det borgerliga, i vissa avseenden nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) med 12.611 medlemmar. Det konservativa, kristna och estnationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) är opinionsmässigt på dekis men har fortfarande 9.665 medlemmar. Först på fjärde plats kommer Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) med 6.095 medlemmar. Det opinionsmässigt ganska framgångsrika nya partiet Vabaerakond (Fria partiet) har bara 694 medlemmar. Det i parlamentet också nya Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) har hela 7.747 medlemmar, vilket åtminstone delvis förklaras av att partiet har grundats på resterna av ett äldre landsbygdsparti.

Enligt en artikel i Eesti Päevaleht om partiernas medlemsutveckling är det bara de två sist nämnda partierna, de nya som fick säte i Riigikogu (Riksdagen) i det senaste valet, som har ökat sitt medlemsantal under året: EKRE med 135 medlemmar och Vabaerakond med 51.

Alla de gamla partierna backar i medlemsantal: Reformierakond med 275, IRL med 208, Sotsiaaldemokraatlik Erakond med 108 och Keskerakond med 104.

Partierna genomför medlemsvärvningskampanjer, som ger resultat främst inför val – men efter valen tenderar medlemsantalen åter att sjunka.

Fortfarande är det politiska landskapet så pass instabilt, att det också kan löna sig att försöka expandera genom att locka över folk som representerar andra partier, till exempel i parlamentet – några av de ledande socialdemokraterna är till exempel före detta centerpartister.

Den bittra striden om partiledarskapet i Keskerakond, den som vanns av den sittande partiledaren Edgar Savisaar, hade ju som en sida av saken en förlorande sida, den som i stället ville ha Kadri Simson som ordförande.

Simson förnekar att socialdemokrater skulle ha kontaktat henne för att få henne att byta parti. Men i en artikel i tidningen Postimees medger nu representanter för Socialdemokraterna, att de har gjort försök att – hittills förgäves – locka över andra som stödde henne i partiets ordförandestrid. Man kan nog inte utesluta, att det har förekommit vänskapliga kontakter av något slag också med Simson.

Danmark: Socialdemokratiet fortsatt under sitt valresultat

Vi startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 16 januari, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,3 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 6,5 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 19,6 procent
Konservative Folkeparti 2,8 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 19 januari följande resultat:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,9 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 19,9 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Socialdemokratiet ligger fortsatt under sitt valresultat, medan de partier på vänstersidan, som tydligt fronderar mot den mer invandrings/flyktingrestriktiva linjen, har vunnit fler sympatisörer.