Palmepriset till en israelier och en palestinier

Olof Palmes minnesfond delade 2015 års palmepris, 75.000 dollar, mellan den palestinske kyrkoherden i Betlehem Mitri Raheb och den israeliske journalisten Gideon Levy, känd bland annat från tidningen Haaretz.

Jag höll på att skriva ”delade salomoniskt”, men även om de båda pristagarna inte i allt tycker alldeles lika, har de en gemensam grundhållning i den konflikt deras respektive folk står mitt uppe i: De vill ha en fredlig lösning med plats för båda de stridande folkgrupperna. Ingen av dem ser några principiella hinder för att de här, i dag mot varandra stridande folken, inte skulle kunna leva sida vid sida, detta utan att uppge sin egen identitet.

Båda höll, efter Pierre Schoris inledning och efter att ur Lisbet Palmes hand ha mottagit sina prisplaketter, var sitt, av de inbjudna till ceremonin i Riksdagens andrakammarsal mycket applåderat anförande, och de hade sedan, under ledning av journalisten Bitte Hammargren, ett samtal om möjligheterna till fred.

Prisceremonins senare del omgärdades av sång. Gustav Sjökvists kammarkör sjöng sånger, skrivna av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, först ”Var hör vi hemma?” och ”Kärlekens tid” (med text av Ylva Eggehorn), sedan ”O klang och jubeltid” och ”Anthem” ur ”Chess”.

* * *

Efteråt blev det mingel i sammanbindningsbanan. Jag och Birgitta nöjde oss med var sitt glas alkoholfritt vin plus ett par snittar.

I trängseln där hejdades vi ideligen av gamla bekanta som ville hälsa och växla några ord. Själv tyckte jag det var särskilt roligt att åter få möta och hälsa på gamla arbetskamrater, mest kontorister, från min forna arbetsplats, 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen). Det här är människor för vilka 68an aldrig var en arbetsplats vilken som helst – där arbetade man för att man hade en politisk övertygelse.

Socialdemokratin skulle, för att få tillbaka sin forna vitalitet, behöva fler som Maud Björklund, Lena Finnman, Inga-Lena Nau, Eva Olofsson, Lisbeth Sundström och Leif Karlsson för att ta några ur högen.

De nämnda, och även jag, börjar nämligen bli till åren.