Historien om Filmstaden i Råsunda. Och lite om min egen filmhistoria

27 januari 2016 15:46 | Film | 3 kommentarer

Mikaela Kindblom berättar i boken ”Den svenska drömfabriken” (Stockholmia förlag, 2015) historien om Filmstaden i Råsunda.

Jag har, fast i relativt sen tid, besökt Filmstaden, men jag har inga personliga minnen därifrån, däremot minnen av en mycket stor del av de filmer som helt eller delvis producerades där.

Det senare har att göra med att jag sen mycket unga år – jag kom till Sverige som sjuåring och gick snart på biomatinéerna på de båda biografer som på den tiden fanns i Kvissleby, hyggligt nära den lilla byn Juniskär på kusten i Njurunda där vi bodde. När jag hade börjat i realskolan i Sundsvall, gick jag regelbundet på bio också på de biografer som fanns inne i stan. I de tidiga tonåren såg jag, fast jag då bara var 14 år, den då barnförbjudna (= femtonårsgräns) ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson i en mycket omskriven men egentligen högst oskyldig nakenscen.

Till det faktum att mitt filmintresse både breddades och fördjupades under gymnasietiden bidrog två olika saker.

Jag var ombud för – lösnummerförsäljare av gamla Folket i Bild, där Lasse Bergström 1954-1962 var en mycket skicklig filmkritiker, jag sålde som FiB-ombud filmade romaner som Birgit TengrothsTörst” och jag läste framför allt en rad romaner som följetonger i FiB. Många av dem, skrivna av de stora svenska proletärförfattarna, hade, när de kom i den här tidningen, fått ny aktualitet genom att filmas, och ibland illustrerades följetongerna av filmbilder. En av de mycket lästa femtiotalsförfattarna, Per Anders Fogelström, var andreredaktör för Folket i Bild, och hans böcker filmades, infördes som följetonger i FiB och återutgavs i FiBs folkbokserie.

Under gymnasietiden – jag tog studenten 1958 – kom jag också att se allt mer av konstnärligt smal film – jag har i svenskuppsatser också refererat till sådana filmupplevelser. Jag var under en del av gymnasietiden elevrådsordförande och med hjälp min kompis Anders Thunberg, senare känd journalist, vidgades elevrådets verksamhet till att också driva en filmstudio med visning av kvalitetsfilm.

Hösten 1959 påbörjade jag mina universitetsstudier i Uppsala, men den här staden med sina många biografer plus sin studentfilmstudio erbjöd också ett fantastiskt utbud av kvalitetsfilm för en filmintresserad ung man. Det förekom veckor då jag såg fler filmer än veckans dagar – mitt personliga rekord är fyra långfilmer samma dag.

Åren med småbarn att lägga hemma plus arbetsresor till Stockholm reducerade kraftigt mina biobesök (och dagens popcornosande salonger känns inte längre så inbjudande). Men två nya möjligheter att se film har tillkommit. Dels har TV länge visat bland annat äldre svenska långfilmer. Dels har vi skaffat först VHS-, sen DVD-filmer att se hemma i den egna TVn.

Så komna så här långt i texten har nog mina läsare förstått, att dottern Kerstins julklapp till mig i julas, boken om drömfabriken, hamnade hos precis rätt person.

Eftersom jag har sett nästan alla filmer från femtiotalet och fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, omnämnda i den här boken, och eftersom jag också har sett en mycket stor del av de äldre filmerna, allt från stumfilmseran och de tidiga ljudfilmerna till de filmer som gjordes före, under och efter andra världskriget, väcker de många filmbilderna i den här boken egna minnen av de här filmerna – jag har ju för övrigt skrivit om många av dem; se ovan under Kulturspegeln, Film. Mikaela Kindblom refererar inte heller i någon större utsträckning handlingen i de filmer hon skriver om, men blandningen av i allmänhet träffande iakttagelser, publikt och kritikermässigt mottagande samt, inte så sällan, udda men intressanta sidospår gör hennes framställning av den svenska filmens historia nöjsam att läsa. Fokus ligger naturligtvis på filmer, helt eller delvis tillkomna i Filmstaden i Råsunda, men när det krävs för sammanhanget, nämner hon också filmer producerade utanför SF-sfären.

Hon kan naturligtvis inte göra någonting åt det faktum, att både regissörer och de verksamma i filmindustrins många andra yrkeskategorier har varit män, men jag vill ge henne en särskild ros för att hon verkligen lyckas visa, att många skickliga filmmakare i ordets varierande mening – och jag talar här inte om kvinnor i filmroller – har varit kvinnor. Mai ZetterlingsÄlskande par” från 1964 är ett bra exempel – men det har alltså funnits betydelsefulla kvinnor inom produktionsdelen av filmbranschen långt tidigare.

Jag är också glad för att Mikaela Kindblom lyfter fram bredden i svensk film. I den här boken kan man såldes läsa både om Ingmar Bergman och hans filmer och om så kallade pilsnerfilmer, typ Weyler HildebrandsPensionat Paradiset” från 1937. Och jag tycker det är bra, att hon också ser förtjänsterna hos en mångproducerande regissör som Hasse Ekman.

Till det som gör den här boken till ett stycke levande filmhistoria hör Gösta Ekmans (den yngres) minnen från Filmstaden i Solna.

3 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Netflix torde vara en guldgruva för Dig om Du bara skaffade den. Finns ju både för dator och TV.

    Comment by Sjölandersurban — 2016 01 27 18:59 #

  2. Till Urban Sjölander: Fast jag gillar att själv köpa och fysiskt äga filmer, ungefär som jag gillar att äga och fylla hyllorna med böcker.

    Comment by Enn Kokk — 2016 01 27 20:08 #

  3. Ja alla har vi våra egenheter. Zlatan samlar snabba bilar men det mest konstiga jag har hört i samlarväg är den man som samlar böcker med ISBN siffror som passar hans 4 sista siffror i personnumret…..jag känner mig klart begränsad i min samlariver men svenska kungars sigill kanske kan vara väl nördigt. Begränsad upplaga alltså.

    Comment by Sjölandersurban — 2016 01 28 11:49 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^