Ring, klocka, ring!

1 januari 2016 17:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 15 kommentarer

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!