Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

28 januari 2016 14:05 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils ParlingsFinnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

3 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. När jag bodde i Uppsala (Studentvägen, 1980-tal) hade varje hus en bastu. Likadant fanns det i grannområdena på Rackarberget och Triangeln som är byggda ungefär samma tid 1960, eller åtminstone gemensam bastu för området. Flogsta hade sina takterrasser. Min misstanke att det var ett hygienkrav från studentkåren eller akademiker med norrländsk bakgrund som drivit igenom bastubyggena för jag har aldrig sett det förekomma i den utsträckningen någon annanstans bland studentbostäder i Sverige (Umeås har jag dock aldrig beskådat).

    Nya Radisson Blue Hotell vid stationen har en bastu jag tror även utomstående kan gå till. Inte för att jag använde den när jag var där senast i höstas men den fanns. Du kanske kan höra dig för vid något av de större hotellen om det finns möjligheter att använda bastun där? Borde inte vara helt omöjligt tänker jag, ofta finns omklädningsrum m.m. intill.

    Comment by Karl Magnason — 2016 01 28 19:39 #

  2. Till Karl Magnason: Din teori verkar i vart fall inte orimlig.

    Jag upplever bastu, i vart fall under ideala förhållanden, inte bara som en kroppslig utan också en själslig reningsprocess, vilket inte kräver absolut tystnad men är en rit under lugna och harmoniska former.

    Ditt namn antyder isländskt påbrå, och kanske ska jag också berätta om mina många resor till Ísland, där bad i landets heta källor, på engelska kallade hot spots, var en närmast obligatorisk ingrediens.

    Comment by Enn Kokk — 2016 01 28 21:02 #

  3. Enn Kokk:

    Det stämmer att jag har isländskt påbrå, tyvärr inga djupare kontakter med släktingarna där (samtliga av mina farfars syskon inkluderat han själv emigrerade till USA eller till Danmark/Sverige över USA på sin tid, mellankrigstiden/efter andra världskriget). Dock: Visst har jag varit och upplevt den katarsis man bara kan uppleva i ett varmbad där!

    Comment by Karl Magnason — 2016 01 30 0:29 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^