En film om det som var folkhemmet

Jag har inte läst Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove” från 2012, men en del filmrecensenter, vars omdömen jag har lärt mig att lita på, skriver att Hannes Holms (manus och regi) film från 2015 med samma namn är en mycket träffsäker filmversion av boken, möjligen med lite mer allvar och svärta blandade med alla skratt filmen framkallar.

Vi möter Ove, radhusområdets självutnämnde ordningsman, i filmens nutid lysande spelad av Rolf Lassgård, i filmens dåtid inte heller så tokigt gestaltad av Filip Berg. Både med hjälp av händelser i nutid och genom Oves tillbakablickar, utlösta av sådant som besök vid hustruns, Sonjas (Ida Engvolls) grav, djupnar bilden av Ove: Han blir begriplig mot bakgrund av sin arbetarbakgrund och det som hände hustrun och det barn som aldrig hann komma levande till världen. Vilken lysande skådespelare Lassgård är kommer också fram i andra enskildheter, till exempel när han ska läsa en sagobok för den nyinflyttade iranskan Parvanehs (Bahar Pars) barn.

Bahar Pars gör också hon en mycket fin rollprestation. Inte bara genom de yttre omständigheterna (inflyttning i området, svensk make med tummen mitt i handen) utan främst genom att spela en hjärtevarm och intresserad medmänniska med hjärtat på rätta stället.

Till det här kommer det hot en vitskjortad pamp (Johan Widerberg) i den kommersialiserade vårdsvängen utgör mot en av Oves grannar – men den senare räddas av, i någon mån, Ove och, framför allt, av en journalist (Anna-Lena Bergelin).

Allt det här är utomordentligt väl berättat. Möjligen tycker jag att den inlagda historien om två unga homosexuella män känns lite för konstruerat samhällstillvänd.

Men Ove själv känns oerhört äkta med sina gammaldags ideal, nu manifesta främst genom alla de taggar Ove riktar utåt. Också hans lust att ända sitt liv genom hängning (repet går av) och andra misslyckade försök känns äkta, faktiskt inte bara som en serie komiska malörer.

Och när Parvaneh mot slutet hittar honom död på riktigt, gråter jag lite i biomörkret.

Och när filmen är slut och jag ska gå sätter jag på mig min keps, en huvudbonad också filmens Ove alltid gick omkring i.

30 år sen vi gifte oss

Birgitta och jag har levt samman sen mitten av 60-talet, men i går, söndag, var det 30 år sen vi gifte oss. Vid det laget var våra barn för länge sen födda – Kerstin var så pass stor att hon, när vi kom hem efter den mycket oceremoniella vigseln, bjöd på egenhändigt lagad bröllopsmiddag, pizza.

Vi har aldrig gjort någon stor sak av vår bröllopsdag, men jag och Birgitta brukar fira den genom att göra något trevligt tillsammans.

Den här gången gick vi på bio; jag lyckades få biljetter på Royal – vi ville båda se ”En man som heter Ove”. (Jag ska skriva mer om den här högst sevärda filmen.)

Den här mannen, som heter Enn, gick därefter med sin hustru den ganska korta biten över Järnvägsparken till restaurang Stationen, kallad så för att den är inhyst i det som förr var Uppsala C.

Där åt vi tillsammans en mycket god och också i övrigt mycket trevlig middag. Vi valde att äta Entrecôte Café de Paris med tomat- och löksallad samt pommes frites och drack till det alkoholfritt rött vin. Avslutade sen med var sin dubbel espresso.

Sen tog vi taxi hem till Idrottsgatan och hann också se kvällens Agatha Christie-deckare i TV, en vad gäller huvudperson ändrad version av ”Den gula hästen” (”The Pale Horse”).

Norge: Den borgerliga regeringen sitter mer stabilt

I TNS Gallups opinionsmätning för norska TV 2 ökar Høyre med 2 procentenheter till 24,2 procent, vilket dock fortfarande är lägre än de 26,8 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet ökar i den här mätningen med marginella 0,1 procentenheter och får då 15,7 procent mot 16,3 procent i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre ligger kvar på 5,2 procent, detsamma som i stortingsvalet.

Den blå-blå regeringens andra stödparti i Stortinget, Kristelig Folkeparti, där många vill byta politisk sida, ökar med 0,2 procentenheter till 5,4 procent mot 5,6 procent i stortingsvalet.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som hör hemma på den rödgröna sidan, backar med 1,2 procentenheter jämfört med december till nu 5,3 procent mot 5,5 procent i stortingsvalet.

Det ledande partiet i det rödgröna blocket, Arbeiderpartiet, minskar med 0,7 procentenheter till 33,5 procent mot 30,6 procent i stortingsvalet. Det här innebär en tillbakagång på hela 9,3 procentenheter sen januari förra året.

Det tredje partiet i den förra, rödgröna koalitionen, Sosialistisk Venstreparti, ligger med sina 3,9 procent under fyraprocentsspärren. Partiet fick 4,1 procent i stortingsvalet.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,1 procentenheter till 2,2 procent, märkbart över valresultatet 2013, 1,1 procent.

Och det blockneutrala men något vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,4 procentenheter till 3,5 procent mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013.