Underbara människor som drivs över sina och ländernas gränser

”Underbara människor” kallades i Sverige Jasmin Dizdars film ”Beautiful People”.

Den gjordes 1998, med kriget i Bosnien som bakgrund, och dess regissör, Jasmin Dizdar, är själv bosnier. Men filmens handling utspelar sig, med ett remarkabelt undantag, i London, och de flesta medverkande är britter. Sammantaget är den här filmen ändå en på många sätt enastående skildring av hur det kom sig, att människor under krigen i forna Jugoslavien hamnade i Storbritannien (och för den delen också i Sverige).

Det intressanta är att Dizdar avhåller sig från att peka ut en enda skyldig sida. I stället pekar han på den blinda nationalismens galenskap, och det här skruvar han i filmens engelska miljö upp till en galenskap nära fars.

På en buss i London får två män, en kroat (Faruk Pruti) och en serb (Dado Jehan), syn på varann, och ett vilt slagsmål utbryter, detta utan att vi då ännu har en aning om varför de här båda slåss. Trots att busschauffören skiljer dem åt, återtar de strax slagsmålet och kastas sen av bussen. Sen följer en nästan chaplinartad jakt med avbrott för mer slagsmål på gatorna, och småningom hamnar båda på sjukhus. Eftersom de hamnar på samma sal, fortsätter fientligheterna med urkopplade dropp och liknande sabotage. Den tredje intagne på den här salen, en walesisk rebell och brandbombare (Nicholas McGaughey) kallar på hjälp från den resoluta sköterskan Tina (Sharon O Clarke), och mot slutet av filmen får hon hela det här gänget att tillsammans med henne spela kort.

Skildrad på det här sättet blir filmens handling alltför rätlinjig – Dizdar förflyttar oss åskådare ständigt mellan olika människor och situationer. Jag förstår ambitionen, att visa att det överallt på jorden och i alla delar av samhället finns olyckliga och galna människor, men en lite högre grad av stramhet hade kanske varit bra för helheten.

Nå, någon annanstans i London råkar en annan flykting från Bosnien, Pero Guzina (Edin Dzandzanovic), ut för en bilolycka och måste tas till sjukhus. Där vårdas han av en kvinnlig läkare, Portia Thornton (Charlotte Coleman), och de blir snart förälskade i varann. Hans möte, lite senare, med familjen Thornton – välbeställd; pappa Thornton (Roger Sloman) är Tory och hoppas snart få en ministerplats – blir också lätt farsartad. Till dess att Pero, vid själva bröllopsmiddagen, för gästerna på bruten engelska om sig själv berättar, att han under kriget i hemlandet har dödat andra, också kvinnor och barn.

Ytterligare en delhistoria har sin bakgrund i krigets Bosnien. Dzemila Hazibegovic (Valentina Giorgieva) och hennes man Ismet (Radoslav Youroukov) ber båda läkaren, doktor Mouldy (Nicholas Farrell), på bruten engelska om abort. Bakgrunden är att hon hemma, under kriget i Bosnien, utsattes för en massvåldtäkt, vars resultat babyn i magen är. Men doktorn, som först inte förstår, vägrar, och när barnet väl är fött, tar de ovilliga föräldrarna det till sina hjärtan. Barnet döps sedan till Chaos.

Doktor Mouldy själv har det heller inte lätt i livet. Hans rödhåriga hustru (Malee Hutton) har övergett honom, och mellan de båda föräldrarna pågår det lite av en dragkamp om de likaledes rödhåriga, dessutom bråkiga tvillingpojkarna Tims och Toms (Bobby och Joseph Williams) gunst. För att slippa leva helt ensam, låter Chaos med föräldrar bo hos sig.

Vi får också möta huliganen Griffin Midge (Danny Nussbaum) och hans mycket borgerliga föräldrar Roger (Roger Sloman) och Felicity (Heather Tobias). Griffin, med nazisympatier och drogproblem, utför tillsammans med två kompisar ett rån för att få råd att åka till Rotterdam för en VM-kvalmatch mellan Holland och England men kanske minst lika mycket för att kunna köpa heroin. På vägen hem är de så drogade, att Griffin på flygplatsen vacklar i väg till en lastvagn och somnar under dess presenning. Helt borta hamnar han sen i ett flygplan ur vilket han, tillsammans med förnödenheterna han har sovit på, med hjlp av fallskårm släpps ner över ett av Bosniens stridsområden. Han lyckas hejda en FN-konvoj och hamnar på ett fältsjukhus. Där förbereds just en benoperation utan hjälp av bedövningsmedel. Griffin bistår dock med heroin som ersättningsmedel och intervjuas till och med av brittisk TV. Väl hemma ser han ut att nå försoning med sina föräldrar. Griffin tar också hand om en bosnisk pojke, som har blivit blind under en granatattack.

Den Griffin på det bosniska fältsjukhuset har hjälpt genom att erbjuda heroin som bedövningsmedel vid operationen är BBC-reportern Jerry Higgins (Gilbert Martin). Higgins kommer hem helt förstörd, framför allt psykiskt. Terapeutisk behandling tycks åtminstone hjälpligt få honom att bli någorlunda normal igen. Men till sitt gamla värv som krigsreporter vill han inte tillbaka.

Och det är väl också filmens sens moral. Människor kommer tillbaka till normala värv, men aldrig kommer de tillbaka till det de var och det de ville bli. Ofta öppnas inte ens nya vägar, som för den afrikanske kvinna som, lite i förbigående i filmhandlingen, grips av polis för att utvisas.