Sommar i P1 med Fredrik Reinfeldt

Dagens Sommar, gjort live i studio, förtjänar på det hela taget beröm. Den jag därmed ger godkänt är Sveriges förre statsminister, också förre ledaren för Moderata Samlingspartiet Fredrik Reinfeldt.

Eftersom jag känner politikens villkor från ett helt liv i den, förstår jag själv att den förre moderatledaren knappast kan gå till anfall mot sin efterträdare eller ge sig in i dagspolitikens stridsfrågor. Det lilla han sa om politik, till exempel om den materiella utvecklingen också i fattigare delar av världen, var det slags allmängods man väntar sig från en person med Reinfeldts bakgrund, men åtminstone i fråga om flyktingpolitiken och antirasismen höll han fast vid den rakryggade hållning han hade redan som regeringschef. Sverigedemokrater som hör det här programmet kommer inte att jubla.

Om Reinfeldts Sommar alltså inte var ett forum för stora politiska avslöjanden, funkade det däremot utmärkt väl i mänskliga detaljer som hur uttåget ur politiken också medförde intåget av nya kläder i hans garderob.

Fast det allra mest intressanta i hans sommarprogram var enligt min mening den ganska långa utläggningen om det han för egen del har använt sin nya fria tid till, att skriva memoarer. Reinfeldt är ett hett byte också för Bonniers, som ska ge ut dem, men det han berättade om sina inledande kontakter med förlaget och om förlagets reaktion styrker mig i uppfattningen, att de stora förlagen, alltså inte bara Bonniers, är fabriker för böcker som främst ska sälja i mycket stora upplagor, vilket man kan uppnå med hjälp av slipade spökskrivare och/eller stark redigering åtminstone av betydande delar av manus. Själv skulle jag inte acceptera ens ansatser åt det här hållet – hellre inga memoarer.

Jag vet inte, kanske kommer Reinfeldts memoarer också att innehålla något om den nya kärleken i hans liv, enligt tidigare uppgifter i media Roberta Ahlenius. I sitt sommarprogram spelade han hur som helst Cajsa Stina Åkerströms och Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

I övrigt fick vi höra bland andra The Rolling Stones, Elton John, Meat Loaf, Michael Jackson, Beyoncé och Kent. Och så en låt som kanske väckte förvåning bland en del av lyssnarna, ”Staten och kapitalet” med Ebba Grön.

Dock inte hos mig – jag vet att många ungmoderater på sin tid hade ”Staten och kapitalet” (som sitter i samma båt) som något av en kultlåt.

Opinionsläget i Norge inför kommunalvalet

I Norge genomförs kommune- och fylketingsvalg den 13 och 14 september, och de opinionsmätningar som nu görs försöker mäta partisympatierna också inför dessa val, inte bara de partipolitiska preferenserna bara på riksnivå. Resultaten mellan de här båda typerna av val varierar också för enskilda partier.

Norfakta har för tidningarna Klassekampen och Nationen mätt stödet för de olika partierna i båda dessa typer av val.

När det gäller rikspolitiken, alltså i princip stortingsvalet, fördelar sig partisympatierna så här:
Arbeiderpartiet 36,4 procent (- 1,7 procentenheter), 30,8 procent i stortingsvalet 2013
Sosialistisk Venstreparti 3,2 procent (- 0,7 procentenheter), 4,1 procent 2013
Senterpartiet 5,6 procent (+ 1,3 procentenheter), 5,5 procent 2013 – Senterpartiet hör till den rödgröna sidan
Rødt 1,4 procent (- 1,1 procentenheter), 1,1 procent 2013
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (+ – 0), 2,8 procent 2013 – MDG, som är blockneutralt, befinner sig alltså fortfarande under 4 procentsspärren
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (- 0,3 procentenheter), 5,6 procent 2013
Venstre 3,4 procent (- 1,1 procentenheter), 5,2 procent 2013
Høyre 26,2 procent (+ 4,4 procentenheter), 26,8 procent 2013
Fremskrittspartiet 9,6 procent (- 0,3 procentenheter), 16,3 procent 2013

När det gäller de snart förestående lokalvalen, fördelar sig partisympatierna så här:
Arbeiderpartiet 34,1 procent (- 1,6 procentenheter), 33,2 procent i fylketingsvalet 2011
Sosialistisk Venstreparti 3,3 procent (- 0,9 procentenheter), 4,3 procent 2011
Senterpartiet 6,6 procent (- 0,1 procentenheter), 5,7 procent 2011
Rødt 1,8 procent (+ 0,4 procentenheter), 1,7 procent 2011
Miljøpartiet De Grønne 4,9 procent (+ 0,5 procentenheter), 1,3 procent 2011
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,6 procentenheter), 5,8 procent 2011 – KrF kan tänka sig sidbyte till rödgrönt i lokalpolitiken
Venstre 5,4 procent (+ – 0), 5,7 procent 2011
Høyre 26,9 procent (+ 2,3 procentenheter), 27,6 procent 2011
Fremskrittspartiet 12,7 procent (- 0,6 procentenheter), 11,8 procent 2011

Sommar i P1 med Owe Sandström

Jag har veterligen aldrig mött Owe Sandström trots att vi båda har varit medlemmar av Norrlands nation i Uppsala, han student från Härnösand, jag student från Sundsvall. Men jag var ju heller aldrig aktiv i nationslivet utan i politiken, och mitt starka musikintresse vette inte åt det håll där man hittar Phontrattarne, där Sandström var balett- och steppmästare. Den studentikosa delen av åren vid ett universitet intresserade mig aldrig. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar den låt Sandström spelade i Phontrattarnes tappning, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Sandströms Sommar var ovanligt just i avseendet att den musik han spelade i så hög grad hade anknytning till att han känner och/eller har gjort kläddesignjobb åt dem vars låtar vi fick höra. Och det är ju onekligen en framgång, att en man, som från början inte hade någon kunskap alls om hur man använder sax, nål och tråd, fick designa till exempel ABBAs scenkläder. ABBA tackades sen av med ”Thank You For the Music” plus, om man så vill, ”Älska mig” med Ainbusk Singers men där Benny Andersson finns i bakgrunden som musikskapare.

Över huvud taget spelade Owe Sandström alltså många artister som han har gjort jobb åt eller eljest känner eller har känt, sådana som Zarah Leander, Lars Berghagen, Tommy Körberg och Björn Skifs. Det enda tråkiga med det här var att det mer blev en meritlista än personliga minnen av artisterna i fråga.

Programmet blev betydligt intressantare i de fall där Sandström hade något mer konkret att berätta, till exempel om sin plötsliga vurm för flamenco eller sin mångåriga lidelse för djur och natur, det senare i hans mångåriga yrke som lärare. En lite avvikande vinkel fanns också i berättelsen om hur Sri Lanka, när han var där på semester, drabbades av tsunamin, och i det sammanhanget var det väl inte fel att han spelade ”Jag vill tacka livet” med Arja Saijonmaa.

Sommar i P1 med Maria Strømme

Jag vet inte om jag någon gång i det akademiska Uppsala har mött också Maria Strømme, men så begåvad och även vacker som hon att döma av bilderna inför dagens Sommar-program verkar vara, borde jag ju i så fall minnas det. Fast missförstå mig inte – hon är 45 och jag 78, och vi har båda livskamrater och barn – mina är i hennes ålder.

Jag är en superhumanist som i gymnasiet så fort det gick valde bort ämnen som matte, fysik och kemi. Hon är civilingenjör och professor i nanoteknologi, dessutom ledamot av Ingenjörsakademien och Vetenskapsakademien. När jag i dag börjar lyssna på hennes Sommar, känner jag inledningsvis klyftan mellan de här båda kulturerna, men ganska snart lyssnar jag fascinerat på henne – en av öppningarna är att hon ser nya möjligheter att bota fysiska krämpor som också jag har drabbats av, dessutom med hjälp av mycket mer målinriktad och effektiv medicinsk teknik.

Det sympatiska med henne är också att hon har nått en del av sina riktigt stora framgångar genom att pröva helt nya fält.

Helt oväntat är det inte att hon spelar en del musik som inte riktigt är min – därmed inte sagt att den inte skulle vara värd att lyssna på. Men en del av det hon spelar finns också i min musiksfär: Roxy Music, Leonard Cohen, Bruce Springsteen, Pink Floyd, Shakira.

Och allra roligast var det att få höra ”Elsker dae” med Åge Aleksandersen, en artist jag både har hört live och har på skiva. Aleksandersen kommer liksom Strømme från Norge.

Sommar med barn och barnbarn

För mig och Birgitta – vi är sedan länge pensionärer – betyder sommaren att vi mer eller mindre permanent bor i vårt sommarhus i Öregrund. Öregrund är för det mesta en annan – mer lugn och lantlig – värld än Uppsala, även om vissa återkommande arrangemang, nu senast Roslagsloppet, ibland drar hit fler besökare än den här lilla roslagsorten egentligen kan klara av. Men vi deltar inte i det här; vi lever i vår egen avskilda värld.

Men sommaren skulle ju heller inte bli perfekt, om den här stiltjen inte bröts av kontakter med barn och barnbarn.

Det första mötet av det här slaget ägde inte rum i Öregrund utan i Rinkeby, där Anna och hennes döttrar bor. Den 16 juli fyllde Amanda 21 och hennes syster Sara 23 den 18 juli, så Anna hade med hjälp av yngsta dottern Ella ordnat ett mycket fint födelsedagskalas den 17 juli. Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt, och som så många gånger förr fick vi bilskjuts Uppsala-Rinkeby-Uppsala med Bengt och hans fru Inger. Det här blev ett rent familjekalas – utöver de redan nämnda deltog bara Amandas pojkvän Fritiof och Saras sambo Caroline.

Birgitta och jag uppvaktade med pengar, eftersom vi vet att båda tjejerna behöver sådana. Och eftersom Anna inte hade blivit vederbörligen hyllad på sin födelsedag i juni, fick också hon en slant att fritt användas för den renovering hon genomför på sitt sommarställe.

Sista juliveckan fick vi besök av Matti och Karin plus deras nu två barn, Ella och lillasyster Sofia. Ella, nu drygt 3 år, har tidigare varit hos oss i Öregrund och hittade genast både sin leksakslåda och till olika ställen ute i trädgården. Lilla Sofia är nu så pass stor, att hon känner sig trygg också i famnen hos farfar eller farmor, och vi får både soliga leenden och hennes ”prat”.

Vädret var åtminstone någorlunda omväxlande den vecka de var här, så det blev faktiskt också bad i den grunda viken i Tallparken för Ella. Och annars hade ju farfar ett stort förråd av roliga barnfilmer att titta på. Ella lärde sig att, efter att en gång ha sett hur farfar gjorde, själv byta film i DVD-spelaren.

Tyvärr blev Mattis och hans familjs besök hos oss i Öregrund lite kortare än både de och vi hade tänkt sig – på lördagen den aktuella veckan meddelade hantverkarna som ska göra i ordning deras nyinköpta bostad i Hammarby Sjöstad, att de hade tid att titta på lägenheten och prata om vad som ska göras, så det var bara att packa ihop och åka hem i den förhyrda bilen. Men jag får trösta mig med att sonen med fru och barn var här också i midsomras och till min födelsedag strax före midsommar.

Sist i barnaraden kom ett besök av vår dotter Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Öregrund är Kerstins barndomssommarland, och hennes barn är också väl hemmastadda i vårt hus i Öregrund. Den här gången dröjde det först en aning innan de äntligen kom: Viggo hade nämligen, dagen före Kerstins semester, brutit armbågen och fick till att börja med lov att hålla armen, gipsad uppifrån och ned, i högt läge. Men när läkningen gick som den skulle, vågade de ändå sätta sig på bussen till Öregrund. Man förstod deras glädje över att äntligen vara här – morfar fick en hjärtlig kram av Klara, som inte hindrades av några bandage.

Vädret blev också det bästa på mycket länge, så Kerstin och hennes barn gjorde många turer till Tallparken, och Kerstin och Klara simmade. De har också besökt andra kära sällen, både i vår trädgård och i Sommaröregrund. Kerstin har på Instagram publicerat en mängd färska bilder från det som är vår sommarmiljö.

Kerstin och hennes barn hängde också kvar så länge som möjligt inför nästa familjebegivenhet.

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, hade ordnat sommarmat i sin trädgård i Rosersberg, detta med förhoppningen att familjen Dahls syskonarrangerade träffar ska få en fortsättning i nästa generation. Karin och hennes man Hasse hämtade oss hemma i lördags; med i samma bil åkte också gamla faster Karin. Kerstin och hennes barn åkte tåg.

Inte alla förgreningar av familjen Dahl var med på det här kalaset, men det kommer att bli nya chanser. Vad jag förstår har vår Kerstin lovat att ordna nästa träff i den här nya serien av familjeträffar, arrangerade av nästa generation.

Sommar i P1 med Magnus Nilsson

Dagens Sommar-pratare, Magnus Nilsson, är – ser jag, när jag kollar upp honom – född i Selånger i mitt gamla Medelpad, men det är som krögare i närbelägna Jämtland han har blivit berömd i matvärlden. Han driver krogen Fäviken Magasinet i Järpen, Åre, ett kök med sådant rykte att det är ständig kö till den lilla restaurangen. Själv har jag aldrig varit där och lockas kanske heller inte av tillbehör som tallbark, gamla höstlöv och torkat grisblod. Men jag antar att det här är ingredienser som ska sätta extra piff på maten.

Magnus Nilsson är en parisiskt skolad kock – han berättade om detta, men för egen del var jag mer intresserad av lyssna på det han hade att berätta om den lokala matlagningskonsten och de lokala råvarorna: mjölk, grädde och ost från ett fortfarande existerande husdjur, nyfångad fisk och annat sådant. Inspiratörer och läromästare var här människor som farmor – programmet är för övrigt inspelat på en fäbod med en livs levande fäbodjänta som samtalspartner. Mina läsare bör här notera, att mycket av det här är egenupplevda realiteter även för mig: Mina föräldrar drev jordbruk med odling och djur när jag var liten, och dessutom yrkesfiskade pappa, det senare också efter vår flykt till Sverige. Och i den lilla byn Juniskär söder om Sundsvall hämtade vi mjölk från småbönder i närheten, köpte kött och fläsk och potatis på samma sätt, och pappa fortsatte att fiska även när han blev fabriksarbetare.

Så även om jag aldrig har använt Magnus Nilssons begrepp ”rektún mat”, förstår jag vad han talar om. Och jag tycker att han dessutom lyckas förmedla dess doft och smak.

Riktigt lika självklart känns inte Magnus Nilssons musikval. Ibland kan sådant bero på att man som lyssnare inte är förtrogen med det som spelas, men han spelar en del som också jag känner till (Ed Harcourt, Christian Kjellvander, Beastie Boys). Så jag tror att min reaktion mest beror på att jag inte får musiken att gå ihop med det talade programmets retrospektiva och lantliga tema.

Att han spelade ”Isarna” med Säkert!, jämtländska Annika Norlin, kändes däremot helt rätt.

Sommar i P1 med Magnus Böcker

Magnus Böcker är en näringslivshöjdare, främst känd genom sina insatser för börserna både här och i Singapore, där han fortfarande bor. Han är född i Sköllersta utanför Örebro och uppvuxen i Karlskoga, men eftersom hans födelseår är 1961 och jag var ledarskribent på Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren i mitten av 1960-talet, är det föga troligt att han – ens om hans föräldrar skulle ha läst de här tidningarna – någonsin har blivit påverkad av mina politiska åsikter. Nej, Magnus Böcker har en stabilt borgerlig samhällssyn. Inte heller delar jag hans vurm för motorsport.

Jag har i samband med en långresa gjort ett uppehåll i Singapore, för övrigt då bott på det berömda Raffles Hotel, ett arv från tiden som brittisk koloni, och också sett en del av den övriga staden. I sitt Sommar-program i dag tyckte jag att Böcker överdrev Singapores multikulturalism. Jo, visst finns det en del européer och ännu fler malajer där, men den här stads-staten, belägen längst ut på en halvö, domineras ganska kraftigt av kineser. Ekonomiskt har den här kinesdominerade enklaven varit riktigt framgångsrik, men trots att styret där tidigare var mer vänsterinriktat än i dag, har inte riktigt alla lyfts till ett ekonomiskt, socialt och kulturellt bättre liv, och med den högervridning av politiken som har skett även i Singapore, är det svårt att se en bestående ljusning för dem som har ställts utanför.

Magnus Böcker hör för sin del till dem som pläderar för en kapitalism med mänskligt ansikte som lösningen på ekonomiskt eftersatta gruppers och områdens problem. Jag tillåter mig tvivla.

Den musik Magnus Böcker spelade – Mott the Hoople, Aerosmith, Cher, Queen – hade till stor del sina rötter i sjuttitalet, fast inte i det radikala sjuttitalet, och Guns N’ Roses, Rihanna och Bon Jovi slog igenom först på åttitalet. Nils Landgren spelade han förmodligen på grund av låtens titel, ”I Will Survive” – men Landgren kommer ju ursprungligen från Degerfors.

Och ”Jag vill vara din Margareta” med Sten & Stanley var förstås en hyllning till den tidiga ungdomens Karlskoga.

Sommar i P1 med Annika Norlin

Annika Norlins Sommar i dag var säkert ett av de program i den här serien som regelmässigt gör lyssnarna förbannade, med viss rätt om dessa anser, att sommarprogrammen ska handla om folk på badstranden, på vägarna och i hängmattan.

Missförstå mig inte – jag har själv en stark dragning till sommarkåserier. Men om det nu inte längre finns någon grundregel för programmet av det citerade slaget, så måste ju Sommar, så som var fallet i dag, förstås också få handla om ett ämne som mens. Och mens är ju i grunden inte bara något som regelbundet drabbar kvinnor i fertil ålder. Jag vet av egen erfarenhet att mensperioderna blir återkommande helveten för många kvinnor, får effekter som man verkligen inte får negligera, ännu mindre avfärda genom att skämta.

Om allt detta talade Annika Norlin kanhända alltför utförligt för just ett sommarprogram, men ingen bör ifrågasätta hennes kompetens i ämnet. Hon har egna erfarenheter av de fysiska och psykiska plågor mensen kan förorsaka, och eftersom hon också är forskare har hon en sådans analytiska sinnelag för fakta.

Som sommarpratare är hon lätt att följa, eftersom hon förenar forskarens fackkunskap med journalistens presentationsförmåga – hon har arbetat också som journalist.

De här båda sidorna hos henne är kanske inte lika kända som hennes framgångar som skiv- och scenartist. I de senare egenskaperna framträder hon under namnen Säkert! och Hello Saferide.

Dessa sina olika professioner lyckades hon på ett lysande sätt förena i den låtlista som löpte genom hennes Sommar, dock inte genom att spela egna låtar. Jag nöjer mig med att citera ett antal låttitlar: ”Hormones”, ”Pms”, ”Man vänjer sig”, ”Pregnant Women Are Smug”, ”The Pill”, ”Borderline” och ”Hurt”, oftast dessutom låtar till hörvärd musik.

Melodikrysset nummer 32 2015

När jag i går tillfälligt kom in till lägenheten i Uppsala, visste jag redan, att ett häftigt åskväder hade kvaddat vår gamla trådlösa router men att dottern hade köpt en ny, också fått Birgittas dator att fungera – min hade hon inte hunnit ansluta. Så jag försökte själv sent i går kväll men något gick fel.

Nå, i morse gick jag därför till hustruns dator i andra ändan av lägenheten och lyckades med mitt password göra den användbar för mitt lördagsändamål, Melodikrysset. Jag tog också med min radio och ställde den på hustruns skrivbord.

Dagens svåraste fråga, för mig alltså, var att komma på vad det var för fransman som sjöng ”Time”. Men eftersom jag bara saknade en bokstav i efternamnet, provade jag redan i första försöket med Guetta, och det visade sig finnas en David Guetta.

Filmfrågor är lätta respektive svåra beroende på om man har sett filmen i fråga.

Mycket lätt för mig var det till exempel att känna igen ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Däremot har jag inte sett ”Meirmaids” från 1990, där Cher, från USA, sjunger ”Baby I’m Yours”.

Och ”Den blå lagunen” från 1980 – den som skulle ge oss ordet lagun – har jag nog inte ens hört talas om.

Dagens musikteaterfråga var däremot jätteenkel: ”My Fair Lady”, där ”Med en gnutta flax” ingår, har jag sett på scen i samband med att jag var med på den första elevriksdagen.

AC DC hör väl inte till mina musikaliska husgudar, men jag kände genast igen dem.

Vi hörde en svensk karaokeversion av ”En vän är alltid en vän”, när Cyndi Lauper sjöng den känd som ”Girls Just Want To Have Fun”.

Fast själv håller jag mig hellre till gamla godingar som ”The Birds And the Bees” med Alma Cogan.

De där låtarna som fastnade i ens melodiminne när man var yngre har en tendens att stanna kvar där. Anna-Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan” 1967, från början inte en svensk låt.

Svensk så det förslår, med Jules Sylvain bland upphovsmännen, är däremot ”Aj aj aj – vilken röd liten ros” med Ulla Billquist.

Molly Sandén hör väl inte till de sämsta nutida sångerskorna, men i Billquists klass är hon och hennes ”Så vill stjärnorna” inte.

Hon var med i Melodifestivlen 2009, men det här är numera en tävling om vilken jag ber att få citera dagens B B King: ”The Thrill Is Gone”-

Sommar i P1 med Magdalena Gerger

I princip gör Magdalena Gerger allting rätt i sitt Sommar-prat, allt ifrån minnena från slalombacken på Frösön i barndomens Jämtland till pedagogiska förklaringar till varför Systembolaget, vars chef hon är, inte kan ställa upp på riktigt alla önskemål från kundernas sida. Sannolikt blir hon också mer trovärdig i lyssnarnas öron, i och med att hon erkänner åtminstone en rejäl fylla i sin egen ungdom.

Hon är säkert också den mycket duktiga flicka hennes meritlista – hon läste upp den – vittnar om. Programmet blev dock, som radioprogram betraktat, mycket roligare när hon blev lite mer personlig, till exempel berättade om hur den VD hon då jobbade under försökte få henne att gå och hämta kaffe åt sig och hon avböjde med motiveringen att hon var upptagen med att förbereda sin kommande presentation och om mötet, inför en eventuell rekrytering till IKEAs styrelse, med delar av ägarfamiljen Kamprad.

Jag gillade också att hon, bland annat i egenskap av kvinna och småbarnsmamma, såg fördelarna hos sitt hemland, när hon flyttade tillbaka hit efter tjänstgöring i England.

Själv gillade hon Tina Turner men också Lou Reed, Beyoncé, Eurythmics, Vangelis, Coldplay, R.E.M. och George Michael och även Abba (”Ring Ring”), The Beatles (”With a Little Help of My Friends”) och Sven-Bertil Taube (”Änglamark”).

Och så, som en hyllning till Frösön, ”Sommarsång” av Wilhelm Peterson-Berger. Fast i Lars Roos’ tappning.