Vendetta mot den socialdemokratiska folkhemsvänstern

Jag började mycket tidigt läsa Katrine Kielos, numera som gift Katrine Marçal, träffade henne också några gånger då hon var aktiv i Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet. Senare har jag följt henne bland annat som ledarskribent i Aftonbladet och söndagskrönikör på Aftonbladets ledarsida.

Det är en njutning att läsa henne – det här är en mycket stilsäker ung dam. (Hon är född 1983.)

Jag nämner hennes ålder främst för att göra klart för läsarna att hon inte kan ha några som helst egna erfarenheter av det tidiga olofpalmeska 1970-tal America Vera-Zavala i en mycket uppmärksammad artikel om ”folkhemssolidaritet, tolerans och mexitegel” längtade tillbaka till. Katrine Marçals beskrivning av detta sjuttiotal är en försåtlig röra av, enligt henne, välvilja och förfärliga missgrepp, men värst i den här söndagskrönikan, ”Nostalgin leder oss bara vilse”, är försöket att koppla ihop längtan tillbaka till Folkhemmet med Sverigedemokraternas aktuella framgångar.

Jag hade tänkt förbigå den här artikeln, publicerad 26 juli 2015, med tystnad. Alla kan ha en dålig dag.

Men i söndags (18 augusti 2015) återkom Katrine Marçal med en ny drapa i samma anda, ”Argsinta äldre vita mäns år”.

Jag bortser här från att den här söndagskrönikan också handlar om två av de amerikanska presidentkandidaterna, republikanen Donald Trump och socialdemokraten Bernie Sanders (som vill bli Demokraternas presidentkandidat), detta eftersom udden så tydligt är riktad mot Jeremy Corbyn, som sitter i det brittiska parlamentet för Labour och plötsligt har fått vind i seglen i sin strävan att efterträda Ed Miliband som partiledare.

Det märkliga är att denne vänsterytter har fått vind i seglen inför den partikongress som ska välja ny partiledare. Det är faktiskt inte helt omöjligt att han blir vald, detta trots att han har sagt olämpliga saker om Fidel Castro, Muamar al-Gaddafi och Slobodan Milošević. Det här är knappast namn som man kan skrämma yngre britter med.

Och mot slutet av artikel drar Katrine Marçal en slutsats om väljarna som kan få större betydelse än hon förmodligen hade tänkt sig:

”De bryr sig om en enda sak.

Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över.”

Det sista gäller också de svenska Socialdemokraterna.