Sommar i P1 med Robin Paulsson

Robin Paulsson berättade i sitt Sommar-program om hur han som mycket ung debuterade som ståuppkomiker, men jag har för egen del inte mött honom som sådan. För mig var han relativt okänd när han dök upp i TV-rutan under den svenska uttagningsomgången till Eurovision Song Contest – hans följeslagare Sanna Nielsen kände jag till på ett helt annat sätt.

Skämt som det om att spela ”Det gör ont” vid hustruns förlossning och berättelsen om farsans urartade skämt på flygplatsen i London när en väska hade fastnat, ”It’s a bööömb”, är för all del småkul men får åtminstone inte mig att falla platt för hans förmåga som komiker. Kanske skulle han ha satsat lite mer på den mänskliga sida han också visade upp, till exempel konstaterandet efter det att Melodifestivalen var slut, att nu kunde han äntligen träffa sin nyfödde son.

En del var mer segt än roligt, så till exempel munhuggningen med hans norske svärfar om Zlatan respektive Petter Northug.

Och så är jag inte särskilt förtjust i att sommarpratare spelar skivor med sig själva, i det aktuella fallet en hyllning till Åkarp tillsammans med mellokollegan Sanna Nielsen.

Att han spelade Måns Zelmerlöws ”Heroes” får man väl acceptera, eftersom han ju för många radiolyssnare, inte bara mig, är känd främst via Melodifestivalen.

Hans låtlista innehöll många kända namn, sådana som Michael Jackson, Billy Joel, Timbuktu, The Ark, Beyoncé och Stevie Wonder, men ofta kände jag, att han kanske mer hade valt låtarna efter volym och tempo än för att han hade något riktigt personligt förhållande till dem.

Melodikrysset nummer 28 2015

Melodikrysset firade sitt 50-årsjubileum på 30-årsjubilerande Dansbandsveckan i Malung. Jag vill ge Anders Eldeman en eloge för att han inte alls hade anpassat 50-årsjubileet till 30-årsjubileet.

I stället hade han konstruerat frågor som till mycket stor del var knutna till radiohistorien.

Således fick vi åter möta Farbror Sven – Sven Jerring – i Barnens brevlåda.

Vi skulle klara signaturen till grannprogrammet på lördagsmorgnarna, ”Ring så spelar vi”.

Vi fick också höra signaturen till ett kärt gammalt radioprogram från förr, ”Frukostklubben”, som leddes av Sigge Fürst.

Sen skulle vi minnas Kaj Kindvall och ”Tracks”, där Kent hamnade på maratonlistan.

Tre av forna tiders stora svenska revykungar, också de ofta hörda i radio, spelades.

Dels Ernst Rolf, vars ”Bättre och bättre dag för dag” spelades av BAO. För sången stod Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

Dels Karl Gerhard, vars ”Vart tar alla vackra flickor vägen” exekverades av Magnus Uggla.

Slutligen också Povel Ramel, som hyllades av The Real Group.

Stor på Svensktoppen var på sin tid Peter Lundblad med ”Ta mig till havet”, som dock i dag spelades instrumentalt.

Också ”När vi gräver guld i USA” låg på Svensktoppen i tio veckor, även om Eldeman i dag refererade till låtens fotbollsanknytning. Den sjöngs av GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Två av dagens låtar förknippar jag själv dock med TV.

Dels ”Händerna mot himlen” för att den sjungs av Petra Marklund, tidigare känd som September, i dag mest känd som programledare för Allsång på Skansen.

Dels Gina Dirawi, i dag med ”Love”, känd bland annat från Melodifestivalen.

Dagens filmfråga hade som svar ET, som veterligen aldrig har varit svensk radio- eller TV-artist, inte heller har tävlat i Melodifestivalen.

Norska mätningar spretar åt lite olika håll

I Norge genomförs kommunestyre- og fylkestingsvalg den 13 september.

Det här bidrar till att opinionsundersökningar genomförs och publiceras också under sommaren, detta trots att svårigheterna då, på grund av semestrar, resande och liknande, blir större, om man vill få pålitliga mätresultat.

Problemen blir större också på grund av att media och opinionsmätningsinstitut omväxlande mäter partisympatierna rikspolitiskt respektive regionalt/lokalt. I de senare valen finns sedan gammalt en större rörlighet bland väljarna, som ibland föredrar lokala politiker, lokala partier eller partikoalitioner.

I den senaste rikspolitiska undersökningen, gjord av InFact för kvällsidningen Verdens Gang, VG, ökar Arbeiderpartiet med 3,1 procentenheter till 36,3 procent. Det här resultatet ligger under de drygt 40 procent Arbeiderpartiet länge fick i opinionsmätningarna men ordentligt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Det går hyggligt också för Arbeiderpartiets koalitionspartners i den förra regeringen.

Sosialistisk Venstreparti, som i rader av mätningar har legat under spärren (också i Norge 4 procent), ökar med 0,2 procentenheter till 4,3 procent – i valet fick partiet 4,1 procent.

Senterpartiet ökar med 0,8 procentenheter till 6,8 procent, vilket är långt över partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt har med 1,7 procent på stället marsch, men det är högre än i 2013 års stortingsval, då partiet fick 1,1 procent.

Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne backar med 1,2 procentenheter till 3,8 procent, vilket fortfarande är högre än de 2,8 procent partiet fick i 2013 års val.

Kristelig Folkeparti backar med 0,3 procentenheter till 5,4 procent och ligger då ändå aningen över sitt valresultat, 5,2 procent.

Liberala Venstre, som i motsats till KrF inte har någon intern debatt om att byta till den röd-gröna sidan, minskar med 0,5 procentenheter till 5,2 procent, vilket är identiskt med partiets valresultat.

Det ledande regeringspartiet Høyre minskar med 1,7 procentenheter till 22,2 procent, uselt om man jämför med valresultatet 2013, 26,8 procent.

Och dess koalitionspartner, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet minskar med 0,2 procentenheter till 12,5 procent, också det uselt jämfört med valresultatet 2013, 16,3 procent.

En av de mest intressanta resultaten i den här undersökningen är att Arbeiderpartiet rider på att allt fler kvinnor stöder partiet – AP attraherar 40 procent fler kvinnliga än manliga väljare. Det här har sannolikt bland annat att göra med att kvinnor i större utsträckning än män stöder AP-ledaren Jonas Gahr Støres välvilliga hållning till att ta emot fler syriska flyktingar.

Omvänt dras dubbelt så många manliga väljare än kvinnliga till Fremskrittspartiet och dess partiledare Siv Jensen på grund av överväganden om ekonomi och skatter.

Liknande skäl torde ligga bakom det faktum att høyreledaren och statsministern Erna Solberg har nästan 29 procent fler män än kvinnor bland sina väljare.

* * *

I Dagens Næringslivs partibarometer för juni går det, trots en minskning på 2,2 procentenheter, ännu bättre för Arbeiderpartiet, som här får 38,1 procent.

Däremot går det sämre för Sosialistisk Venstreparti, som minskar med 1,5 procentenheter till 2.8 procent.

Deras tidigare koalitionspartner (och fortfarande allierade) Senterpartiet ökar med 0,2 procentenheter till 5,7 procent.

Yttervänsteralternativet Rødt ökar i den här undersökningen med 0,2 procentenheter till 1,8 procent.

Medan det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne står still på 3,9 procent.

Kristelig Folkeparti låg också still och landade på 5,3 procent.

Och liberala Venstre minskar med 0,1 procentenheter till 3,9 procent.

Høyre stöds enligt den här opinionsmätningen av 22,0 procent, vilket är + 0,1 procentenheter jämfört med förra mätningen.

Medan Fremskrittspartiet ökar med hela 5,0 procentenheter till 16,4 procent, vilket knappast kan ha någon annan förklaring än debatten om syrienflyktingarna. Här påverkas i så fall rikssiffrorna helt uppenbart av det förestående kommunvalet: Det är ju på den kommunala nivån man bestämmer, var flyktingarna – nu reducerade till 8.000 – slutgiltigt ska hamna.

* * *

Ett par undersökningar om opinionsläget i Oslo inför höstens val har gjorts.

Enligt Ipsos’ junimätning för Dagbladet är det nästan dött lopp mellan blocken i den norska huvudstaden. Här får man hålla i minnet dels att Senterpartiet nästan inte finns där, medan yttervänstern traditionellt är stark. Miljøpartiet De Grønne är mycket starkare i Oslo än i landet i stort.

Arbeiderpartiet skulle enligt den här undersökningen minska med 2,2 procentenheter i Oslo och då där få 30,2 procent.

Sosialistisk Venstreparti skulle däremot backa med 0,7 procentenheter men fortfarande få 4,8 procent.

Kometen på vänstersidan Rødt skulle däremot öka med 2,2 procentenheter till 6,5 procent, vilket skulle göra dem större än SV. Det här betyder att det rikspolitiskt lilla yttervänsterpartiet i Oslo skulle kunna lägga ytterligare fyra platser till de två det nu har.

Komet får man väl också kalla det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som ökar med hela 3,5 procentenheter och då får hela 7,3 procent. MDG är väl medvetet om att de kan få en vågmästarposition, där den ena eller den andra sidan kan få deras stöd mot att uppfylla ett antal av deras krav.

På den borgerliga sidan går Høyre tillbaka, med 3,6 procentenheter till 32,1 procent, vilket ändå är aningen mer än stödet för Arbeiderpartiet.

Fremskrittspartiet ökar i Oslo med 1,9 procentenheter till 8,9 procent, vilket ändå är mycket lågt.

Deras allierade liberala Venstre minskar kraftig, 3,4 procentenheter, och hamnar då på 5,6 procent. Sannolikt tappar Venstre väljare till det nya miljöalternativet MDG.

Den artikel jag refererar anger inget procenttal för Kristelig Folkeparti i Oslo men anger, att partiet skulle få ett enda mandat i Oslo. I Oslo verkar inte KrF heller benäget att byta sida, så även partiets enda mandat kan få betydelse.

* * *

Klassekampen redovisar en oslomätning, som verkar ha gjorts av InFact för Arbeiderpartiet.

Arbeiderpartiet, vars förre partisekreterare Raymond Johansen nu siktar in sig på att bli byrådsleder i huvudstaden, minskar med 1,2 procentenheter till 31,9 procent.

Sosialistisk Venstreparti minskar med 0,2 procentenheter till 6,1 procent.

Rødt minskar med 1,1 procentenheter till 4,7 procent.

Senterpartiet minskar med 0,2 procentenheter till 0,3 procent – partiet finns praktiskt taget inte i Oslo.

Miljøpartiet De Grønne ökar med 8,5 procentenheter till 11,3 procent.

Høyre minskar med 4,5 procentenheter till 26,2 procent.

Fremskrittspartiet ökar med 2,1 procentenheter till 9,4 procent.

Liberala Venstre minskar med 2,5 procentenheter till 6,2 procent.

Och Kristelig Folkeparti minskar med 0,4 procentenheter till 3,2 procent.

Estland får ny utrikesminister

Estlands utrikesminister Keit Pentus-Rosimannus har tvingats eller känt sig tvingad att avgå. Hennes period på utrikesministerposten blev relativt kort, startade den 17 november 2014 – dess förinnan hade hon varit kulturminister. Politiskt hör hon hemma i det nyliberalt orienterade Reformierakond (Reformpartiet).

Orsaken till avgången är inte att hon skulle ha gjort något galet i rollen som minister. Men hon har drabbats av nedsvärtning på grund av något slags inblandning i faderns affärsverksamhet, som ändade i en svår konkurs. Om hennes inblandning rör sig om att hon själv är inblandad i klandervärda transaktioner eller, vilket hon hävdar, bara har försökt hjälpa sin pappa, kommer den fortsatta rättsliga prövningen att ge svar på.

Enligt koalitionsöverenskommelsen mellan Reformpartiet, Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, och Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, Isamaa ja Res Publika Liit, ska utrikesministerposten tillsättas av Reformpartiet, och den här processen har nu hunnit så långt, att man kan utgå från att den person premiärminister Taavi Rõivas har föreslagit och styrelsen i Reformpartiet har godkänt kommer att få uppdraget.

Den nya utrikesministern, således också från Reformpartiet, heter Marina Kaljurand. Hon har redan framträtt inför media och då betonat, att hon kommer att ha samma kurs som sin företrädare. Bland annat har hon sagt, att hon kommer att fortsätta stödet till Ukraina och stå emot den ökande press från Rysslands sida man upplever också i Estland.

Hennes eget efternamn – fritt översatt Bergstrand – är purestniskt och kommer från den man hon är gift med, men hennes familjebakgrund och rötter är intressanta. Hon föddes i Tallinn 1962 som Marina Rajevskaja, och hennes föräldrar var ryss respektive lett.

Den nya utrikesministern har en gedigen diplomatisk bakgrund som ambassadör i Israel, Ryssland och Kazakstan, USA och Canada.

Sommar i P1 med Marianne Mörck

Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlåtarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en låt jag själv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gästbarn spelade den om och om igen på en batterigrammofon, placerad på bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits är den faktiskt enastående stark.)

Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev präglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hålla armlängds avstånd till de svåra sakerna i livet. I vart fall blev också historierna om till exempel en nära släktings bortgång i USA och hemfärd i form av aska ganska anekdotiska.

Den här tonen upprätthöll hon från början, till exempel i berättelsen om hur hon iförd strandklänning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rådet att medan hon sångtränade hålla en enkrona mellan stjärthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att använda sig av en femkrona.

Kul, men jag hade nog väntat mig mer av känsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.

Hennes musikval gör mig ännu mer konfunderad, inte bara för att en operasångerska från ”sitt” område väljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings går väl an, så också A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar här mest vara ljudillustrationer, och det blir nästan outhärdligt att få höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.

Sommar i P1 med Arash ”Ash” Pournouri

Det fanns knappast något som intresserade mig i Arash ”Ash” Pournouris sommarprogram, möjligen då med undantag för den blåsning han utsattes för i den bedrägliga musikbranschen. Den housemusik han är frälst av får det inte att spritta i mina ben, och det beror inte på att de numera är giktdrabbade. Som radiolyssnare har jag förstås tidigare kommit i kontakt med hans stora fynd Avicii (Tim Bergling), men för egen del gillar jag bättre Aviciis mamma, Anki Lidén.

Det är nästan ett slags rekord, att en musikproducent lyckas göra ett helt Sommar-program utan att – trots att listan med artister och grupper faktiskt också innehåller en del som jag tidigare är bekant med – egentligen beröra mig det minsta.

Nå, vad mig anbelangar får Sveriges Radio gärna göra hur ensidiga program som helst om vi håller oss till musikvalet, men om man som i går respektive i dag lägger två så helt olika program som Hédi Frieds och Ash Pournouris dagarna efter varann – tror man då att någon större del av Sommar-lyssnarna (om man bortser från dårar som jag) kommer att lyssna på båda?

Sommar i P1 med Hédi Fried

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i norra Rumänien. Hennes namn skulle kunna tas för ett namn på någon med tyska rötter, men hon tillhörde en judisk familj. Rumäniens vägval, när det gällde inställning till de stridande parterna i andra världskriget, var krokig, så också landets behandling av sin judiska minoritet, men mer än en kvarts miljon av landets judar mördades under loppet av kriget.

Hédi Fried deporterades tillsammans med den övriga familjen. Fadern avskiljdes från den kvinnliga delen av familjen, Hédi, hennes syster och deras mor. Vid ankomsten till Auschwitz (också känt som Óswięcim i Polen) skildes de båda flickorna från modern, som de sedan aldrig återsåg mer än möjligen som en del av den där röken som ständigt steg upp ur den stora skorstenen. Också systern höll på att gå samma öde till mötes, men Hédis djärva tilltag att genom ett platsbyte åter komma i närheten av systern och en senare sortering med annat utfall räddade livet på systern och möjliggjorde, att de båda flickorna senare transporterades till Bergen-Belsen i Niedersachsen. Här blev deras uppgift att tjäna som arbetskraft.

Berättelsen om det här är nästan outhärdlig, särskilt som Hédi Fried aldrig överdriver, aldrig ens darrar på rösten, när hon berättar om vad hon och hennes familj drabbades av, till dess att allierade trupper den 15 april 1945 befriade dem som hade överlevt lägervistelsen, bland dem henne och hennes syster.

De båda senare hörde till dem som lite senare erbjöds att åka till Sverige för rehabilitering och – något plötsligt nytt i deras liv – få äta sig mätta. Hon berättade om hur några av dem liksom inte vågade tro på att det skulle bli en likadan dag också i morgon och därför gömde mat de inte hade orkat äta upp under huvudkudden.

Men långsamt orienterar de sig i det nya landet. Hittar här andra judar, och en regnig dag blir de båda systrarna på utflykt upplockade av en stor och elegant bil och erbjudna skjuts av en elegant dam med egen chaufför. Först senare går det upp för dem, att damen i fråga är prinsessan Sibylla.

Hédi Fried berättade, att hon hade berättat den här historien för den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, son till nämnda Sibylla.

Som man kan vänta sig, lockar inte en berättelse av det här slaget till ett alltför ystert musikval. Men mot slutet, i avsnittet om Sverige, ljusnar också tonen i musiken: Charles Trenets ”Boum”, andantesatsen i Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusiken” och Olav Gertels ”Vårvisa”, känd genom Hylands hörna 1959.

I övrigt noterar jag, att Hédi Fried verkar älska Franz Schubert – flera verk av honom spelades. Men också Georg Friedrich Händel och Maurice Ravel spelades.

Dessutom förstås judisk musik, mycket av den helt naturligt på jiddisch. Jag kan som exempel nämna ”Wiegala”, inte primärt för att den sjöngs av Anne Sofie von Otter utan för att den är ett gripande exempel: Den skrevs av Ilse Weber (1903-1944) i koncentrationslägret Theresienstadt, nuvarande Terezini i Tjeckien, under hennes egen vistelse där och med syftet att trösta de barn som också hade placerats där.

Sommar i P1 med Kjell Enhager

Kjell Enhager är föreläsare, ledarskapskonsult och golfinstruktör, och den här kombinationen gör mig inte direkt positivt inställd när jag börjar lyssna på hans Sommar-program. Som så ofta, när det gäller företrädare för idrottsvärlden som sommarpratar, lyckas han heller inte fånga mitt intresse, när han berättar om sina erfarenheter därifrån – en del av det han berättar har också lite för mycket karaktär av marknadsföring.

Men jag hör noga på och hittar till och med i den här delen av programmet saker som jag finner både rimliga och intressanta, till exempel hur han på psykologvis – han är inte psykolog – förlöste golfesset Annika Sörenstram, som ibland såg ut att medvetet lägga sig under sin prestationsnivå: Enhager fick Sörenstam att erkänna, att hon var livrädd för att hålla tack/segertal!

I fråga om en del annat, framför allt mot slutet av programmet, höll sig Enhager till annat än yrkesrollen, och här blev han mänsklig och intressant. Ett exempel är historien om dotterns skolkompis, som miste sin mamma och som inte hade någon att tala med om detta. Hon tog tacksamt emot Kjell Enhagers erbjudande om att bli en vuxen samtalspartner.

Enhagers musikval var, de många kända artistnamnen till trots (Bruce Willis, The Eagles, Elvis Presley, till och med Bruce Springsteen), för smörigt för min smak. ”Good Vibrations” med The Beach Boys är själva sinnebilden för det här.

Men han spelade också några låtar, som jag kände mer för: den svängiga ”Candyman” med Christina Aguilera, ”Love Me Like a Rock” med Paul Simon och The Dixie Hummingbirds och så, trots dess smörighet, ”The Great Pretender” med Freddie Mercury.

Sommar i P1 med Nina Hemmingsson

Nina Hemmingsson är född i Uppsala, men det faktum att jag aldrig har mött henne i det som också är min hemstad har sannolikt mer att göra med att hon är så mycket yngre än jag; hon är född 1971 – dessutom är Uppsala en stor stad. Däremot är hon välbekant för mig i sin egenskap av serietecknare, dessutom med en teknik som är väldigt speciell när det gäller att avbilda sina figurers ögon. Av bland annat hennes sätt att skildra tjejer och deras liv kan man sluta sig till att hon står till vänster.

I sitt Sommar-program i dag berättade Nina Hemmingsson om sexuella trakasserier, som kulmen våldsbesiktning av brösten, hon liksom andra jämnåriga tjejer utsattes för av jämnåriga killar i skolan. Tillsammans med andra tjejer som drabbades gjorde hon uppror: Tjejerna började föra bok över varje trakasseri de utsattes för av killarna och läste sen upp listan för lärarna och föräldrarna. Det här fick faktiskt effekt.

Om nu någon av detta drar den förhastade slutsatsen, att Hemmingsson är en feministisk häxa som dessutom ser ut därefter, tar han grundligt fel. Och när långt senare en son hanterar sitt plågsamma liv i skolan genom att där rita våldsamma teckningar, tar hon parti för honom mot lärarna, som förbjuder det här fastän teckningarna måste ses som symtom på underliggande problem i skolmiljön.

Den egna kroppens och personens omvandling under vägen in i tonåren skildrar hon också på andra sätt än genom pojkarnas trakasserier. Mensen finns där som en självklar ingrediens. Och hon beskriver utan hämningar hur det var att upptäcka vilken njutning onani kunde ge.

Men i den här berättelsen är hon fortfarande främst del av en tjejgemenskap, manifesterad av bland annat skivlyssnande och kult av de manliga bandmedlemmarna.

Först långt senare i livet – faktiskt långt fram i livet – går det upp för henne, att kvinnor kan älska andra kvinnor – ett exempel är hennes egen mor, som skilde sig från hennes far. Modern tillägnar hon den avslutande låten i programmet, ”Hello Mary Lou”.

Framför allt när det gäller Nina Hemmingssons musikval inser jag, att vi tillhör olika generationer. Förvisso spelar hon också ett och annat som jag är förtrogen med (Nina Hagen, Liza Minnelli, Bonnie Tyler), och fastän Black Sabbath och Kiss är kända även för mig, finns det rätt mycket i hennes låtlista som är nytt för mig. Men det sistnämnda är inte liktydigt med att jag tycker, att det låter jävligt.

Last Chorus: Conny Fredriksson

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, Conny Fredriksson (30 april 1940-2 juni 2015), har – allt för tidigt – ryckts ifrån oss. Han begravdes nu i fredags, i sin gamla hemstad Gränna.

Tidigt denna fredag, vilket gjorde det svårt för mig att ta mig dit från mitt sommarviste i Öregrund, bil- och körkortslös som jag är.

Men här är en variant av den minnestext vi, hans gamla vänner och arbetskamrater, med hjälp av Gunnar Lassinantti färdigställde och fick införd i bland annat morgontidningarna i Stockholm:

En av våra finaste vänner och vår tidigare arbetskamrat Conny Fredriksson, Farsta, har lämnat oss 75 år gammal. Fredriksson var född i Jönköping, där han tog studenten, varefter följde studier vid Lunds universitet som ledde till en filosofie licentiats-examen i historia.

Han aktiverade sig tidigt i socialdemokratin med ett djupt engagemang för partiets ideologi, politik och organisation. Fredriksson var ingen fyrkantig partipolitruk, utan ständigt lyhörd, nyfiket öppen för debatt och beredskap att pröva olika ståndpunkter. Som internationell ledare i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt från mitten av 1970-talet byggde han upp ett omfattande vänsamarbete med Braga i norra Portugal till stöd för den unga bräckliga demokratin och Partido Socialista.

1981 knöts Fredriksson till nystartade Arbetarrörelsens Internationella Center, AIC. Han återvände till hembygden ett par år senare som rektor för välkända Grännaskolan, men återkom snart till Stockholm som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partiet. Hela världen blev hans arbetsområde med många resor utomlands, inte minst som en ledande svensk funktionär i arbetet inom Socialistinternationalen, SI. 1989 övertog han posten som internationell sekreterare i partiet under fem år. Han ledde från tidigt 1990-tal en arbetsgrupp inom SI till stöd för kurdernas rättigheter, särskilt i Irak, och tog stark ställning för palestiniernas rättigheter och en fredlig förhandlingslösning av Israel-Palestina-konflikten.

Fredriksson avslutade sin yrkesgärning med en drygt femårig placering i Bryssel som generalsekreterare för European Forum for Democracy and Solidarity, som var den västeuropeiska socialdemokratins organ till stöd för demokratin i Östeuropa efter kommunismens fall. Han verkade för demokratiska och socialdemokratiska grundvärderingar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de flesta andra tidigare sovjetrepublikerna inklusive de baltiska länderna, men också i Centraleuropa och på Balkan. En uppmärksammad resa företog Fredriksson till Belgrad och Ljubljana två veckor innan utbrottet av det första jugoslaviska kriget i Slovenien i juni 1991. Trots många förtroliga möten med centralt placerade uppgiftslämnare kunde rapporten hem inte förutskicka, att ett krig var så nära förestående i dåvarande Jugoslavien. Efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 gjorde Fredriksson ett grundligt förberett faktasökande besök till Kiev och Moskva med rapportering efteråt till socialdemokratiska partiledningen och Socialistinternationalen.

Vid hemkomsten till Sverige bosatte sig Fredriksson en tid i Västerås, där han engagerade sig i socialdemokraternas lokala internationella arbete. Efter återflyttning till Stockholm satte sviktande hälsa hinder i vägen för en mera aktiv verksamhet. Allra sista tiden tyngdes av ensamhet efter mångåriga livskamraten Sirkkas bortgång.

Conny Fredriksson var en humoristisk och vänsäll medmänniska som med sin positiva livsstil fick många vänner. Han vårdade hela livet goda relationer till sina barn och syskon. Fredriksson sörjs närmast av tre döttrar och en son och två bröder och en syster, samtliga med familjer. Begravningen sker i Gränna 3 juli.

Robert Björkenwall, Maud Björklund, Åke Gustavsson, Enn Kokk, Gunnar Lassinantti, Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Bo Toresson och Jaan Ungerson

* * *

Till detta skulle jag vilja lägga ett par personliga saker.

På den tiden då Conny arbetade på partiexpeditionen, ägde omröstningen om svenskt EU-anslutning rum. I den frågan kom jag och Conny till olika slutsatser: Han var för och jag emot. En gång intervjuades vi båda för ett av de stora nyhetsprogrammen i TV, Rapport eller Aktuellt – jag minns nu inte på rak arm vilket. Båda ståndpunkterna accepterades, också på partiexpeditionen, och kanske var den frisinnade andan en av förklaringarna till att vårt parti var så mycket större på den tiden.

När den baltiska frigörelsen kom, fördes kontakterna med Baltikum över från internationella avdelningen till nordiske sekreteraren, det vill säga mig. Det här skedde i bästa samförstånd – jag hade ju fördelen att själv vara baltisk flykting och tala estniska – men i början av frigörelseprocessen samarbetade jag med kamraterna på internationella avdelningen och andra aktörer på det här området. Conny och jag åkte till exempel tillsammans på en rekognoseringsresa till de baltiska staterna, äventyrlig – visade det sig – främst för att vi hade beslutat oss för att åka tåg från Tallinn till Rīga och sen därifrån till Vilnius. Nattåg dessutom – varken jag eller Conny hade några erfarenheter av att åka sovvagn i det före detta Sovjetunionen. Men, utan att fastna alltför mycket i det anekdotiska, det blev en intressant och lärorik resa.

Och ändå: dödsrunor blir så lätt bara allvarsamma. Man kan sörja gamla kamrater som man har haft roligt ihop med också.