Carlsberg blir stark nummer två i Grekland

Danska Carlsberg-gruppen är ett av världens största bryggeriföretag. Dess egna varumärken, främst Carlsberg men även Tuborg finns snart sagt överallt i världen, men få tänker på att också till exempel svenska Pripps och Falcon nu sedan länge är carlsbergägda, således danska.

Carlsberg har sedan länge förvärvarat bryggerier och ölmärken över snart sagt hela världen. Det här har inte bara gett Carlsbergs danska öl spridning på all världens ölmarknader utan har också lett till att Carlsberg, till exempel här i Sverige, distribuerar mängder av kända ölmärken från andra länder.

En stor del av Carlsbergs världsomspännande expansion har under senare år ägt rum i Asien, framför allt i Kina.

Men då och då öppnar sig också möjligheter på närmare håll. Ett exempel är styckningen av bryggeriet Scottish & Newcastle, som gav Carlsberg nya ölmärken och marknadsandelar i olika europeiska länder.

Ett exempel är Grekland, där övertagandet innebar att man kom över ölmärket Mythos, som finns att köpa även på systembolagen i Sverige.

Nu förstärker Carlsberg ytterligare sin marknadsposition i Grekland: får efter att ha fusionerat sin hittillsvarande tillverkning med Olympic Brewery 29 procent av marknaden och blir då stark tvåa i landet. Olympic Brewery har ett starkt lokalt märke i Fix.

Carlsberg får 51 procent, alltså majoritet, i det nya sammanslagna bolaget och Olympic Brewerys tidigare ägare 49.

En intressant konstruktion med Carlsberg-bryggerierna är att de till minst 51 procent måste ägas av den allmännyttiga Carlsbergfonden.

Arbeiderpartiet ökar och Høyre backar i Oslo

Storstäder har ofta också ett annat politiskt mönster än snittet för de länder de ingår i. I det avseendet är Oslo i Norge inget undantag. Där har Høyre haft makten ända sedan 1997.

Vi har ju i en rad norska opinionsundersökningar sett att Arbeiderpartiet i landsgenomsnitt har gått kraftigt framåt, och i en undersökning som InFact har gjort i den norska huvudstaden slår den uppåtgående trenden för partiet igenom även där: 36 procent av osloborna sympatiserar nu med Arbeiderpartiet mot 33 procent i valet 2011.

Høyre är nere på 23,4 procent.

Oslo är dock fortfarande ett särfall i ett annat avseende. Miljøpartiet De Grønne, som i riksmätningarna har svårt att komma över fyraprocentsspärren, stöds i Oslo av hela 7,5 procent.

Att jag nu har fått rosfeber har ingenting med partipolitik att göra

Min rosa och ömmande fot visade sig bero på att jag har fått rosfeber.

I dag tog jag mig med hjälp av en taxi och med den svullna vänsterfoten, som inte går att få ned i en sko, insvept i en plastpåse, till akutmottagningen på Vårdcentralen och fick efter ganska lång väntan träffa först en sköterska, sen en läkare.

Läkaren gjorde också en logisk och begriplig analys: När jag skrevs ut från Akademiska, där jag ju nyligen fick ny pacemaker, ordinerade läkaren, som skrev ut mig, i avvaktan på besök hos min husläkare om den onda högerfoten ut en medicin, som förvisso var ändamålenlig men som har bieffekten att sätta ner immunförsvaret. Och så fick jag alltså rosfeber, som jag aldrig tidigare har haft.

Jag hämtade ut penicillin på apoteket på Vårdcentralen, tog en första tablett och fick sen hjälp med taxi hem.

På fredag ska jag tillbaka till läkaren på Vårdcentralen för kontroll.

När jag kom hem, hittade jag en kallelse från min ordinarie läkare om en undersökning av tänkbar gikt, hos mig alltså, Akademiska har föreslagit henne.

Vill det sig väl, blir jag till slut totalrenoverad.

Ett känt namn i estnisk politik under ny partibeteckning

På de estniska Socialdemokraternas hemsida kan man läsa nyheten att Oviir kandiderar för Sotsiaaldemokraatlik Erakond i valet i mars 2015.

Det visar sig vara den i politiken hittills okända juristen Liisa Oviir, men i Estland har hennes efternamn stort symbolvärde.

Hennes mamma, Siiri Oviir, var länge en av de mest framstående representanterna för Keskerakond, Centerpartiet: vice ordförande i sitt parti och socialminister i flera regeringar, därefter EU-parlamentariker. Men när för några år sen en grupp av centerpartistiska riksdagsledamöter lämnade sitt parti och lite senare slöt samarbetsavtal med Socialdemokraterna, lämnade även Oviir, då alltså EU-parlamentariker, sitt parti.

Namnet Oviir, nu alltså med förnamnet Liisa, kommer säkert att kunna bidra till att få en del tidigare centerröstande att i stället välja en socialdemokratisk valsedel.

En liten solstråle i novembermörkret

Mitt fysiska elände verkar aldrig få något slut. När jag helt nyligen låg inne på Akademiska och fick pacemakern utbytt, verkade till att börja med allt bli bra, särskilt som jag av den läkare som skrev ut mig också fick recept på en veckas behandling med ett läkemedel, som vad jag har läst mig till bland annat används mot artrit. Läkaren lovade också skicka en remiss till min husläkare på Svartbäckens vårdcentral.

Därifrån har jag hittills inte fått någon kallelse, och under den gångna veckan har mina besvär, sedan jag alltså upphörde med den föreskrivna medicineringen, återkommit med full kraft, den här gången dock i den vänstra foten i stället för den högra: Den vänstra foten är nu svullen och värker till och med när jag inte går på den.

I morgon ska jag ta kontakt med Vårdcentralen och sen, på något sätt, ta mig dit.

I fredags kom Birgitta hem från Öregrund, och eftersom jag skulle välkomna henne med middag, åkte jag buss ner till Uppsala C för att i Coop där handla middagsmat och fylla på i kylskåpet. Den tantvagn jag numera använder blev överfull och tung, så när jag skulle hem igen, valde jag att ta taxi.

Jag klarar sånt här och andra nödvändiga sysslor bara med hjälp av starka värktabletter.

Men på lördag, då Matti, Karin och deras lilla Ella skulle komma på besök, var det ändå, som tur var, Birgittas tur att laga mat.

Lilla Ella, ännu inte tre år, är en solstråle i mitt mörknande liv.

Hon är mycket social, vilket kanske delvis har att göra med att hon går på dagis, och numera är hon både väl förtrogen med vårt hem och ser oss som nära anhöriga, kallar oss ”farfar” och ”farmor”.

Hon är inte det minsta avvaktande, när farfar ber henne följa med in på sitt rum, där han tar fram ett paket, inköpt på Lundeq i fredags och där inslaget i paket med krusat band. Paketet innehåller en bok, ”Första sagoskatten JUL”, med medföljande CD. Den innehåller så väl välkända julsånger som ”Tre pepparkaksgubbar” och ”Midnatt råder” som berättelser av författare som Alf Prøysen, Astrid Lindgren, Lasse Sandberg och många andra.

Farfar leder också lite senare in Ella i den forna barnkammaren, där vi under den mörka tiden av året förvarar de tre lådorna med leksaker, som Ella minns från besöken i vårt sommarviste i Öregrund.

Men det finaste är ändå att hon numera frimodigt klättrar på oss och i den soffa där vi sitter och pratar också med oss.

Melodikrysset nummer 46 2013

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Last Chorus: Kaj Björk

Ett par vänner som läser min blogg efterlyser en minnesruna över Kaj Björk (1918-2014).

I formell mening är det en ganska enkel uppgift. I min ”Vitbok” (2002) fanns följande: ”Kaj Björk, född 1918 i Göteborg, fil kand 1941, journalist på Morgon-Tidningen 1942-1946, internationell sekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen 1947-1955, redaktör för tidskriften Tiden 1951-1956, chefredaktör för Ny Tid 1956-1963, sakkunnig på UD 1964, riksdagsledamot 1965-1973, ambassadör i Peking 1975-1980, i Ottawa 1980-1984, skrifter bland andra ”Kominform”, 1948, och ”Spel bakom järnridå”, 1956.”

Kaj Björk var, eftersom han var anställd på socialdemokratiska partistyrelsen under de kallakrigsår då socialdemokrater inte bara själva bekämpade kommunister utan också kom att samarbeta med den militära underrättelsetjänsten IB, en i hög grad intressant person att intervjua för min bok om IB, ett skrivuppdrag jag hade fått av den socialdemokratiska partiledningen.

Björk avböjde dock medverkan i form av en formell intervju. Han motiverade detta med att han inte var inblandad i det som senare blev känt under namnet IB och med att han under den aktuella perioden inte heller hade kännedom om verksamheten.

Ändå fick jag 1999 ett orienterande samtal med honom, hemma hos honom, ett samtal som gav mig några uppslag att gå vidare på. Och jag fick också några skriftliga kommentarer från honom om det första utkastet till kapitlet om Sverige under kalla kriget, som jag skriftligt tillställde honom.

Men för att återgå till personen Kaj Björk: För egen del kände jag honom bara som författare, både av politiska och mer personorienterade böcker.

Han kan ha varit mer öppen och personlig mot andra, men trots att han, när jag träffade honom, var ytterst vänlig och resonabel, höll han ett visst avstånd.

Det kan ha varit det här – absolut inte brist på intellektuell stringens – som föranledde gamla vänner ur en äldre generation av socialdemokratiska akademiker att kalla honom Dimmornas Kaj.

(”Dimmornas kaj”, med Jean Gabin i huvudrollen, var en film från 1948 av Marcel Carné.)

Ålderstecken

”Att lida av både demens och déjà vu – ha en känsla av att det här har jag glömt förut.”

Staffan Ling på Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 14 november 2014

Vänstern i vid mening annorlunda grupperad i Danmark än i Sverige

I Danmark uppstod tidigt, 1959, ett vänsterparti, som inte i rakt nedstigande led var en arvtagare till ett kommunistparti. Det här nya partiet, Socialistisk Folkeparti, bildades i och för sig av en utesluten ledande kommunist, Aksel Larsen, men drog till sig radikaler också med annan bakgrund. SF har sedan under ganska långa perioder haft ett väljarstöd på tio procent och däröver, och det är uppenbart att SF har fått en del av sina väljare från Socialdemokraterna.

SF har periodvis samarbetat med Socialdemokratiet, men dess väjare har uppenbarligen inte, till exempel under innevarande mandatperiod, uppskattat resultatet, så SF valde att lämna regeringen och att byta partiledare. Men väljarstödet i senaste Voxmeter, 7,6 procent, och i Berlingske Barometer, 7,0 procent, är fortsatt lägre än i senaste folketingsvalet (2011), 9,2 procent.

Större, med 9,4 procent i Voxmeter och 8,7 procent i Barometern, är ett konkurrerande vänsterparti, Enhedslisten, som omvänt har växt efter valet 2011, då det fick 6,7 procent.

Namnet Enhedslisten ger oss som kan något om vänsterrörelser associationer i bestämd riktning, och mycket riktigt bildades det här partiet som ett historiskt sett nästan osannolikt samarbetsprojekt mellan tre konkurrerande riktningar på den vänstra ytterflanken: kommunister, trotskister och vänstersocialister.

Sitt lyft i form av ett ökat väljarstöd fick Enhedslisten dock först när den övergick till att bli mer av ett parti på egna meriter och när den också började torgföra en politik, som vi här i Sverige associerar med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.

Den delvis gröna och feministiska vänstern stöds i Danmark således av 16-17 procent.

Men det finns ytterligare förklaringar till dansk socialdemokratis relativt låga nivå.

En sådan är att det finns ett särskilt, socialliberalt parti, Radikale Venstre, som ofta – till exempel nu – väljer att samarbeta med Socialdemokraterna i stället för högerut. I det senaste valet, 2011, fick RV ett ganska högt stöd, 9,5 procent, men i de aktuella mätningarna ligger det oftast lägre: 7,5 procent i Voxmeter och 7,7 i den senaste Barometern.

Socialdemokratiets problem i detta politiska landskap är att partiet inte förmår eller ids upprätthålla en egen vänsterprofil – bland annat är banden till fackföreningsrörelsen, den andra halvan av den traditionella arbetarrörelsen, mer uppluckrade än i övriga Norden. Partiets galluptal har varit ännu sämre än i senaste Voxmeter och Barometern (21,6 procent i båda fallen), men även 24,8 procent i senaste valet var historiskt lågt för ett socialdemokratiskt parti i Norden.

Socialdemokratiets hållningslöshet och ständiga krig med fackföreningsrörelsen har säkert också bidragit till att en del av de socialdemokratiska väljarna har övergett sitt gamla parti för att det högerpopulistiska Dansk Folkeparti i den ena eller den andra verkliga eller förmenta intressefrågan verkar lova mera. Det här har bidragit till att lyfta DF från 12,3 procent i valet 2011, till dagens 17,6 procent i Voxmeter och 18,8 procent i Barometern.

Även det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre, som namnet till trots ligger ganska långt till höger, har förlorat väljare till Dansk Folkeparti, men Venstre har nu i alla fall återhämtat sig från den nedgång partiet hade på grund av partiledarens samvetsfria sätt att bruka partiets medel för privat bruk. Med 26,4 procent i Voxmeter och 25,1 procent i Barometern ligger valresultatet 2011, 26,7 procent, inom räckhåll.

Sannolikt står Konservative Folkeparti för en del av Venstres upphämtning. De konservativa stöds i Voxmeter av 3,9 procent och i Barometern av 4,6 procent mot 4,9 procent i 2011 års val.

Kvar på sitt valresultat, 5,0 procent, står Liberal Alliance med 5,0 procent i Voxmeter och 4,9 procent i Barometern.

Bort går de…

I dagens Dagens Nyheter finns dödsannonsen över Käbi Laretei, som jag skrev en minnesruna, Last Chorus, över helt nyligen.

På samma tidningsuppslag hittar jag minnesord över inte mindre än tre personer, som på lite olika sätt har betytt något för mig.

Min gamle vän Jonas Sima skriver om Olle Häger, känd genom och uppskattad bland annat för årtalsserien i SvT.

Carl-Eric Nordberg har jag aldrig träffat, men han var i årtionden, i egenskap av filmkritiker i Vi, en av mina mest betrodda vägledare in i de aktuella biograffilmernas värld.

Och Ebba Helmerson – Bucht när jag först träffade henne som modig och självständig lärarkollega under ett lärarvikariat vårterminen 1959 i min gamla hemkommun Njurunda – återsåg jag lite senare i Uppsala, där hon träffade sin blivande man Eskil Helmerson.

I dagens Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Erik Nilsson, skrivna av vår vän och partivän Hans Alsén. Erik var under sin aktiva tid en av profilerna i uppsalapolitiken: han var i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal, Olle Häger 79, Carl-Eric Nordberg 90, Ebba Helmerson 83 och Käbi Laretei 92.

Så kanske har även jag en stund kvar på jorden.