Inte flera bekännelser!

I den snyggt formgivna nyutgåvan av Maria Langs (Dagmar Langes, 1914-1991) deckare har jag nu läst ”Inte flera mord!” (Norstedts, 2013, i original utgiven 1951), den som jag nyligen också tog del av i filmatiserad form. Filmstoryn och bokhandlingen den bygger på är, kan jag nu konstatera, inte identiska, och man får i boken också lära känna de agerande personerna mycket bättre, vilket senare underlättas av att boken inleds med en förteckning med namn och kort presentation över personerna som figurerar i den. Dessutom finns det i boken en bildkarta över de hus i Skoga i vilka och på vars tomter handlingen i huvudsak utspelas.

Jag noterar med ett igenkännande leende att Maria Lang – Dagmar Lange disputerade i litteraturhistoria och arbetade som studierektor – till och med strängare än jag med min skolgång i 1950-talets realskola och gymnasium – tillämpar satskommatering. Också på andra sätt är det här en mycket femtiotalistisk historia: De människor ur småborgerliga miljöer som befolkar den här delen av hennes Skoga (Nora), är moraliskt, beteendemässigt och kulturellt produkter av en annan tid än vår. Mycket av hennes intrig bygger på brott mot denna småborgerliga kultur: en adoptivson som sen visar sig vara resultatet av ett sexuellt snedsprång före äktenskapet, dottern till ett borgarpar som (dottern) ingår en mesallians med en gårdskarl och annat sådant. I den här miljön sprids skvallret som en löpeld – men det är förstås inte avsett att nå detektiven Christer Wijks eller den lokala polisens öron, så historiens amatördeckare, Einar (född i Skoga) och hans hustru Puck, får genom samtal och spaning möjlighet att lägga till pusselbitar, som bidrar till lösningen.

Maria Lang förvirrar här inte bara läsarna utan också polisen genom att låta inte mindre än fyra av personerna i handlingen avlägga bekännelser: De säger sig alla ha varit den som (med en egyptisk kniv) dödade unge Tomas Holt, som efter att ha drivits bort från hemmet i Skoga plötsligt återvänder dit men inte söker logi i det hem där han växte upp.

Också bestsellerförfattarinnan Elisabet Mattson tros vara mördad, möjligen kastad i ån.

Jag ska här inte avslöja vem som var mördaren och varför brottet begicks – men jag kan väl avslöja att det fanns en rejäl dos av femtiotalsmoral med i motivbilden.

Samtidigt: framför allt i fråga om sexuella ting – men aldrig några detaljer! – utmanade och kittlade Maria Lang femtiotalets deckarläsande borgerskap.

Fast i dag är varken det eller den gammaldags deckarintrigen särskilt spännande. Själv läser jag, som den produkt av femtiotalet jag är, den här boken mest som en tidsskildring eller kanske snarare nostalgitripp till det Sverige som fanns i mina unga år.

Konsumentkooperationens eget mejeri expanderar

Coop köpte 2012 det nedläggningshotade Grådö mejeri i Dalarna för att i egen regi och billigare kunna producera mjölk, fil och yoghurt under de egna varumärkena Coop och Änglamark. Ett 70-tal Coop-butiker i Dalarna, Gästrikland och Västmanland säljer också den lokalproducerade mjölken under namnet Grådö mejeri.

Det här har gått bra, kanske för att kooperationen säljer de egna mjölkprodukterna billigare än konkurrenternas: Grådö mejeri står nu för över 30 procent av försäljningen av mjölk i Coops butiker, så nya bondgårdar i Dalarna, Västmanland och Uppland har kontrakterats för leverans, vilket kanske har underlättats av att Coop betalar leverantörerna lite bättre än vad konkurrerande företag gör. Coop klarar det här genom kostnadseffektivitet – man rår ju i det här fallet över både produktions- och distributionsledet.

Nästa steg blir nu att öppna en linje för bägartillverkning av crème fraiche och gräddfil.

Norska kooperationen i överraskande samarbete

Det händer överraskande saker inom norsk detaljhandel.

Störst sedan länge, med en marknadsandel på 39,1 procent, att jämföra med 38,5 procent föregående år, är Norgesgruppen. Gruppen opererar under många olika butiksnamn.

Norska ICA (i vilken butikerna med namnet Rimi ingår) har tappat marknadsandelar, från 12,3 procent i fjol till 11,5 procent nu, och Norgesgruppen har passat på att ytterligare försöka stärka sin dominerande ställning genom ett omfattande samarbetsavtal, bland annat i fråga om inköp, med ICA. Avtalet innebär, att ICA överlåter 60 procent av distribution och inköp till Norgesgruppen.

Det här avtalet är ännu inte godkänt av konkurrensmyndigheterna, men nu kontrar de två återstående stora kedjorna på livsmedelsområdet med ett liknande avtal.

Den ena är Rema 1000, som nu med en marknadsandel om 23,2 procent har distanserat Coop som Norges livsmedelskedja nummer två.

Den andra är norska Coop som, med 22,3 procent, nu har halkat ner på tredje plats.

Remas ägare Odd Reitan har tidigare uttalat sig ganska föraktfullt om Coop men känner mot bakgrund av det konkurrenstryck det planerade samarbetet mellan Norgesgruppen och ICA/Rimi skapar behov av en effektiv motåtgärd. Alltså skulle Rema och Coop, om det planerade samarbetet mellan Norgesgruppen och ICA/Rimi godkänns av konkurrensmyndigheterna, göra något liknande, bilda ett gemensamt ägt inköpsbolag, vilket underlättas av att de båda kedjorna i stor utsträckning köper varor från samma leverantörer. Vitsen med det här är förstås att storleken på inköpen brukar ge prisrabatter.

Det återstår förstås att se om de norska konkurrensmyndigheterna tycker det är OK med två stora block i stället för som nu fyra inom livsmedelshandeln, men kanske skulle det här, om det går vägen, också öppna för nya samarbeten inom svensk detaljhandel, där ju ICA i dag är giganten.

Alltså: skulle KF (Coop Forum, Coop Extra, Coop Konsum) och Johnson-ägda Dagab/Axfood (Willys, Hemköp, Prisextra, Tempo, Närlivs, Handlarn) också kunna inleda ett inköpssamarbete för att på så sätt kunna pressa priserna? Både mycket av det privata märkessortimentet och av de egna så kallade märkesvarorna skulle förmodligen kunna köpas billigare om kvantiteterna blev större. Det är ju i dag ICAs relativa storlek som är nyckeln till att de ibland kan pressa priset på sina varor.

Omöjligt? Säg inte det. KF och Johnson har gjort affärer med varandra förut. En del av dagens Coop Forum-varuhus har tidigare varit Johnson-ägda, då under namnet B & W, och KF sålde sin kosmetikkedja Kicks till Johnson-koncernen.

Det här skulle ge ICA en match!

Och kanske rent av vara så pass bra för KFs ekonomi, att man kunde behålla sin nu säljhotade kultursektor, Norstedts, Rabén & Sjögren, Akademibokhandeln och nätbokhandeln Bokus.

Estland: Stabilt höga siffor för (S) men Centern är störst

Under det senaste året har sympatierna för samtliga partier i Estland förändrats kraftigt.

I TNS Emors decembermätning för ERR fortsätter Keskerakonds (Centerns) uppgång till hela 32 procent (+ 3), vilket gör partiet till Estlands ohotat största parti. Det är anmärkningsvärt mot bakgrund av att Socialdemokraterna, som vi ska återkomma till, under en period var jämnstora med, i några mätningar till och med större än Centern.

Just nu har Centern knappast gjort något som skulle kunna förklara denna markanta uppgång. Snarare rör det sig om en bandwagoneffekt efter det framgångsrika kommunalvalet i höstas, framför allt i Tallinn, men eftersom ryssar (många i Tallinn) utan estniskt medborgarskap hade rösträtt i kommunalvalet men inte har det i de riksdagsval de här mätningarna avser, måste nu också ytterligare ester ha dragits med av Centerns framgång. Det ledande regeringspartiet Reformpartiet, som vi också ska återkomma till, är just nu impopulärt, och folk söker efter ett effektivt alternativ. Och då förefaller centerledaren Edgar Savisaar att vara det mest profilerade alternativet.

Tvåa i den här mätningen ligger det andra oppositionspartiet, Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna), åter med 23 procent (20 i oktober men 23 i september). Jag har tidigare skrivit om att partiet i höstens kommunalval kom i skymundan i valstriden, framför all i Tallinn mellan Savisaar och IRLs Eerik-Niiles Kross. Men partiet klarade sig avsevärt mycket bättre på andra håll i Estland och har numera i landsgenomsnitt mycket högre siffror än i förra riksdagsvalet.

Står sig den rådande opinionstrenden, kan nästa val till Riigikogu (Riksdagen) mycket väl ända i en mitten/vänster light-regering med egen majoritet. Socialdemokraterna i Tallinn har gjort en del uppgörelser med Centern (som ju egentligen har egen majoritet där), men runt om i landet är bilden mycket mer splittrad: SDE har, om man ser på en rad städer/landskommuner, förhandlat sig fram till koalitionsstyren med de flesta andra partier. Det kan det förstås finnas olika (lokala) skäl för, men själv tror jag att det här bidrar till att en del väljare tycker att Socialdemokraterna har en för otydlig profil.

Det nationalistiska, kristna och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) gick, på grund av koalitionspartnern Reformpartiets missgrepp och tillbakagång men också Kross’ (IRL) utstuderade valkampanj i Tallinn och den draghjälp han fick av Rysslands angrepp på honom, kraftigt framåt i kommunalvalet, inte bara i Tallinn. När nu stridslarmet har lagt sig, sjunker stödet för IRL från 22 procent i november till 20 procent i december.

Liberala, delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), som är det största partiet i riksdagen och som under långa perioder har verkat ha en fullkomligt ohotad ledning i opinionen, har skadats av en rad affärer och missgrepp i regeringsställning – nu senast har kulturminister Rein Lang kritiserats hårt av både kulturarbetarna och Socialdemokraterna, och inför hotet om misstroendeomröstning i Riigikogu har Lang beslutat sig för att avgå. Reformpartiet stöddes av 21 procent i september och 22 procent i oktober men hade i november halkat ner till 19 procent. I decembermätningen är stödet rekordlågt, 18 procent.

Jag vill dock, på tre punkter, hissa en varningsflagga för att ta de här siffrorna för givna.

Antalet tillfrågade är 906.

Av dessa har hela 31 procent inte kunnat peka ut något bästa parti.

I de här estniska opinionsundersökningarna gör man heller inga försök att bedöma åt vilket håll de osäkra väljarnas sympatier lutar.

Melodikrysset nummer 50 2013

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.

På luciakonsert i Domkyrkan

Kvällen är mörk, blåsig och kall, när vi tar oss från busshållplatsen till Domkyrkan. Vädret är inte precis som det på ön i Karibien som bär Santa Lucias namn.

Värmen vill inte riktig infinna sig heller inne i Domkyrkan: Både huvudporten och en sidoport släpper ideligen in kall luft, allt medan besökarna – många av dem anförvanter till skolungdomarna i det luciatåg vi alla är där för att se och inte minst höra sjunga – strömmar till. Och sjunga kan de här ungdomarna: De kommer från Uppsala musikklasser.

Vi är inte i Domkyrkan för att vi är religiösa – men det är säkert inte många av ungdomarna i luciatåget och deras familjer i publiken heller. Luciasånger och luciatåg är en del av den svenska jultraditionen, även den i dag huvudsakligen sekulära. Birgitta har dessutom ett särskilt skäl att gå: Efter det att hon för nu ganska många år sen i ett kärvt läge ställde upp för musikklasserna, får hon varje år biljetter (en även till mig) till deras årliga luciakonsert.

Det här luciatåget skiljer sig på två sätt från normala luciatåg. Det är otroligt långt och ringlar sig först, i två grenar, längs Domkyrkans långväggar och skrider sedan, förenat, längs mittgången tillbaka till koret. Lucian och de äldre eleverna bär alla levande ljus; de yngre har elektriska sådana.

Och sedan börjar en fantastisk luciakonsert. Solist, alltid en skolad, vuxen sångare, vid årets konsert var Anton Ljungkvist. Som dirigenter agerade David Anstrey och Gunnel Haulin, och vid orgeln satt Lars-Göran Angstam.

Alla de här har all heder av sina insatser, sångaren ibland solo, ibland tillsammans med ungdomarna, men de förlåter mig säkert, när jag säger, att vi i publiken naturligtvis ändå främst var där för att se och höra den stora ungdomskören.

Konserten började (och slutade) med ”Sankta Lucia”, och den inledande av dem följdes sedan av ett antal lussevisor.

Senare följde bland annat advents- och julsånger, både traditionella svenska och importerade utländska.

Särskilt många av psalmerna väcker minnen även hos mig som ända sen konfirmationen har varit ateist: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”. Det är inte bara det att min generation fick lära sig de här och andra psalmer utantill – jag tror att alla i min ålder har minnen av de här psalmerna, från vinterdunkla klassrum och julavslutningar, ibland med levande ljus i bänken. Och de är, oavsett religiös tro eller otro, en del av det svenska kulturarvet.

Jag sjunger själv numera inte med i psalmer, men åtminstone första versen i ”Nu tändas tusen juleljus” – den här luciakonsertens unisona sång – går rakt in i mitt hjärta:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå rund.

Därefter var det ganska snart åter dags att gå ut i den svarta och blåsiga och kalla vinterkvällen.

Dansk rockad med avsikt att stärka regeringens, särskilt SFs akier

Jag brukar inte kommentera enstaka ministerbyten i den danska regeringen – jag kan dock nu, när en större regeringsombildning görs, notera att även en minister från socialliberala Radikale Venstre nyligen byttes ut.

Nu gör statsminister Helle Thorning Schmidt, Socialdemokratiet, en ganska stor regeringsombildning, värd att notera.

Socialdemokratiet stärker sitt eget lag i regeringen, på två punkter. Den hittillsvarande justitieministern (S), Morten Bødskov, avslöjades med att fara med osanning – i och för sig inte i någon särskilt betydelsefull sak – och tvingades självmant eller därtill uppmanad att avgå. Till ny justitieminister utnämnde Thorning Schmidt då en av partiets klart lysande stjärnor, den hittillsvarande ministern för livsmedel, lantbruk och fiske Karen Hækkerup (S).

På den senare posten efterträds hon nu av Dan Jørgensen (S), en ung lovande politiker som hämtas hem från EU-parlamentet.

Väl så viktiga är emellertid ändringarna i det i höstens kommunalval svårt sargade Socialistisk Folkepartis ministerlista.

Den av sjukdom drabbade Villy Søvndal avgår från posten som utrikesminister och efterträds där av en av SFs betrodda veteraner, förre partiledaren Holger K Nielsen.

Han har fram till nu varit skatteminister och får på den posten som efterträdare Jonas Dahl, också från SF.

De här ändringarna, delvis rockaderna, har fått ett hyggligt mottagande i dansk press och faktiskt också från Enhedslisten, som vänster-mittenregeringen har hållit kort efter de förluster partiet åsamkade framför allt SF i höstens kommunalval – regeringen gjorde till exempel nyligen en budgetuppgörelse åt höger.

Hur den här regeringsombildningen påverkar opinionsläget inför det kommande folketingsvalet återstår att se, men framför allt SF borde gynnas av den.

Helle Thorning Schmidts ”selfie” tillsammans med Barack Obama och David Cameron under Nelson Mandelas begravning är förstås känd också i Danmark, men mitt intryck är att danskarna inte bryr sig så mycket som man har gjort på andra håll.

Jimmie Åkessons folkdräkt är väl OK – men bakom honom visar alla nassarna upp sina fula trynen

Jag är född 1937, i Estland. När jag hösten 1944, via Finland, kom till Sverige tillsammans med mina föräldrar och småsyskon, var jag sju år gammal, alltså i ålder för att börja skolan – men jag kunde då inte ett ord svenska.

När jag väl började i svensk skola, gick det lika fullt bra för mig, och våren 1958 tog jag studenten med mycket höga betyg, bland annat A i svenska.

Det gick över huvud taget mycket bra för mig i mitt nya land, och kanske hade jag i och för sig viss hjälp av att jag är blond och blåögd, men jag identifierade mig verkligen med Sverige, det socialdemokratiska Sverige.

Det här betyder inte att jag någonsin har släppt mitt estniska arv. Jag talar fortfarande estniska, och när frihetsvågen svepte över mitt ryssockuperade och påtvingat kommunistiska ursprungsland, hjälpte jag av all min förmåga till, för övrigt med mitt parti, Socialdemokraterna, i ryggen.

Då, liksom tidigare och nu, var jag primärt svensk, men en svensk med en del av sitt hjärta också i ett annat språk och i en annan kultur.

Den här dubbla hemhörigheten har gjort att jag alltid har funderat mycket över frågor om kulturell, språklig och nationell tillhörighet. Jag är för mångfald men menar med detta primärt ett vaktslående, i ordets rimliga och därmed relativa mening, om nationell särart. Ingen förnuftig människa, som kan historia och vet något om folkvandringar och annan migration genom historien, kan i dag tro på nationalstater som renrasiga – vad nu det är – enklaver.

Men det kan ändå finnas poänger med att upprätthålla nationsgräser och en viss nationell egenart. Inte så att de som bor i Sverige därmed måste vara bättre än de som bor i mitt gamla hemland Estland eller, säg, i Grekland eller Mongoliet eller Libyen utan för att världen faktiskt blir rikare av att livet, språket och kulturen i till exempel Frankrike och Bolivia inte är identiska.

Om det var det här Sverigedemokraterna stod för, vore det inget att hetsa upp sig för, även om de förefaller att tillämpa även de här principerna med stollig och omänsklig rigiditet: Om, för att ta det mest aktuella exemplet, det väller ut flyktingar ur det av inbördeskrig sönderslitna Syrien och många av de här flyktingarna lyckas ta sig hit, till det avlägsna Sverige, är det naturligtvis vår mänskliga plikt att ta emot dem, också fast man kan tycka att många andra europeiska länder borde kunna göra mer än de gör.

Men Expressens avslöjande i går, publicerat över sex helsidor, av det rashat och den främlingsfientlighet som präglar mängder av sverigedemokrater – anonymt utkräkande sitt hat på nätet men nu identifierade och avslöjade med namn, bild och ordagranna citat – ger en annan och ännu mörkare bild: Det här partiet kryllar av rasister, och det faktum att ett par av de namngivna nu har avgått eller tvingats avgå rentvår inte SD.

Jag skulle ur Expressen kunna hämta citat efter citat, som visar vilket ormbo det här partiet är. Men jag avstår. Jag vill inte sprida sådana utsagor om mina (och deras!) medmänniskor ens som varnande exempel.

Avhoppad centerpartist ser ut att bli vald till ordförande för Socialdemokraterna i Tallinn

Rainer Vakra är en av dem som hoppade av estniska Centerpartiet, Keskerakond, och bildade en egen liten grupp i Riksdagen, Riigikogu, så småningom i koalition med Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatli Erakond, där.

Han prövade vingarna i sin nya politiska miljö i höstens kommunalval, då han kandiderade på Socialdemokraternas lista i tallinnförorten Nõmme. Det gick bra: han fick där flest personkryss.

Därefter har han tagit steget fullt ut och blivit medlem i det socialdemokratiska partiet.

Generellt gick ju inte kommunalvalet så bra för Socialdemokraterna i Tallinn, och strax efter valet avsade sig den dittillsvarande ordförande för SDE i Tallinn, Andres Anvelt, detta uppdrag.

Socialdemokraterna i Nõmme föreslår nu att Vakra ska väljas till ny ordförande för partiorganisationen i Tallinn, och också Anvelt stöder Vakra som sin efterträdare.

Detta partival genomförs i början av januari.

Spänningsroman och social skildring i brasiliansk miljö

Jag har aldrig läst någon brasiliansk deckare, men för nu ganska många år sen läste jag några spännande historier med Brasilien som miljö, skrivna av amerikanen Robert L Fish.

Nu har jag, så att säga deckarvägen, återvänt till Brasilien, fast den här gången är boken – ”Spetsad” (Ordfront, 2013) – skriven av Kjell Eriksson. Jag känner Kjell från gemensamt styrelsearbete i den lokala Ordfront-föreningen och vet därför att han numera mest bor utomlands, växelvis i Brasilien och Spanien. Jag nämner detta inte för att anmäla jäv utan för att förklara hur det kommer sig att Erikssons miljöskildring från Brasilien i ”Spetsad” känns så autentisk.

Låt mig mot denna bakgrund – Kjell Erikssons långvariga utlandsvistelse – genast konstatera, att ”Spetsad” språkligt är den mest fläckfria av alla hans böcker. Och inte nog med det: den här boken är över huvud taget välskriven, med korta, effektiva kapitel.

Hans kompositionsteknik bryter mot deckargenrens standardmallar. I stället för att se skeendet och söka gåtans lösning genom den enskilde deckarens/polisens gradvisa iakttagelser flyttar Eriksson sitt berättarperspektiv inte bara mellan poliserna Santos och Luiz utan berättar ibland också ur pojken Lucianos perspektiv, Luciano som av omständigheterna kommer att bli hjälpreda åt en av skurkarna, Robson.

Det ganska utdragna förloppet före det våldsamma slutet kan ibland kännas lite långt men har fördelen att man lär känna den här fattiga brasilianska kustmiljön och de ofta utarmade människor som bor där, även deras relationer och partners. Det gör att man också bättre förstår varför det finns människor där som låter sig lockas av det enorma ekonomiska lyft det kan innebära att lyckas med knarksmuggling och knarkförsäljning,

Det här kantas undan för undan av allt flera lik, och historien ändar i en våldsamt spännande upplösning med skottlossning och både skad- och dödsskjutning.

En särskild poäng i den här historien är det, att kommissarie Santos, till en början en polis som verkar vara mer intresserad av öl än av sitt yrke, ger sig fan på att gripa de skyldiga och, ännu mer, att han, när han inte utan fog misstänker att den federala polisen är mer intresserad av att kapa åt sig knarket än av att få fast bovarna, själv skyndar sig att agera: Han inte bara hittar smuggelknarket utan bränner också egenhändig upp det.