Inte flera bekännelser!

I den snyggt formgivna nyutgåvan av Maria Langs (Dagmar Langes, 1914-1991) deckare har jag nu läst ”Inte flera mord!” (Norstedts, 2013, i original utgiven 1951), den som jag nyligen också tog del av i filmatiserad form. Filmstoryn och bokhandlingen den bygger på är, kan jag nu konstatera, inte identiska, och man får i boken också lära känna de agerande personerna mycket bättre, vilket senare underlättas av att boken inleds med en förteckning med namn och kort presentation över personerna som figurerar i den. Dessutom finns det i boken en bildkarta över de hus i Skoga i vilka och på vars tomter handlingen i huvudsak utspelas.

Jag noterar med ett igenkännande leende att Maria Lang – Dagmar Lange disputerade i litteraturhistoria och arbetade som studierektor – till och med strängare än jag med min skolgång i 1950-talets realskola och gymnasium – tillämpar satskommatering. Också på andra sätt är det här en mycket femtiotalistisk historia: De människor ur småborgerliga miljöer som befolkar den här delen av hennes Skoga (Nora), är moraliskt, beteendemässigt och kulturellt produkter av en annan tid än vår. Mycket av hennes intrig bygger på brott mot denna småborgerliga kultur: en adoptivson som sen visar sig vara resultatet av ett sexuellt snedsprång före äktenskapet, dottern till ett borgarpar som (dottern) ingår en mesallians med en gårdskarl och annat sådant. I den här miljön sprids skvallret som en löpeld – men det är förstås inte avsett att nå detektiven Christer Wijks eller den lokala polisens öron, så historiens amatördeckare, Einar (född i Skoga) och hans hustru Puck, får genom samtal och spaning möjlighet att lägga till pusselbitar, som bidrar till lösningen.

Maria Lang förvirrar här inte bara läsarna utan också polisen genom att låta inte mindre än fyra av personerna i handlingen avlägga bekännelser: De säger sig alla ha varit den som (med en egyptisk kniv) dödade unge Tomas Holt, som efter att ha drivits bort från hemmet i Skoga plötsligt återvänder dit men inte söker logi i det hem där han växte upp.

Också bestsellerförfattarinnan Elisabet Mattson tros vara mördad, möjligen kastad i ån.

Jag ska här inte avslöja vem som var mördaren och varför brottet begicks – men jag kan väl avslöja att det fanns en rejäl dos av femtiotalsmoral med i motivbilden.

Samtidigt: framför allt i fråga om sexuella ting – men aldrig några detaljer! – utmanade och kittlade Maria Lang femtiotalets deckarläsande borgerskap.

Fast i dag är varken det eller den gammaldags deckarintrigen särskilt spännande. Själv läser jag, som den produkt av femtiotalet jag är, den här boken mest som en tidsskildring eller kanske snarare nostalgitripp till det Sverige som fanns i mina unga år.