Jimmie Åkessons folkdräkt är väl OK – men bakom honom visar alla nassarna upp sina fula trynen

Jag är född 1937, i Estland. När jag hösten 1944, via Finland, kom till Sverige tillsammans med mina föräldrar och småsyskon, var jag sju år gammal, alltså i ålder för att börja skolan – men jag kunde då inte ett ord svenska.

När jag väl började i svensk skola, gick det lika fullt bra för mig, och våren 1958 tog jag studenten med mycket höga betyg, bland annat A i svenska.

Det gick över huvud taget mycket bra för mig i mitt nya land, och kanske hade jag i och för sig viss hjälp av att jag är blond och blåögd, men jag identifierade mig verkligen med Sverige, det socialdemokratiska Sverige.

Det här betyder inte att jag någonsin har släppt mitt estniska arv. Jag talar fortfarande estniska, och när frihetsvågen svepte över mitt ryssockuperade och påtvingat kommunistiska ursprungsland, hjälpte jag av all min förmåga till, för övrigt med mitt parti, Socialdemokraterna, i ryggen.

Då, liksom tidigare och nu, var jag primärt svensk, men en svensk med en del av sitt hjärta också i ett annat språk och i en annan kultur.

Den här dubbla hemhörigheten har gjort att jag alltid har funderat mycket över frågor om kulturell, språklig och nationell tillhörighet. Jag är för mångfald men menar med detta primärt ett vaktslående, i ordets rimliga och därmed relativa mening, om nationell särart. Ingen förnuftig människa, som kan historia och vet något om folkvandringar och annan migration genom historien, kan i dag tro på nationalstater som renrasiga – vad nu det är – enklaver.

Men det kan ändå finnas poänger med att upprätthålla nationsgräser och en viss nationell egenart. Inte så att de som bor i Sverige därmed måste vara bättre än de som bor i mitt gamla hemland Estland eller, säg, i Grekland eller Mongoliet eller Libyen utan för att världen faktiskt blir rikare av att livet, språket och kulturen i till exempel Frankrike och Bolivia inte är identiska.

Om det var det här Sverigedemokraterna stod för, vore det inget att hetsa upp sig för, även om de förefaller att tillämpa även de här principerna med stollig och omänsklig rigiditet: Om, för att ta det mest aktuella exemplet, det väller ut flyktingar ur det av inbördeskrig sönderslitna Syrien och många av de här flyktingarna lyckas ta sig hit, till det avlägsna Sverige, är det naturligtvis vår mänskliga plikt att ta emot dem, också fast man kan tycka att många andra europeiska länder borde kunna göra mer än de gör.

Men Expressens avslöjande i går, publicerat över sex helsidor, av det rashat och den främlingsfientlighet som präglar mängder av sverigedemokrater – anonymt utkräkande sitt hat på nätet men nu identifierade och avslöjade med namn, bild och ordagranna citat – ger en annan och ännu mörkare bild: Det här partiet kryllar av rasister, och det faktum att ett par av de namngivna nu har avgått eller tvingats avgå rentvår inte SD.

Jag skulle ur Expressen kunna hämta citat efter citat, som visar vilket ormbo det här partiet är. Men jag avstår. Jag vill inte sprida sådana utsagor om mina (och deras!) medmänniskor ens som varnande exempel.