En dag med liljekonvalj och förgätmigej, smörgåstårta, deckarpaket och blommande krikonträd i trädgården

Mor i huset är av och till rätt så skraltig men kämpar på så gott hon kan. Så skam vore det, om inte far månade om henne på Mors dag.

I morse vaknade jag halv sju och mindes genast vad det var för dag. Jag var på Coop Konsum i går och förberedde mig: handlade ingredienser till den väldiga smörgåstårta som hör till våra morsdagstraditioner: ekologiskt fullkornsbröd, potatissallad, gräddfil och lättmajonnäs, rostbiff, hamburgerkött, pepperrotsvisp och riven pepparrot, ett par goda ostmixer, grön och gul paprika att tärna, tomater och rädisor att skiva och kanske något mer som jag har glömt. Av det här byggde jag, lager för lager, upp en väldig smörgåstårta. Jag är rädd att vi inte kommer att göra slut på den ens till lunch, trots att vi åt den till frukost tillsammans med apelsinjuice, hälsofil och två sorters kaffe, bryggkaffe åt mor och kokkaffe åt far.

På frukostbordet hade jag ställt de två buketter jag hade varit och plockat i trädgården: en med tulpaner och en med liljekonvaljer och förgätmigej.

Fast innan jag tog ut mor i huset i köket, uppvaktade jag henne med några deckarpaket. Bland dem fanns tre återutgivna böcker av Maria Lang, ursnyggt formgivna på femtiotalsvis. Innehållsligt har den här nyutgivningen fått ganska sval kritik, och inte heller jag anser Maria Lang – Dagmar Lange – höra till de bästa svenska deckarförfattarna, men kanske kan gamlingar som Birgitta och jag läsa de här böckna med ett nostalgiskt igenkännande, som man inte kan begära att dagens unga recensenter ska ha.

För övrig fanns det bland presenterna också ett skriftligt löfte om att jag, när vi åter kommer in till Uppsala, ska köpa den nyutkomna andra delen av Sigrid Kahles memoarer åt mor i huset.

Mor själv har tagit ett första varv ute i trädgården bland de blommande krikonträden.

Melodikrysset nummer 21 2013

För min del fick jag anstränga mig en del för att lösa dagens kryss. Men det som är svårt för den ene kan vara lätt för den andre och tvärt om.

David Bowies ”Space Oddity” hade jag till exempel inte hört, men ledbokstäverna pekade på att svaret borde bli David, och det lät som han.

Yngre krysslösare kan ha haft svårt att känna igen Martin Kochs ”Lyckan”, men sen fick de ju både titeln och artisten som sjöng in sången, Karin Juel.

Också Bee Gees, i dag med ”My Destiny”, var lätta att identifiera med hjälp av de ledbokstäver man så småningom fick, alltså om man inte redan är förtrogen med deras musik.

Elvis Presley är däremot så stor och fortfarande så ofta spelad, att de flesta nog genast förknippar ”Please Release Me” med hans namn. Och väldigt många vet säkert också, att hans residens hette Graceland.

Själv är jag också ganska slängd på gamla svensk schlager.

Charlie Norman gjorde till exempel en jazzig version av Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, bakom vilken det inte var purlätt att känna igen låten så som Lill-Babs ursprungligen gjorde den. Därmed inget ont sagt om Charlie Norman.

Ibland konstruerar Anders Eldeman kryss där samma artist eller upphovsman förekommer två gånger. Magnus Härenstam förekom i och för sig inte som svar i någotdera fallet, men han fanns med i en TV-serie och en film, som gav svaren till två av frågorna.

Självklart har jag, eftersom jag har haft barn i rätt ålder för det, sett honom i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Och jag har också sett honom i Lasse Hallströms film ”Tuppen” från 1981. Ur den hörde vi i dag ”Världen är full av violer”, signerad Nils Perne och Sven Paddock.

Låtar som ”Vill ha dig i mörkret hos mig” – det förekom flera stycken – förknippar vi med paret Christer Sandelin och Tommy Ekman.

Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ var också lätt att känna igen – märk dock att det sista sökta ordet för att passa in i krysset måste skrivas med bokstäver, två.

I Melodifestivalen 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”. För egen del älskar jag Europa mer än Christer Sjögren, men min kärlek omfattar mera dess särpräglade kulturer och olika språk än den byråkratiska överbyggnad som kallas EU.

Tält är ju också ett slags överbyggnad fast av en trevligare sort, särskilt när där spelas Knäpp upp-revy. Två klssiska knäppuppare, Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, hördes i dag i det ljuvliga numret ”Tänk dig en strut karameller”.

”Nu är den förbannade sommaren här” sjöng Bengt Sändh i sin klassiska ”Vals om sommaren”. Bengt har faktiskt varit här i Öregrund, i samband med inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”, men vore han här nu och såg vår trädgård, med körsbärs- och plommonträd i full blom och äppelträd och syrener på väg att slå ut, skulle han nog revidera sin uppfattning om sommaren.

Enn politiker

Jag är inte bara en ivrig korsordslösare – då och då har jag själv förekommit i olika korsord.

Eftersom jag skriver om mycket, däribland också om tidskrifter, har jag emellanåt skrivit om Aftonbladets bidrag till kryssgenren, Aftonbladet Kryss & Quiz, både rosat och risat. Och faktiskt har ganska många av krysskonstruktörerna via kommentarer här på bloggen visat, att de tycker att det är kul att bli bedömda av en van krysslösare. Dessutom har flera av dem lyckats få med mig i sina kryss.

I veckans Årtalskrysset, signerat Björn Lundkvist, hittar jag överst nyckeln EN ENN, POLIIKERN, och de fyra svarsrutorna ska förstås då fyllas med KOKK. Jag har ingenting emot det, särskilt som det här är Årtalskrysset och dess tyngdpunkt ligger i det röda sextiotalet; dess bildblickfång utgörs av Bob Dylan.

Björn Lundkvist har för övrigt sällat sig till den skara av krysskonstruktörer som det är roligt att ta en dust med, och jag säger det verkligen inte för att jag har fått den här personliga hälsningen i veckans kryssbilaga.

Mina personliga favoriter i den här kryssbilagan är fortsatt Bertil Johanssons Svåra krysset, Sarah Kinmans Tvetydigt och P O Carlzéns Kluriga korsordet, det senare ett gammaldags korsord med nycklar vid sidan om.

De här är naturligtvis inte de enda lockande kryssen i Aftonbladets kryssbilaga, men de håller alltid en jämn och hög kvalitet.

Då och då knyts också nya och lovande konstruktörer till Aftonbladet Kryss & Quiz, och ibland medför de här nyrekryteringarna en förbättring. Dock bättrar sig ibland kritiserade konstruktörer: Jag skällde länge på Gudrun Pettersson för slarv, och hennes Kryptiskt blev faktiskt bättre på den punkten, även om svårighetsgraden var för låg.

För en tid sen tyckte jag att lösandet av Kryptiskt fordrade lite mer eftertanke och upptäckte då, att konstruktören var ny. Kryptona görs numera av Anders Bengtsson, och även om de inte heller därmed har blivit supersvåra, är de lite mer varierade.

Och jo, jag löser fortfarande varje vecka vartenda kryss utom Sportkrysset. Det senare är inte konstruktörens utan temats fel.

Sik: rökt, gravad, grillad

Sik är en mycke god matfisk. I går fick jag på Coop Konsum här i Öregrund tag på rökt sik, givetvis levererad av vårt lokala fiskföretag, Stora Risten.

Jag serverade siken med kokt potatis plus färsk skivad gurka och Felix’ saltgurka.

Ännu godare är gravad sik, faktiskt godare än gravad lax. I princip gravar man sik som lax, men man måste se upp med och åtgärda en sak. Sik kan innehålla trikiner, och för att få död på dem måste man ha siken i frysen före gravningen. Men det är värt besväret.

Kan man få tag på färsk sik, är den också en utmärkt fisk att grilla; det är värt besväret att fjälla den. För att skydda den under grillningen, på en vanlig grill utomhus, brukar jag svepa in den i blad från libbsticka, inte bara för att skydda fisken från att brännas utan också för att libbstickan har egenskapen att framhäva sikens egen smak. Dess förinnan har jag sköljt den och strött på seltin och vitpeppar inuti och utanpå. I magen lägger jag en klick smör plus kryddörter som dill och citronmeliss och gräslök, även bitar eller skivor av citron. Fisken bör vändas under grillningen för att få lite stekyta på båda sidor.

Serveras med kokt potatis och ett vitt vin.

Ny borgerlig regering i Ísland – och dess första åtgärd är att avbryta förhandlingarna om medlemskap i EU

Jag har tidigare skrivit om alltingsvalet i Ísland, som ändade i borgerlig valseger. De regeringsbildande partierna blev de väntade, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) som i valet nyligen fick 27 procent (19 mandat) samt Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som hamnade på 24 procent (19 mandat).

Det enda överraskande med regeringsbildningen är att ledaren för Framsóknarflokkurinn, Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, är den som blir statsminister – men hans parti gick ju, även om det inte blev störst, starkt framåt. Och Sjálfstæðisflokkurinn, vars ledare Bjarni Benediktsson blir vice statsminister, väljer förmodligen att manövrera försiktigt, bland annat för att hans parti var så inblandat i den kris som ledde till den förra rödgröna regeringen.

Den förra nu avgångna regeringen under ledning av Jóhanna Sigurðardóttir ansökte i juli 2009 om isländskt EU-medlemskap, men i realiteten var bara hennes eget socialdemokratiska parti, Samfylkingin (Samlingsfronten) för EU-inträde. Förhandlingarna hann inte slutföras, och eftersom de borgerliga partier, som nu bildar regering i Ísland, båda är mot isländskt inträde i EU, har de meddelat att förhandlingarna om medlemskap omedelbart avbryts.

Fullt kaos i Norge om vad som är regeringsalternativet

Som jag rapporterazde här om dagen, pekar de norska opinionsmätningarna mot ett valresultat, där den sittande rödgröna regeringen förlorar sin majoritet.

Høyres framgång är obestridlig, och borde normalt vid ett valresultat som liknar resultatet i opinionsundersökningarna leda till ett regeringsskifte efter höstens val. Men så enkel är inte saken.

Problemet är det populistiska Fremskrittspartiet, som förstås i det trängda läge som indikeras av sjunkande opinionssiffror mopsar upp sig och börjar ställa villkor.

De båda borgerliga mittenpartier, som är oppositionspartier, Venstre och Kristelig Folkeparti, har visat vilja att göra budgetuppgörelser med den sittande rödgröna regeringen, i vilken också ett av de borgerliga mittenpartierna, Senterpartiet, ingår, och ingen av partiledarna i de här partierna vill ha med Fremskrittspartiet i en høyreledd regring efter valet. Det finns opinionsundersökningar som visar, att mittenväljarna avskyr FrP som pesten. Det är en av förklaringarna till att även de mittenpartier som står utanför regeringen skulle skulle kunna tänka sig att söka samarbete med Arbeiderpartiet.

FrP-ledaren Siv Jensen har svarat, att Fremskrittspartiets stöd till en ny, høyreledd regering är avhängig av att partiet får vara med och bilda regering. Ingen regering som FrP står utanför kan räkna med partiets stöd i Stortinget.

Torsk på norsk och på estniskt vis som wienerschnitzel

Jag är uppvuxen med fisk på matbordet och gillar också fisk av olika slag. Jag bodde under hela min barndom i kustbyar i Estland. Finland och Sverige (i Juniskär söder om Sundsvall), och pappa fiskade alltid, på halvtid, heltid eller på fritiden.

Torsk är en av de östersjöfiskar jag alltid har ätit tillagad på olika sätt, och när vi nyligen av en lokal fiskare här i Öregrund erbjöds att köpa färska torskfiléer, slog vi förstås till – det som nu finns i frysen kommer att räcka länge.

Till middag i går lagade Birgitta ett par stora torskfiléer på norskt vis – grundreceptet torsk på norsk finns för övrigt i KFs ”Vår kokbok”. Själva torsken kokar norrmännen så intakt som möjligt, alltså bara i saltat vatten.

Till det kokade hon potatis och blandade separat ett kryddsmör, som förutom smör innehöll pepparrot och persilja. Den färska persilja hon rörde i smöret kom från hennes eget kryddland.

Ljuvligt gott tillsammans! Det blev inte en gnutta kvar.

* * *

Jag har tidigre berättat historien om hur jag som ung och fattig student började laga mat själv och att den första rätt jag då lagade var wienerschnitzel.

Hur man lagar wienerschnitzel är ju välkänt, men när vi nu är inne på torsk, ska jag lära er en variant.

I en estnisk kokbok, ”Estnisk mat”, finns recept på fisk som wienerschnitzel. Den varianten ingick inte i min mammas kosthåll, men jag har själv lärt mig att laga torskfiléer på det här sättet. (Enligt kokboken kan man också använda kummel- eller helgeflundrafiléer, men jag har alltid lagat den på torsk.)

I princip lagar man torskfiléerna som vanlig wienerschnitzel: Man doppar filéerna i vetemjöl där man har blandat in tre sorters peppar – det är min variant, vitpeppar, kryddpeppar och svartpeppar. Sen vänder man dem i uppvispat ägg (både vita och gula). Och sist doppar man dem i skorpmjöl.

De här schnitzlarna steker man sedan i stekpanna, gärna i både smör och olja, tills de har fått färg på båda sidor.

De stekta och panerade torskfiléerna lägger man sen upp på ett fat, där man garnerar dem som vanliga wienerschnitzlar, med skivor av citron på vilka man lägger en ring av ansjovisfiléer och i dessa kapris.

Gott med öl och kokt potatis till.

En lite gammaldags historia om prostitution

Jag har aldrig läst pseudonymen Karsten Wimmermarks (Nils Idströms) roman ”Birger Jarlsgatan” (1948), men jag minns att den under mina tonår lästes av jämnåriga. Inte heller har jag sett Gösta Werners filmatisering – 1949 var jag för ung för att komma in på barnförbjuden film, särskilt på en film om prostitution, men jag har inte sett den senare heller.

Ämnet kittlade biopubliken, medan filmcensuren höll igen. Uppenbarligen klipptes en del som inte ansågs kunna passera, till exempel en sexscen med en svart man, en neger som man sa på den tiden.

Jag har inte sett mycket film, signerad den här filmens regissör, Gösta Werner (1908-2009), men han var ingalunda en regissör som sysslade med att göra publikfriande sensationsfilmer. Hans filmatisering 1952 av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” lever till exempel upp till novellförlagans styrka.

Också ”Gatan” har sina förtjänster. Sten Dahlgrens foto fångar stockholmsmiljöer som Centralstationen, Nybrokajen, Frihamnen, Humlegården, Gamla stan, gator, även näringsställen som Mosebcke restaurant och Café du Boulevard. Musiken bidrar också till tidskänslan – särskilt roligt är det att få se och höra en ung Brita Borg. Många kända skådespelare medverkar: Stig Järrel, Åke Fridell, Per Oscarsson, Mimi Pollak, Arne Källerud och, inte minst, Maj-Britt Nilsson och Keve Hjelm i ett par av huvudrollerna.

Kanske är det inte Maj-Britt Nilssons fel, men trots att historien enligt bedyranden ska grunda sig på en autentisk historia, finner jag hennes unga flicka från landet lite väl naiv. Att hon inte känner sig hemma i storstaden (det dåtida Stokholm) må väl vara, men hennes velande mellan Berra (Peter Lindgren), som visar sig vara en slem sutenör, och den hygglige kranföraren Rulle (Keve Hjelm) blir inte riktigt begripligt. Men sen löser sig allt i enlighet med de normer som stod högst i kurs: Rulle klår upp Berra, och Berra som har rymt från fängelset och nu försöker fly med göteborgståget grips av polisen. Britt (som Maj-Britt Nilsson heter i filmen) försöker förgäves få Rulle tillbaka, och när han inte längre vill, rusar hon ut i trafiken, blir överkörd och dör på sjukhus. Fast när hon dör på sjukhuset, står Rulle där vid hennes sida.

Jag har som sagt var inte läst boken, så jag vet inte hur stor del av ansvaret för detta som ligger på dess författare respektive på filmens manusförfattare, Mårtenb Edlund.

Høyre framgångsrikt men Fremskrittspartiet på dekis

Norska Aftenposten presenterade för några dagar sen en partisympatimätning från Opinion, där Høyre fortsatt är Norges största parti och där det fortsatt går utför för Fremskrittspartiet.

Fremskrittspartiet är ett högerpopulistiskt parti med främlingsfientliga drag. Under en period var det Norges ledande borgerliga parti, men sedan har det gått raskt utför för det här partiet. I den nu aktuella opinionsmätningen får FrP 11,9 procent (- 1,5), att jämföra med 22,9 procent i stortingsvalet 2009. Därmed är partiet nere på en nivå, jämförlig med partiets resultat i kommunvalet 2011, 11,4 procent.

Partiets tillbakagång syns också i dess medlemstal: Partiet, som i dag har 18.888 medlemmar, tappade över 3.000 medlemmar 2012, och dagens medlemssiffra kan jämföras med 22.876 för tre år sen.

Jag frågade en gång, på den tiden jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare, en centralt placerad norsk partivän om fenomenet FrP och dess röstmässiga framgångar och fick då det roliga och åtminstone delvis träffsära svaret, att FrP var kioskägarnas parti – men naturligtvis har partiet också tagit röster bland dem som i Norge traditionellt har röstat socialdemokratiskt.

Säkert är en del av de här människorna på drift nu igen. Høyre kniper i dag allt fler röster i områden, där Arbeiderpartiet har haft hegemoni.

Høyre gjorde ett uselt resultat i stortingsvalet 2009, 17,2, men återkom i kommunvalet 2011 med 28,0 procent. I den aktuella mätningen har partiet visserligen backat med 0,9 procent, men resultatet i den här mätningen, 34,7 procent, gör ändå Høyre till Norges största parti och, om resultatet står sig, regeringsbildare efter höstens stortingsval.

För ett regeringsskifte behöver Høyre stöd inte bara av Fremskrittspartiet utan också av två av mittenpartierna.

Av dessa får liberala Venstre 5,4 procent (- 0,2; 3,9 procent i stortingsvalet 2009, 5,3 procent i kommunvalet 2011).

Kristelig Folkeparti får i den här mätningen 5,9 (+ 0,4; 5,5; 5,6).

Ett borgerligt mittenparti, Senterpartiet, är en del av den sittande rödgröna koalitionsregeringen. Det får i den här mätningen 4,3 procent (+ 0,1; 6,2; 6,7).

Med i regeringen är också Sosialistisk Venstreparti, som i den här mätningen får 4,7 procent (+ 0,1; 6,2; 4,1).

Den ledande kraften i vänsterkoalitionen är Arbeiderpartiet, som i den här mätningen ökar med 2,2 procent till 29,7 procent (35,4 procent i stortingsvalet 2009; 31,7 procent i kommunvalet 2011).

Mandatfördelningen skulle om den här mätningen vore ett valresultatet bli:
Høyre 61 (30 i dagens storting)
AP 56 (64)
FrP 20 (41)
KrF 9 (10)
V 8 (2)
SV 7 (11)
SP 7 (11)

Dessutom skulle Rød Valgallianse trots ett lågt landsgenomsnitt, 1,4 procent (- 0,4; (1,3 procent 2009; 1,5 procent 2011)), kunna knipa ett mandat i Oslo, där parteit är starkare.

Miljøpartiet De Grønne ser, med 1,3 procent, ut att bli utan mandat.

Bengt 80 och Leif 70

Jag är i den åldern då de gamla vänner som fyller jämnt också de har uppnått en aktningsvärd ålder,

I lördags var vi i Storvreta för att fira Bengt Kettners 80-årsdag. Bengt var i unga år gift med Birgitta, och de fick då dottern Anna, som sedan växelvis bodde hos sin mamma respektive hos sin pappa. Det här har lett till att Anna anser sig ha två pappor och två mammor – den andra mamman är Inger Grandell, som blev Bengts andra fru.

Birgitta och Bengt bodde, liksom Inger, då jag lärde känna dem, på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala. På Arken bodde på den tiden – tidigt sextiotal – många medlemmar i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vars ordförande jag var, och flera av de här arkaborna blev också mina personliga vänner. Senare har både Anna och min och Birgittas dotter Kerstin bott på Arken, så jag har fortsatt haft kontakt med den här miljön genom åren.

Anna var förstås på sin pappas 80-årsdag, tillsammans med döttrarna Sara och Ella plus hunden Sudden – mellansyster Amanda, som är violinist, var upptagen av ett orkesterarrangemang. Kerstin var också där tillsammans med barnen Viggo och Klara, och från Stockholm kom vår son Matti med sambo Karin och dotter Ella. (Jo, det finns två Ellor i vår familj.)

Ganska många av gratulanterna hörde hemma i kretsen av gamla arkabor. Flera av dem – som Lennart Källströmer som skjutsade mig och Birgitta i sin bil – men inte alla fortfarande helnykterister, men det fanns både alkoholhaltiga och alkoholfria drycker på det här kalaset. Av de gamla arkaborna väljer jag att nämna några jag även senare har haft kontakt med, Käthe Elmgren samt Sigvard och Inger Lindqvist. Vid vårt bord ute i trädgården satte sig också Jimmy och Magareta Mattsson. Jimmy, som har byggfirma, har gjort renoveringsjobb åt Bengt i Storvreta och för övrigt också åt Anna i hennes sommarhus i Ekolsund. Jimmy och Mrgareta är dessuom med i samma sosseförening som både jag och Birgitta samt Bengt och Inger, och det kom förstås också andra partibekanta till det här kalaset, till exempel Anita Berger och Kjell Jernberg.

Bord och stolar hade ställts ut på gräsmattan, som lyste av blommande gullvivor. Bengt behandlar den stora gräsmattan som äng: låter vildblommorna fröa av sig och slår sen både dem och det nu höga gräset med lie.

Det var en härlig försommardag: trevligt att kunna sitta utomhus i solskenet och äta av den goda buffén, levererad av det företag, Trillers, där Kerstin arbetar som bagare. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat en rad bilder från det här kalaset: födelsedagsbarnet, hennes egna barn på tomten, huset och så vidare.

Solen sken så starkt att jag själv fick synproblem, och Birgitta fick, trots lånad solhatt, ansatser till solsting, så vi flyttade hela bordet in i skuggan av träd, och då blev det bättre.

Bland blommorna i gröngräset slog sig också Kerstin och hennes barn samt Matti och Karin och deras lilla Ella ner. Matti försökte placera Ella i mitt knä, men hon ville ner i det spännande gräset med alla blommorna. Ella har också lärt sig gå nu, så hon stultar omkring på egen hand – bara för att strax därefter åter ty sig till pappa eller mamma, som hon nu också kan kalla så.

O, ljuvliga barn i olika åldrar!

* * *

På söndag morgon var det dags att gå upp och sen per buss, tåg, T-bana och till fots ta sig hem till nästa födelsedagsbarn, Leif Karlsson. Leif bor i Enskede, där förr också hans och min gamle chef Sten Andersson bodde. Allt det där var för längesen nu. Sten är död, och Leif, som är något yngre än jag, fyllde 70. Före pensioneringen jobbade han passande nog på PRO.

När jag var ordförande i Laboremus och aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet, umgicks jag mest med vänsterfalangen i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm. Leif är ju lite yngre, så jag vet inte, hur mycket han berördes av falangstriderna i stockholmsklubben, men när jag mötte honom som assistent åt Sten Andersson, kom vi snart att finna varann: vi hamnade ofta på samma ståndpunkt och hade lätt att samarbeta med varann.

När jag och Birgitta uppvakatade honom i söndags, höll jag visserligen inget formellt tal, men jag påminde honom om gamla tider och strider, och stax föll vi nästan i varandras armar: Jag nämnde vårt gemensamma förakt för manövern att släppa fram folkpartiregeringen – Leif och jag gick inte till riksdagsgruppen vid det där tillfället när den pratades omkull; i stället gick vi till Föreningsfilmo och såg hela raddan av gamla socialdemokratiska valfilmer, några av dem nästan i spelfilmsformat, och valde ur dem avsnitt till en jubileusmkavalkad. Vi gjorde tillsammans också en dubbel-LP med röster och musik ur arbetarrörelsens historia, en skiva som det närmast är en skandal att vårt parti inte har fört över till CD.

Men dagens socialdemokrati verkar inte bry sig om sin historia och sitt kulturarv. Under buffén – mycket god även i det här fallet – satt jag tillsammans med bland andra Bosse Elmgren och hans fru Kerstin Ekberg – Bosse och jag var arbetskamrater, och Kerstin jobbade som redakör på Hotell- och Restaurangs tidning. Bosse drev envist att det skulle behövas en ny, reviderad upplaga av gamla Tidens sångbok.

För övrigt fanns det även andra gamla arbetskamrater från 68an bland födelsedaggratulanterna: Lars Hjalmarsson, sedan länge förläggare, hans fru Lena Josefsson, även hon gammal arbetskamrat från 68an, Lasses mångåriga assistent på förlaget, Maud Björklund, tidigare sekreterare åt Sten Andersson – och jo, Britta, Stens hustru, hade förstås också kommit. Liksom allas vår gamla kollega Inga-Lena Nau.

Bland gamla bekanta som var där vill jag också nämna Bengt Lindqvist, före detta statsråd, blind redan på den tiden, dock inte politiskt. Som alltid på såna här stora samlingar fanns där naturligtvis också människor som vi inte kände, men en av de yngre gästerna, Jytte Guteland, som bor i samma område och är med i samma sosseförening som Leif, kom och hälsade och pratade med oss.

Roligt var det också att få prata med Leifs musikaliska dotter Sofia Karlsson; hon satt en stund bredvid mig, och jag fick bland annat veta att hon åter har en ny skiva på gång.

Att Sofia är en musikalisk talang vet jag ju, men jag hade ingen aning om att hon också har brorsor som, utmärkt, trakterar gitarr respektivfe piano. Den här karlssonska syskonskaran uppvaktade musikaliskt sin pappa med sånger av Jules Sylvain, Evert Taube och Povel Ramel.

Leifs hustru och barnens mor heter Anne-Marie Wohlin. Jag har genom åren träffat även henne – bland annat har hon och Leif hälsat på oss i Öregrund, där vi som minne av det besöket fortfarande har en ölöppnare, formgiven på ett av de uppländska bruken. När hon pensionerades från sitt uppdrag som ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, skulle hon enligt seden där få sitt porträtt målat och valde då att porträtteras av Stig Claesson, Slas. Uppenbarligen fanns det tidigt skepsis mot det valet, men Leif deklarerade omedelbart, att om föreningen inte var nöjd med porträttet och det måste göras ett nytt, skulle han personligen köpa det claessonska verket, och det hänger nu i det rum på övervåningen där vi vistades under födelsedagsfesten.

Efter födelsedagsfesten blev det en ännu längre tur till vårt slutmål, Öregrund. I skymningen möttes vi av blommande körsbärsträd, narcisser och tulpaner i rabatterna och en nyklippt gräsmatta.

Henrik, som klipper åt oss, hade dock sparat tuvor med tusensköna och förgätmigej. Han är inte bara ett proffs på gräsklippning – han är son till en trädgårdsmästare.