Felix bland skurkar och revolutionärer

”Felix och det stora upproret” (Kartago, 2013) har tidigare utgivits i en större volym med serier av Jan Lööf, och eftersom min recension av den serieboken innehåller ett ganska utförligt referat av handlingen i det här långa avsnittet, ber jag läsarna att kolla det jag har publicerat under Kulturspegeln, Serier, Lööf, Jan: Felix (+ Det stora uppdraget).

Handlingen i det här avsnittet är ovanligt lång och krokig till och med för att vara en skapelse av Jan Lööf: Vi får följa Felix’ fortsatta jakt på den av honom till vår tid bringade vildmannen, en historia där han med hjälp av den i vissa avseenden mycket naive vildmannen hamnar i mycket kriminella kretsar, och när vildmannen efter en våldsam jakt utförd av polis och militär till slut undkommer genom att via den reparerade tidsmaskinen hamna i sin egen urtid, hamnar Felix tillsammans med gangsterkungen och dennes befriade kusin i ett helt nytt äventyr – Felix & co hamnar på det här sättet mitt i en karibisk revolution.

Den här gången spetsas den redan i sitt svart-vita original explosiva handlingen ytterligare genom att serien nu, för första gången, publiceras läckert färglagd.

Omslaget till den här utgåvan spetsas ytterligare av alla de vapen och alla de explosiva ämnen som där förekommer på bild – plus av att man ser Felix försjunken i en bok om revolutionär strategi, författad av Vladimir Lennon och Harpo Marx.

När scillans blå blommor och öarna av vitsippor tar över i gräsmattorna

Kristi himmelfärds-veckan hör erfarfenhetsmässigt till de vackraste i vår trädgård i Öregrund. Nu har också vädret till slut blivit mildare – det känns inte längre obhagligt att i bara skjortärmarna gå runt i trädgården.

I fjol höst fick vi, på grund av Birgittas hjärtoperation, flytta in till Uppsala tidigarfe än vi normalt brukar, och senare blev även jag inlagd. Vi kom helt enkelt inte ut mer till vårt sommarställe, ens för att ta in trädgårdsmöbler och redskap inför vintern.

Birgitta har nu, med sammanbiten energi, dag för dag bidragit till att utplåna tufsigheten och blottlägga gräsmattan och delar av rabatterna. Glasmästaren var här och reparerade några trasiga rutor i hennes växthus, och hon har redan gjort i ordning såbäddarna där och ansat vinrankorna; i gången i mitten står små krukor med luktärter som ska gro inför senare utplantering. En tidig morgon var Eva-Lotta från Eds trädgård här för att leverera sättpotatis och till exempel de nya riddarsporrar som Birgitta redan har planterat i sitt land längst ner i trädgården. I den andra änden av trädgården, i rabatten längs Håkanssonsgatan, har Birgitta också planterat några nya rosor och perenner. Rosorna är gallicarosor, Tuscany respektive Violacea. Och så har hon i den här rabatten, inte bara för deras skönhets skull utan också för att rådjuren inte gillar dem, satt plantor av Violruta och Klockruta, den senare också känd som Skuggviolruta.

Jag har tagit en runda runt trädgården, dels för att beundra det Birgitta har åstadkommit, dels för att fundera över vad jag själv borde göra. Mitt stora stenparti längs gången upp till huset har klarat sig hyggligt trots den långa bortovaron, men mitt äldsta land är fullt av gräs och ogräs, även om det sticker upp blommande narcisser i det.

Det som just nu är vackrast – nästan hjärtskärande vackert – av det jag åstadkom under mina mer rörliga år är gräsmattan längs gången ner till grinden och framför allt gräsmattan ner mot vägen. De här partierna av trädgården lyser blått av scilla, smålökar som jag har satt där, tätt, tätt, och som sen har spridit sig ännu mer. Mitt i allt det där blåa, bland annat i slänten mellan huset och vägen, finns också öar av blommande vitsippor.

O försommar, måtte jag få ynnesten att uppleva dig ett antal gånger till!