Två majnummer

Under samlingen på Vaksala torg inför Första maj-tågets avmarsch blir jag uppvaktad av en man som säljer FiB Kulturfront. Jag förklarar att jag redan har köpt det nummer han säljer, och han frågar då intresserat vad jag tycker.

Jag berättar att jag själv har en bakgrund som mångårigt FiB-ombud, fast på femtitalet, och att min egen syn på vad Folket i Bild är eller borde vara för evigt är präglad av det slaget av familjetidning, politiskt radikal men med läsning för hela familjen och framför allt en myckenhet skönlitterärt material, noveller och följetonger. Jag tillägger också att jag inser, att FiB Kulturfront med den ganska blygsamma upplaga tidningen i dag har knappast skulle orka med att bära kostnaderna för ett sådant kvalificerat litterärt material, illustrerat av de bästa tecknarna. Men en större bredd i innehållet skulle jag önska. Jag har ingenting mot tidningens vänsterpolitiska engagemang, men som journalistisk produkt känns den för ensidig – den känns inte som en familjetidning.

Det nummer av FiB Kulturfront, som såldes på Första maj, har nummer 4 2013. Passande nog för ett Första maj-nummer finns där en artikel om vår tids daglönare, del 1 i en ny serie artiklar om de tillfälligt anställda. Annat som ges utrymme är det växande antalet ensamkommande flyktingpojkar och Palestina.

Den kanske bästa artikeln i det här numret är Kerstin Ekströms långa rapport om den resa till Spanien barn till frivilliga i spanska inbördeskriget geomförde 75 år efteråt. På det här sättet får man del av ett svenskt och några amerikanska öden. Fast jag hoppas att det är en olycklig slump att samtliga, vars öde skildras, var kommunister – kommunisterna som slogs för den spanska republiken var många, men det fanns ju också andra som slogs mot den framvältrande spanska fascismen.

Ett par litterära smakprov bjuds vi också på i det här numret. Halvtidsförfattaren och förläggaren (Murbruk förlag) Kalle Holmqvist intervjuas, och i anslutning till det publiceras ett par korta utdrag ur två böcker som han själv har skrivit, ”Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet” och ”Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675”.

Majnumret av Vi (5 2013) är dubbelt så tjockt, och där finns som vanligt mycket av olika slag att välja på.

Mycket läsvärd är Karin Thunbergs intervju med Ann Petrén: Det här är inte veckotidningsflams utan ett intressant porträtt av skådespelerskan på scenen och människan utanför scenen.

Läsvärd är också Ingemar Unges intervju med den bokaktuelle Julian Better, som började sitt liv i Stalins Gulag.

Jag gillar också ett udda resereportage från Ísland.

Vi innehåller en hel del recensioner av skönlitteratur, men jag har tidigare efterlyst regelbundna skönlitterära bidrag. Nu under Vis pågående jubileumsår tillgodoser tidningen i viss mån detta önskemål, men de författare som har inbjudits att lämna bidrag har ålagts begränsningen att skriva på temat ”Hundraåringen”. I det här numret tillgodoser Anna-Karin Palm detta önkemål genom att leverera en text om sin farmor. Den är utan tvekan läsvärd, men frågan är om det är en novell.