Last chorus: Folke Isaksson

Folke Isaksson (1927-2013) är död. I våra bokhyllor finns en hel rad av hans böcker, en av dem, diktsamlingen ”Eldflugorna” (Bonniers, 1998), med följande dedikation:

Till
Enn och Birgitta
dessa gnistor under det mörka himlavalvet,
med varm tillgivenhet
från
Folke

Nej, han var inte någon nära vän, men vi kom ändå att ha en del med varann att göra.

Som poet etablerade han sig under det romantiska femtiotalet, men det fanns också ett politiskt engagemang hos honom som periodvis tog över. Han var medarbetare på socialdemokratiska Morgon-Tidningens kultursidor 1951-1958, och han hörde till de svenska vänsterintellektuella, som under kalla kriget drev den tredje ståndpunkten.

Han var en av de många vänsterintellektuella, som hade dragits till Clarté, men kommunismens övergrepp fick honom och många andra att i stället söka sig till socialdemokratin. I hans fall innebar det bland annat att han övergav Clarté för socialdemokratiska Laboremus.

När jag i början av 1960-talet valdes till ordförande i Laboremus och tillsammans med andra likasinnade vred föreningen åt vänster, hörde Folke Isaksson, fast han inte längre hade någon anknytning till Uppsala, till den krets av lite äldre intellektuella, som gillade den här radikaliseringen.

När Laboremus 1962 till sitt sextioårsjubileum gav ut den mycket uppmärksammade, på utrikespolitik och globala sammanhang inriktade debattboken ”Förändringens vind” (redaktörer Ulf Himmelstrand, Enn Kokk, Torsten Nilsson och Lars Rudebeck, Partisanserien, Rabén & Sjögren), fick Folke Isaksson avsluta den med essän ”Världen och vi i världen”.

Folke medverkade också i flera arrangemang, anordnade av hans gamla förening.

Själv hade jag ännu tidigare lärt mig att älska hans poesi med dess femtiotalistiska dragning åt estetiskt fulländade bilder, mer kärva än romantiska i sättet att beskriva.

Jag väljer här ett par exempel som fångar den årstid då han dog.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

Ur ”Blått och svart”, 1957

Att det här draget i hans poesi fanns kvar också senare kan jag illustrera med en dikt, hämtad ur den samling jag och Birgitta fick med dedikation:

Häggen

Efter det första vårregnet sker undret:
en ljus sky svävar över den knotiga marken,
jordkokorna som stelnat under vinterns grepp

Den kommer med vällukt, en ilning av åtrå,
en genomskinlig underkjol som blottar och döljer
När de tunna hängena börjar viska om förförelse,
inser vi att allt står att vinna eller förlora
Häggens trolldom, dess doft fördunklar vår syn,
så att trädet självt knappt blir synligt

Häggen i hagen, i skogens utkant:
ett sydländskt fruktträd
som det vilda slagit klorna i
En sårbar skönhet, en hektisk tid
innan de sköra blombladen börjar snöa

Sedan de svrta bären, fruktköttet som hetsar tungan,
en njutning enbrt för barn som lärt sig
att tillvarons eftersmak är bitter

Ur ”Eldflugorna”, 1998

Sist tar vi en dikt som handlar om döden:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Ur ”Det gröna året”, 1954

Döden tänker jag mig gärna så.

I syrenernas tid

Ute på gården blommar syrenerna, och den soliga morgonen andas ett löfte om några varma försommardagar.

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter läser jag Holmberg:

Reprisen

Göken gal för sin hjrtanskär,
fjärran hörs lärkorna svara.
Humlor nynnar i ljuvt begär.
Björkarna jublar och bönderna svär.
Det är som det brukar vara.

En bilderbok i ordets egentliga bemärkelse

Thé Tjong-Khing (född 1933) är en mycket särpräglad skapare av barnböcker. Han verkar numra i Nederländerna men kommer ursprungligen från Indonesien, som ju har varit holländsk koloni; hans namn avslöjar dock, att han kommer från en kinesisk familj.

Thé har illustrerat barnbokstexter av andra, men hans ”Var är tårtan?” (En bok för alla, 2013, i original ”Waar is de taart?”, 2004, , första utgåvan i Sverige Bonniers, 2007) är något så unikt som en bilderbok utan ord.

Den är också svår att återberätta, eftersom den innehåller så mång sidospår och detaljer.

Men där finns ändå en grundhistoria: Herr och fru hund har ställt fram en tårta på trädgårdsbordet. Den stjäls av två råttor, och så får vi följa hundparets jakt på råttorna och tårtan – i slutet av boken är råttorna bundna vid en palm och tårtbitarna fördelade mellan en mängd figurer (djur) som har förekommit i historien.

Vi har sett dem i olika, ibland ganska perifera, situationer på bokens stora och generösa bilduppslag, och vitsen är förstås att det barn man ”läser” för eller som själv bläddrar ska hitta mängder av sidohistorier och sidofigurer att tyda och fantisera kring.

Bildmässigt förenar Thé detaljrikedom och tydlighet med en ovanlig konstnärlig skönhet.

Här är sagans häxa en krokodil

Roald Dahl (1916-1990) har ett norskt namn, men vi känner honom som brittisk författare. Han föddes i Cardiff, men hans föräldrar kom båda från Norge.

Han har skrivit böcker även för vuxna, men inte minst som barnboksförfattare – en mycket egensinnig sådan – skördade han stora framgångar, också här i Sverige.

”Den enorma krokodilen” (svensk text Meta Ottosson, En bok för alla, 2013) gavs ursprungligen ut på svenska av Tidens förlag 1988; originalet, ”The Enormous Crocodile”, gavs ut 1978. I samtliga fall är den här historien kongenialt illustrerad av Quentin Blake, som Roald Dahl samarbetade med också i andra fall.

I de klassiska folksagorna, som ”Hans och Greta”, har vi ofta mött häxor, som äter barn. I det här fallet är historien om människoätaren mer realistisk: Den Enorma Krokodilen vill gärna mumsa i sig inte bara ett utan gärna flera barn. Han skryter med det också, för flera av de andra invånarna i djungeln.

Den här läskiga krokodilen lägger sig i försåt för att lättare kunna knipa barnen: förklär sig till palm med kokosnötter, låtsas vara gungbräda i lekparken och riddjur på karusellen , rent av bänk vid picnicbordet i parken.

Det här kunde ha gått riktigt illa, om inte de djur och fåglar han hade skrutit för om sina lömska avsikter hade kommit barnen till hjälp.

Och till slut ingriper elefanten och slungar – efter att ha snurrat honom fortare och fortare – krokodilen ut i rymden.

Och se: den här krokodilhäxan hamnar inte i ugnen som i sagan om Hans och Greta utan far genom rymden rakt in i solen, där det förstås bara blir ett knaperstekt krokodilskinn kvar av honom.

Sen här bilderboken är inte bara på grund av sitt innehåll utan också på grund av textens avsevärda längd inte lämplig för de yngsta barnen. Ge den snarare till barn som själva redan har läst sig läsa.