Växter och vård

Jag har en viss dragning till gammaldags krukväxter, sådana som min mor hade i fönstren och ute på glasverandan i det hus i Juniskär, där jag bodde under min skoltid.

Jag tänker då inte i första hand på pelargoner, vanliga i väldigt många hem. Men hon hade till exempel Kristi törnekrona, så det är inte av religiösa skäl jag har haft en sådan nästan oavbrutet sedan jag som student flyttade till Uppsala.

Min mor hade också en praktfull Nerium. Själv hade jag länge en vit och en rosa, men den rosa dog för något år sedan. Sen dess har jag varit fast besluten inte bara om att ersätta den med en ny rosa utan att nu också för första gången skaffa mig ett rött exemplar.

Redan före jul var jag in i blomsterhandeln uppe vid Torbjörns torg och frågade efter en rosa och en röd Nerium, men de hade inga Nerium inne och berättade att det var fel säsong att beställa hem den här krukväxten. Sen dess har jag då och då varit där och kollat, men förgäves.

Men trägen vinner! När jag i går åter var där för att fråga, hade de fått hem en hel binge Nerium. De flesta var röda, men ett par exemplar hade en blomning i vardande, som man med lite god vilja kunde tolka till rosa. Så jag valde ut ett exemplar av vardera och bar hem dem.

Där hade jag ett par tomma självvattnande stora krukor stående, så i dem hällde jag lite jord och så packade jag in de båda krukväxternas rötter med den jord de var rotade i i mer jord samt vattnade med lite växtnäring.

Nu står de momentant i mitt arbetsrum i lägenheten i Uppsala, men sen ska jag ta med dem till Öregrund och placera dem tillsammans med min vita Nerium ute på glasverandan i sommarhuset.

* * *

Jag har tidigare berättat om de olika krämpor, som drabbar en man i min ålder, senast om att jag förra fredan hade kallats till provtagning på Vårdcentralen här i Svartbäcken.

I dag var jag på det läkarbesök som skulle följa. Läkaren, en ung kvinna, var ny för mig, så hon ställde, både utifrån provresultaten – det fanns bland annat ett för högt underliggande blodsockervärde – och utifrån de journaler hon uppenbarligen hade läst, en mängd frågor till mig och jag tog själv upp den sak som för närvarande oroar mig mest, att min syn på det hittills hyggligt fungerande vänstra ögat har blivit allt sämre. (En gråstarrsoperation av det högra ögat för några år sen misslyckades. Jag ser med ögat men kan inte använda det för det jag älskar mest, att läsa och skriva.) Jag berättade att den här synförsämringen har kommit ganska snabbt, så hon lovade att remittera mig till ögonkliniken, som jag regelbundet besöker även av andra skäl – jag har också grön starr, Glaukom, som jag framgångsrikt håller i schack med Cosopt, som sänker trycket.

Det här läkarbesöket ändade genast i att jag åter sändes till provtagningen och fick lämna nya blodprover. Eftersom min diabetesmedicinering – numera Metformin morgon och lunch plus en dos insulin injicerad på kvällen – inte tycks ha önskad effekt jämnt över dygnet, ville hon med en kollega diskutera om man inte borde sätta in ytterligare en kompletterande medicin. Om detta återkommer hon per telefon på måndag.

Jag har öra för idiom, så när vi var klara med det medicinska, frågade jag henne om hennes språkmelodi – hon har ett pursvenskt namn – och fick till svar det jag anade: hon är finlandssvenska.