Gamla Koppra har problem – men vi skulle tillsammans kunna vitalisera kooperationen

29 maj 2013 11:17 | Mat & dryck, Media, Politik | 47 kommentarer

Ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1959 har jag troget handlat på Konsum. När jag bodde i mitt första hyresrum på Jumkilsgatan, handlade jag i den närbelägna konsumbutiken vid Ringgatan – butiken finns faktiskt kvar, även om den har flyttat över gatan. När jag sedan bodde i hörnet Linnégatan/Kungsgatan, handlade jag i konsumhallen i Forum-varuhuset. När Birgitta och jag sen skaffade en bostadsrätt på Idrottsgatan, började vi handla i konsumnbutiken vid Torbjörns torg, den som flyttade snett över torget och fick nya, rymliga och fräscha lokaler på vår sida av torget. Och när vi 1969 också skaffade oss ett sommarhus i Öregrund, var det alldeles självklart att vi skulle handla i Konsum där.

Det finns många argument för min konsumtrohet.

Jag tycker kooperationens butiker har bra varor till rimliga priser. För mig, uppvuxen i en fattig familj där man var tvungen att räkna ören när man skulle handla, ter sig vulgärargumentationen mot Konsum helt orimlig: Att i dagens samhälle – där levnadsstandarden är högre och där basmaten tar en relativt sett mindre andel av vår inkomst – människor säger sig jaga runt mellan olika butikskedjor för att hitta de allra billigaste varorna utan att bry sig om någon annan faktor än pris förefaller mig helt sjukt.

För mig spelar också en mängd andra faktorer roll för var jag handlar: Att butiken är nära, helst på gångavstånd. Att den är miljömedveten. Att den erbjuder varor med olika egenskaper och i olika prisklass – i dessa fall får vi göra avvägningarna själva.

Och så vill jag inte att en privat handlare ska tjäna pengar på det jag handlar. Det är ett viktigt skäl till att jag väljer att inte handla i ICA-hallen vägg i vägg med vårt Coop Konsum här i Svartbäcken.

Nå, som jag tidigare har berättat, är vårt Coop Konsum där nedläggningshotat. Många av oss trogna konsumkunder bråkade, och nu har butiken fått ytterligare ett år på sig att visa ett bättre resultat.

Butiken går faktiskt bättre nu, men jag vet inte om det kommer att räcka för att rädda den. Men det osäkra läget gjorde, att butiken förlorade Posten till ICA vägg i vägg – där rök kanske en del strökunder. Och föreståndaren delar sin tid mellan vår butik och en annan på annan ort.

Jag känner KFs ordförande, Anders Sundström, som en driftig och handlingskraftig man, men det återstår att se om hans nyss offentliggjorda recept för sanering av KFs ekonomi och kärnverksamhet är den rätta.

Att sälja av fastigheter ger ju snabbt friska pengar – dock finns ju risken att hyreskostnaderna för verksamheter som ligger i de här byggnaderna i stället stiger.

Butiker som går knackigt måste kanske i nuvarande ekonomiska läge offras, men därmed blir det ju också allt svårare att behålla kunder, till och med fanatiskt konsumtrogna sådana. ICA finns däremot i dag, som Konsum fanns förr, praktiskt taget överallt.

Men OK, det kanske inte finns några alternativ, när förlusterna har blivit så här stora.

Sundström och den övriga KF-ledningen har också som idé att starkt slimma verksamheten och varuutbudet ute i butikerna. För egen del är jag inte lika övertygad om att den lokala marknaden, ens stadsdel för stadsdel, är något enhetligt. Kundernas önskemål skiljer sig till exempel ganska mycket, om man jämför livsmedelshallar i storstäderna och butiker i bygder, där människor i mycket stor utsträckning har tillgång till egenfångad fisk, viltkött, bär, frukt samt potatis och grönsaker från egna odlingar. Själv skulle jag satsa på föreståndare med fingertoppskänsla och öron öppna för kundernas önskemål i just den egna butiken.

I bästa fall lyckas man med den här operationen i alla fall rädda en frisk kärna av livsmedelsbutiker, som drar tillräckligt många kunder för att de här butierna ska klara konkurrensen med privathandeln. Men för att klara priskonkurrensen med de privata kedjorna fordras ju också en viss volym, när man förhandlar med varuleverantörerna.

Sen ingår det också i KFs saneringsplan att renodla verksamheten till livsmedelshandel, och här kommer vi till något problematiskt i planen.

Konsumentkooperationen var förr en stor och framgångsrik verksamhet med egna livsmedelsföretag, varuhus och specialvarubutiker på många olika områden. Det mesta av detta har redan för länge sedan skurits bort.

En fortlevande gren av detta, som nu tydligen ska skäras av även den, har varit särskilt framgångsrik: bokförlag, tidskriftsutgivning och bokhandel.

KFs stolta skepp Vi var en gång en gigant bland Sveriges veckotidningar.

KFs bokförlag Rabén & Sjögren blev Sveriges främsta barn- och ungdomsbokförlag både i fråga om kvalitet och volym.

Detta förlags vuxenutgivning fördes över till Norstedts, som KF köpte, och där hamnade också utgivningen i Socialdemokraternas av KF köpta bokförlag Tiden och Prisma.

De också inköpta Klssikerförlagets och Fabels utgivning delades upp mellan vuxenbokförlaget och ungdomsbokförlaget.

Av allt detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp.

Klokt nog stödde man denna utgivning genom att köpa också Akademibokhandeln. Nätbokhandel har bedrivits genom Bokus och bokklubbsverksamhet genom Böckernas klubb.

Också på det här området har kunderna blivit mer otrogna, och olika verksamheter har periodvis haft förluster, dock av mindre slag än livsmedelsbutikerna. De här verksamheterna kan inte vara omöjliga att styra upp ekonomiskt, och jag finner det rent stolligt att överge det område, där kooperationen faktiskt har varit mycket framgångsrik.

Behövs det friskt kapital, så släpp in kooperationen i övriga nordiska länder som delägare. En samnordisk kooperativ förlags- och bokhandelsgrupp borde till och med på allvar kunna ge Bonniergruppen en match!