Just ingen riktig jävla schlager
15 maj 2013 11:19 | Media, Musik | 7 kommentarerSå har då den första delfinlen i Eurovision Song Contest genomförts, men än har jag inte hört någon låt som får mig själv att utbrist i lovsång.
Danmarks upphaussade bidrag, ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest, är väl hygglig, men den gör mig heller inte entusiastisk.
Emmelie har dansk mamma och svensk pappa och har bott i Stockholm, läser jag om henne, och det leder mig in på ytterligare ett spår. Vitrysslands bidrag ”Solayoh” hade faktiskt schlageregenskaper, som sångerskan, Alyona Lanskaya, lyckades framhäva, men det som gör mig tveksam är i det här fallet inte den vedervärdiga regimen i Vitryssland utan att upphovsmännen till låten heter Martin King och Marc Paelinck, namn som inte låter särskilt vitryska i mina öron.
Det här. liksom annat, tyder på att Eurovision Song Contest inte längre är en tävling mellan Europas olika länder och dessas olika musikkulturer utan allt mer ett slags Idol på alleuropeisk nivå. Mitt gamla hemland Estlands bidrag ”Et uus saaks alguse”, i och för sig en inte helt oäven ballad, sjöngs av Birgit Õigemeel, som har gjort sångkarriär via estniska Idol. Artisterna från flera olika länder har deltagit i för mig okända tävlingar som The Voice.
Den här alltså inte slumpmässiga avslipningen av allt som kunde tolkas som nationell identitet gör, att jag för egen del lyssnar lite extra noga, när det någon gång kommer något avvikande. Ett exempel är Kroatiens lite folkmusikinfluerade bidrag ”Mižerja”, med sex operasångare som kallar sig Klapa S Mora.
Andra försöker skilja ut sig från mängden genom klädsel (Moldavien) eller märklig scenshow (Montenegro). Båda dessa slogs ut, men vidare till final gick den serbiska tjejtrion Moje 3 med ”Ljubav Je Svuda”. De här tre tjejerna slog rekord i fråga om vulgär klädsel.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^