Älskade barnvisor

”Lilla kotten sjunger” har tidigare (2004) getts ut av Erikssobn & Lindgren, men sedan detta – delvis ett dotterförlag – har fusionerats med Rabén & Sjögren, kom det ut på nytt där 2010. Lena Andersson, som har gjort både urval och illustrationer, har gjort ett fantastiskt inbjudande omslag med mamma igelkott och lilla kotten i en fåtölj bakom vilken en liten gris tittar fram.

Lena Anderssons illustrationer till visorna är mycket rara – ett exempel är den lilla flickan i famnen på mormor i ”Mormors lilla kråka”. Och hennes illustration till ”När Lillan kom till jorden” har en omisskännligt Lena Anderssonsk ton.

Flera av visorna i den här sångboken är klassiker av Alice Tegnér, och här finns i flera fall problem med visor som männmiskor av min generation och flera andra generationer förknippar med bilder av Elsa Beskow: ”Ekorrn satt i granen” och ”Sockerbagaren” är svåra att ta till sig utan just de bilder Beskow skapade.

Men det finns undantag. ”Sockerbagaren” blir i Lena Anderssons version en så fin bild, att den kan konkurrera med Beskows.

I andra fall, som Lennart Hellsings ”Herr Gurka”, har jag betydligt lättare för att ta till mig Anderssons version, och ännu lättare är det förstås om man – som i fallet ”Vi är så glada” av Thomas Funck och några visor av Barbro Lindgren – inte har något jämförelsematerial.

Urvalet av visor är utmärkt. Möjligen kan jag känna tveksamhet inför om Evert Taubes ”Som stjärnor små” – annars en mycket vacker visa – riktigt hör hemma i just den här samlingen.

Flertalet av sångena är väl kända och kan sjungas av föräldrarna till de barn som får den här boken. Men den innehåller också ett komplement, en CD, där man kan höra sångerna sjungas av bland annat Eva Röse med musikalisk uppbackning.

Tre Ellen-böcker i en

Cararina Kruusval är en nästan otroligt produktiv barnboksförfattare, som dessutom själv illustrerar sina bilderböcker. Det betyder verkligen inte att hon slarvar. Hennes bilder är detaljrika och uttrycksfulla; med sina snedperspektiv kan de ibland påminna om Ilon Wiklands, vilket är menat som beröm.

Produktiviteten har väl kanske i någon mån underlättats av att många av dem är historier om återkommande figurer. Ellen och kompisen Olle är exempel på detta. Tre av historierna om Ellen finns samlade i ”Ellens bok” (Rabén & Sjögren, 2013).

Den första av dem är ”Blommor från Ellen”, ursprungligen utgiven 1996. I den har mamma födelsedagskalas, men ingen pratar med Ellen, vilket Catarina Kruusval skickligt illusrerar med lilla Ellen stående bland en massa ben, tillhöriga vuxna gäster. Mamma har fått mängder av fina blombuketter, så Ellen går ut för att också plocka en fin födelsedagsbukett till mamma. Det blir en fin gul maskros, en röd vallmo på andra sidan staketet – det tycker grannen inte om! så Ellen går vidare ut i skogen – en skogsstjärna och ett jättestort ormbunksblad. Men nu hittar Ellen inte hem längre: gråter lite men tröstar sig med blåbär. Fast då hör hon pappa ropa efter henne, och när hon svarar, kommer allihopa och hämtar henne. Hon får rida hem på pappas rygg, och hennes fina bukett hamnar i en vas bland de andra blommorna på gratulationsbordet.

Den enklaste av de här berättelserna är ”Ellens boll” från 1994. Ellen kastar sin röda boll hemma i huset, men då tar hunden Buster den och den försvinner. Ellen letar på alla upptänkliga ställen, men ingen boll. Till slut blir hon alldeles trött – bilden av när hon gäspar är fantastiskt fin – och vill sova en stund. Och där, i sängen, ligge både Buster och bollen.

Lång och vindlande är däremot ”Ellens äppelträd” från 2004, och det är också där de snedvinklade bilderna av hus och trädgård finns. Det börjar med att Ellen och Olle klättrar i det stora gamla äppelträdet på tomten – det här trädet ger också enormt mycket frukt. Men så, under en vinterstorm, knäcks trädet. Vintern går med sina vinterlekar, och till slut tar äpplena slut – Ellen och Olle näns inte riktigt ät upp de allra sista, förrän mamma har lovat köpa ett nytt träd. När våren har övergått i riktig värme, gräver mamma och pappa upp roten till det knäckta äppelträdet, och mamma tar med Ellen och Olle till handelsträdgåden för att köpa ett nytt äppelträd. Men vad var det gamla av för sort? Ellen känner igen den sort det ska vara, Golden red. Fast kan det bli äpplen på det där lilla skrutträdet, och hur länge dröjer det egentligen innan man kan klättra i det? Det senare kan nog ta lång tid, men det nya lilla trädet får blad och blommor, och har man sett: När hösten kommer, bär det ett – ett enda – stort äpple. Det delar Ellen och Olle och Ellens mamma och pappa på, och det är ovanligt gott!

När älgarna inte nöjer sig med att demonstrera

Gittan är en återkommande figur i ett antal böcker av Pija Lindenbaum (text och bild). I ”Gittan och älgbrorsorna” (Rabén & Sjögren, 2003, från 2011 också tillgänglig i förlagets Klumpe Dumpe-serie) längtar Gittan efter ett småsyskon eller åtminstone sällskap. Visserligen kommer kompisen Nisse, men det är inget kul att åka stjärtlapp med honom och de andra ungarna i kälkbacken.

När Gittan då går hem, sitter det tre älgbrorsor utanför porten. Dom har också lessnat på att åka stjärtlapp.

Så då låter Gittan dem åka hiss i stället, och så får de följa med in i Gittans lägeneht.

Men älgar är inte så bra på lego och inte på att rita heller – de flesta kritorna går av.

Sen blir det värre och värre. Älgbrorsorna tömmer garderoben för att ha den som koja och dricker vatten ur toaletten.

Så Gittan vill inte ha älgbrorsor längre; dom åker ut och försvinner bort mot skogen.

Gittan får plocka upp alla älgbajspluttar och städa upp.

Det är nog bättre med Nils och kompisarna på dagis i alla fall, och i kväll kommer kusinerna och ska sova över.

Pija Lindenbaum är mycket bra på att både i text och bild åstadkomma roliga och intresseväckande historier, och den här inget undantag.

FiB Kulturfront tar sig

FiB Kulturfronts senaste nummer (3 2013) innebär en uppryckning. Det första jag slås av, när jag bläddrar igenom den aktuella utgåvan, är det avsevärt snyggare omslaget, och även i andra fall, som i porträttet av den Ivar Lo-prisade Kjell Eriksson och i Torbjörn Westers reportage från Kirgizistan, har bilderna utnyttjats till sidytans fulla bredd. Jag kollar i redaktionsrutan och finner att tidningen har bytt layoutare – den ansvarige nu heter Björn Folke Johansson. Fast han har mycket kvar att göra. FiB Kulturfront ser ännu knappast ut som en modern månadstidning.

Intervjun med Kjell Eriksson är även innehållsligt välgjord och intressant, Den är gjord av Kjersti Bosdotter, som dessutom bidrar med en artikel från och om Umeå, kulturhuvudstad 2014.

En av bokrecensionerna, signerad Tom Carlson, ges större utrymme och blir intressant inte bara på grund av detta – jag tycke den ger en bra bild av Ove Allansson, som jag själv uppskattande recenserade och publicerade flera noveller av under min tid som tidskritsredaktör,

Rätt så road blir jag också av Hans Isakssons mediakrönika, som hadnlar om Hasse & Tage, Falstaff Fakir och en del annat lundensiskt.

Också Peo Österholms irakartiklar är läsvärda, men det här materialet plus de av mig tidigare (med gillande) omnämnda artiklarna om Kirgizistan samt kortavdelningen Jorden Runt (om israelbojkott, drönare med mera) bidrar till att man inte upplever FiB Kulturfront som en ”veckotidning”, inte ens som en alternativ sådan, utan mer som en politisk tidskrift.

Den ringa upplagan – på Google hittar jag en okontrollerad uppgift om att upplagan i dag ligger på 2.500 exemplar – gör det dock inte särskilt troligt, att FiB Kulturfront med sitt upplysningsarbete på det nämnda området skulle nå ut till några andra än de redan kunniga och frälsta.

Att skriva om anständiga och intressanta turistmål vore kanske inte bara att bredda perspektivet utan också skaran av läsare?

Och fortfarande tycker jag att en tidskrift som är ett slags förvaltare av traditionerna från gamla Folket i Bild borde publicera kvalitativt bra noveller och lyrik.

Samtidigt förstår jag redaktionens dilemma. Med blott 2.500 exemplar i upplaga kan det ju inte finnas mycket till resurser till att betala det jag skulle vilja se i FiB Kulturfront.

(S) framåt bland ryssarna i Tallinn

Tallinn-tidningen Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet) har i dag, den 20 mars 2013, publicerat en artikel om opinionsläget i Estlands huvudstad Tallinn.

Detta är exceptionellt så till vida som att Keskerakond (Centerparteit) på grund av stöd från de många ryssar som bor i huvudstadens betongförorter där sedan gammalt har en unikt stark ställning – i Tallinn är Edgar Savisaar kung.

Eesti Päevaleht publicerar nu data om opinionsmätningar, gjorda i Tallinn av TNS Emor dels i juni, juli och augusti (ett genomsnitt) 2012, dels i december 2012 och januari och februari 2013 (också ett genomsnitt):

Keskerakond (Centerpartiet) 27 respektive 32 procent
Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet): 20 respektive 22 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika): 16 respektive 21 procent
Reformierakond (Reformpartiet): 30 respektive 18 procent

Det här liknar gallupmätningarna för hela riket så tillvida att det nyliberala och skandalskakade Refoempartiet har gått starkt tillbaka också i huvudstaden.

Det nationalistiska, kristna och socialkonservativa IRLs uppgång är här lika väl som som i riket i övrigt en spegeleffekt av koalitionspartnerns (i regeringen) genomklappning.

Men på två andra punkter är Tallinn ett särfall.

Edgar Savisaars Centerparti är fortfarande störst i Tallinn – men märk att man för närvarande har egen majoritet i fullmäktige där. Uppgången runt årsskiftet torde ha att göra med att Keskerakond håller på att positionera sig inför kommande kommunval, med förslag om gratis kollektivtrafik och en del annat.

Också Socialdemokraterna har en uppåtgående trend i huvudstadsregionen. Savisaar och hans Centerparti har forfarande en mycket stark ställning bland de många ryssarna i Tallinn, men Socialdemokraterna ökar stadigt sin väljarandel, också bland ryssarna, och när det gäller kommunvalet kan de mycket väl komma att avgöra, vilket styre Tallinn ska ha härnäst.

I de kommunala valen har också de ryssar, som inte är estniska medborgare, rösträtt, men den i EPL publicerade opinionsmätningen redovisar inte hur de ryssar som bara har rösträtt i kommunvalet skulle rösta där. I vart fall inte fullständigt.

Om stödet för Keskerakond i Tallinn får vi dock veta, att de senaste opinionsmätningarna där tyder på att stödet, då inbegripet ryssar utan medborgarskap, ligger på 43 procent.

Men till de 22 procent (inklusive ryssar med medborgarskap) som i Tallinn i riksdagsval stöder Socialdemokraterna, kommer ytterlgare ett tiotal procent ryssar, som alltså har rösträtt i kommunval och där skulle rösta (S).

Har jag förstått den socialdemokratiska partiledningens intentioner rätt, tänker man inte i Tallinn gå i koalition med Centerpartiet.

Fast då är förstås problemet, att man i stället måste söka stöd hos de två stora borgerliga partierna.

Vi (1913-2013) fyller 100 – ros och lite ris

Den 20 mars för 100 år sen kom det allra första numret av kooperationens tidskrift Vi eller rättare sagt Konsumentbladet, som den hette i början.

I eller i närheten av lilla Juniskär, där jag växte upp under 1940- och 1950-talen, fanns det inget Konsum, och följaktligen dröjde det ett tag innan jag kom i kontakt med konsumentkooperationens Vi. Det skedde någon gång under läroverkstiden på 1950-talet – jag fick syn på tidningen i kiosken i busstationen i Sundsvall och köpte ett provexemplar. Under gymnasietiden köpte jag lösnummer av Vi regelbundet, och när jag i slutet av 1950-talet flyttade till Uppsala för studier, blev jag konsummedlem och fick hem Vi med posten.

Hade Vi inte övergått till att bli månadstidning, hade jag gärna skrivit att Vi är Sveriges bästa veckotidning.

Innehållsligt har det väl gått lite upp och ner genom åren, men när det gäller layout och bilder har tidningen i dag knappast någon konkurrent att tala om i sin genre. Fototraditionen har Vi för övrigt länge vårdat, under en period till och med i en bild-Vi- edition. Foton ur arkivet ger i det aktuella jubileumsnumret en bild av den reportagemässiga vidden och den konstnärliga kvalitén i det Vis fotografer genom åren har fångat i kameraögat.

På två punkter, båda belysta i jubileumsnumret, finns det dock anledning att påminna om att Vi, hur elegant den än är i dag, i vissa avseenden var bättre förr.

För det första har jag en känsla av att Vi, förr en frestare för oss som gillar mat, inte minst vällagad vardagsmat, var en oumbärlig källa för tips och recept. Riktigt så är det nog inte i dag.

För det andra – och det sörjer jag ännu mer – hittar man aldrig numera regelbundet några skönlitterära inslag i Vi.

De förnämliga skönlitterära inslagen – novellerna, lyriken, även följetonger för barn – var ju förr ett kännemärke för Vi, och det framgår också med all önskvärd tydlighet av den här jubileumskavalkaden. Då tänker jag ändå inte främst på det som är reportagebetonat, sådant som Lubbe Nordströms rapporter om Lort-Sverige eller Jan Fridegårds, Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons texter om statarna. Men i den här tidningen publicerades också noveller, lyrik och berättelser för barn och ungdomar av till exempel Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Lars Ahlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström, Harry Martinson…

Men för det skönlitterära finns i dag Vi läser, invänder någon kanske då.

Jaha, men var finns novellerna och dikterna i den?

Coop-ägda Grådö mejeri breddar sortimentet

Påsknumret av Coops nydesignade medlemstidskrift Med Mera har just anlänt.

Av den frmgår bland annat att Coops inköp av Grådö mejeri i Dalarna är till glädje för inte minst barnfamiljernas plånböcker. Mjölken, som tillverkas i det egna mejeriet, är nämligen 50 öre billigare per liter.

Grådö är ett mejeri som Arla hotade att lägga ner, och just nu är det 28 kontrakterde bönder – inte så många, men med stora djurbesättningar – som levererar den mjölk som blir Coop-märkt, både ekologisk och vanlig. Mejeriet levererar också fil och grädde.

Ambitionen är att utvidga ytterligare. Nåsta steg blir att tillverka gräddfil och crème fraiche. Man kan gissa att mejeriet då kommer att behöva fler anställda än dagens 31, och att fler leverantörsgårdar då också kommer att anslutas.

Ett aber i början har varit att konsumenterna har vant sig vid Arlas skruvlock, men nu ser jag på en av de bilder som illustrear artikeln, att Coops mellanmjölksförpackning har fått skruvlock.

Vi behöver ha kvar Tiden som en fri socialdemokratisk debatt- och idétidskrift

Årets första nummer av den socialdemokratiska tidskriften Tiden har anlänt. Jag har just fått det nya numret och ännu inte hunnit läsa det, men eftersom redaktionen i stort sett är densamma som förra året, antar jag att det inte är någon skillnad i den redaktionella inriktningen.

Med den här redaktionen och inriktningen hade Tidens upplaga en kraftigt uppåtgående kurva, och jag hoppas därför att de redaktionella ambitionerna från Daniel Suhonens tid som chefredaktör och ansvarig utgivare fullföljs – Suhonen själv har nämligen avgått för att i stället börja jobba för en ny facklig tankesmedja. Så vitt jag har förstått hade han från början inga planer på att lämna Tiden, men vindarna har – kanske för att han var Juholt-anhängare – blåst snålare omkring honom. I vart fall hotades han av neddragna belopp för utgivningen av Tiden.

Lite till min häpnad ser jag att Nina Wadensjö nu har utsetts till ansvarig utgivare för Tiden. I förstone verkar detta, med tanke på att hon själv tidigare har varit Tiden-redaktör, inte vara något uppseendeväckande, men hon har – efter chefsjobb på ett antal bokförlag, senast Alfabeta – återvänt till partiet, nu som dess kommunikationschef.

Det här är något nytt. Partiets tidskrifter, Aktuellt i politiken (s) och Tiden, har åtminstone i modern tid inte haft någon partifunktionär som chefredaktör och/eller ansvarig utgivare – jag var till exempel bådadera för AiP.

Jag har ingenting otalt med Nina Wadensjö, men jag hoppas hon är en nödlösning i den här rollen. Inte för att hon inte skulle kunna publicistik, men partiets tidskrift för idédebatt bör ha nödvändigt svängrum för att vara trovärdig både inför den frilansande redaktionen och inte minst läsarna.

Gulliga grisar

Barbro Lindgren och Olof Landström är två av de riktigt stora inom svensk barnlitteratur, och när de förenar sina krafter blir de om möjligt ännu bättre. Ett exempel är bilderboken ”Nöff nöff Benny” (Rabén & Sjögren, 2007).

Barbro Lindgrens historia om två små grisar är till synes mycket enkel: Benny och hans lillebror går ut för att leka, och trots mammas förmaning går de förstås till pölen, där också andra smågrisar håller till med sina lekar. En dum gris knuffar i lillebror, som dock räddas av söta Klara. Benny älskar Klara, och när hans våta lillebror tröstas av henne, ser även han till att ramla i, bara för att också få komma i hennes famn.

Fast hur ska man nu kunna förklara de blöta kläderna för mamma, som ju hade förbjudit dem att gå till pölen?

Det löser sig: Efter diverse kringelikrokar i mörka skogen börjar det regna.

Barbro Lindgrens historia är väl berättad, och i Olof Landströms bildgestaltning blir den rent genial. Landströms bilder får en att stanna till extra länge bara för att se sig mätt på till exempel tröstbilden med Benny och lillebror i Klaras famn och de båda grisbrorsorna i skydd under en stor gran i skogen.

Ett drömmens dis över rövarna och deras skog

Mitt exemplar av Astrid Lindgrens sagosamling ”Nils Karlsson-Pyssling” (Rabén & Sjögren) har tryckåret 2002, och den här utgåvan är illustrerad av Ilon Wikland. Men Ilon Wikland kan omöjligt ha illustrerat den när den ursprungligen kom ut 1949, detta eftersom hon liksom jag är flykting från andra världskrigets Estland och eftersom jag vet – jag har både träffat henne och under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) infört en lång personintervju med henne i min tidning – att det var långt senare hon etablerade sig som bokillustratör, för övrigt en suverän sådan åt Astrid Lindgren.

Så jag kollar: Den som ursprungligen illustrerade ”Nils Karlsson-Pyssling” var Eva Billow, för övrigt också en barnboksillustratör med personlig egenart.

Men numera är det alltså Ilon Wikland vi förknippar med illutrationerna till historien om Nils Karlsson-Pyssling och de övriga berättelserna i boken.

Bland dem hittar man sagan ”Ingen rövare finns i skogen”. Astrid Lindgren älskade att skriva berättelser som fick det att gå rysningar längs ryggraden på de små läsarna och/eller lyssnarna, och hon gillade att, som här, kontrastera dockskåpets idyll mot hotet från de hemska rövarna i skogen. Och här som så ofta är det en alldeles vanlig pojke, Peter, som, med sitt leksakssvärd i handen, överskrider gränsen mellan friden i mormors hus och en sagovärld i vilken han kan träda in, när han plötsligt antar storleken av en pyssling.

Idyllen i dockhuset, bebott av mammas docka Mimmi, kontrasteras mot de fyrtio rövarna i skogen, som vill åt Mimmis halsband. Peter försvarar tappert Mimmi med sitt svärd, men det är till slut hon som lurar rövarna på bytet.

Plötsligt kommer mormor hem igen, men då sitter Peter i sin alldeles vanliga storlek i hennes gungstol bredvid det gamla dockskåpet, där Mimmi nu åter är en docka i blå klänning.

Den här Astrid Lindgren-sagan ur ”Nils Karlsson-Pyssling” gavs 2009 också ut som en separat bilderbok – ”Ingen rövare finns i skogen” (Rabén & Sjögren) – med illustationer av Ilon Wikland, den här gången i färg. Illustrationerna är kongeniala. Det ligger ett slags drömmens dis över dem. Kanske kunde Wikland i den allra sista bilden, där mormor dyker upp och Peter åter har normal storlek, ha markerat övergången från dröm till verklighet genom att göra den bilden konturskarpare, men det skulle i så fall möjligen ha varit en övertydlighet, som saknar uttrycklig motsvarighet i Lindgrens text.