Birgitta hos PRO

Jag var för inte så länge sen på ett PRO-möte i servicehuset i Nyby och berättade om flykten från Estland, och nu var det Birgittas tur att medverka där. Som rubrik för sitt anförande hade Birgitta valt ”Mitt liv i folkstyrets tjänst”.

Birgitta gjorde en kort summering av sitt livslånga politiska engagemang, allt ifrån ungdomens gryende samhällsintresse i en miljö präglad av frisinnat folkpartistiska föräldrar med engagemang i nykterhetsrörelsen till en egen politisk radikalisering och anslutning till socialdemokratin, och så alla uppdragen som följde på detta: i drätselkammaren i Uppsala, i riksdagen, i partiets VU, i regeringen, som talman i Sveriges riksdag, även annat som rådgivare åt FNs generalsekreterare. Tro nu för all del inte att det här anförandet var upplagt som en meritförteckning – Birgitta speglade personliga erfarenheer av allt detta. Och som en röd tråd i det hon sa gick tilltron till folkrörelserna, inte bara de rörelser som brukar räknas till arbetarrörelsen: vikten av att många människor engagerar sig, även i politiska partier, och gör sig besväret att få sina egna uppfattningar konfronterade med andras. Det är ett sådant brett folkligt engagemang som är demokratins livsluft.

Birgittas föredrag formade sig mer till en lidelsefull plädering för demokratin än specifikt för socialdemokratin, men den här publiken förknippar ju henne hur som helst med det parti, vars riksdagslista hon toppade i så många år, och flera av de frågor som ställdes under den efterföljande frågestunden speglade också den oro som finns hos många äldre socialdemokrater över den kurs deras parti numera har.

Birgitta svarade rakt och utan krusiduller, och jag tror frågeställarna åtminstone var nöjda med innehållet i hennes svar.

Konsum vid Torbjörns torg lever vidare

Jag har tidigare berättat om att vår konsumbutik vid Torbjörns torg i Uppsala har omgetts av nedläggningsrykten. Jag har skrivit både om det här och om hur Svartbäckens socialdemokratiska förening vid ett möte diskuterade vad man kunde göra för att övertyga KF om att den här butiken förtjänar att få leva vidare.

Folk i föreningen har skickat skrivelser både till KF och till den stora konsumentförening uppsalabutikerna numera ingår i – argumentationen har varit saklig och genomtänkt. Bland dem som har gjort en insats av det här slaget finns Birgitta. För min del har jag bland annat talat med en gammal bekant som jag brukar träffa på Konsum och som är organiserad och aktiv vänsterpartist: Jag berättade för honom om hotet och uppmanade också honom och hans partivänner att agera.

Och vi ser ut att ha lyckats i våra ansträngningar. För kort tid sedan kom en glad konsumföreståndare fram till Birgitta och berättade, att beslutet nu var, att butiken skulle leva vidare. Själv hörde jag av annan konsumpersonal, att antalet kunder också märkbart har ökat – för egen del tror jag att många inser, att om Konsum försvann, skulle ICA-hallen vägg i vägg därefter kunna göra vad den vill, inklusive öka priserna.

När vi kom hem till lägenheten i Uppsala efter träffen på partistyrelsen i Stockholm i måndags, hittade vi i posthögen tackkort med blomstercheck från konsumföreståndaren.

Tack, Conny, för tulpanerna, men vi ställer ändå alltid upp för Konsum, vår egen affär.

Veteranträff inför partikongressen

I måndags hade Birgitta och jag fått inbjudan från Stefan Löfven och Carin Jämtin till en veteranträff inför partikongressen i Göteborg. Bland de inbjudna fanns före detta VU-ledamöter och ministrar och alltså även jag som tjänade mitt parti i 34 år, innan jag gick i pension.

Den här träffen ägde rum i partistyrelsens samlingslokaler på Sveavägen 68 i Stockholm, och eftersom vi hörde till de tidigt anlända, fick vi möjlighet att sitta ner en stund med andra som hade anlänt tidigt, sådana som Thage G Peterson och Ingela Thalén. Med oss, beroende av ett slags rullstol, satt också Pär Nuder. Han var svårt medtagen, hade brutna revben och en arm som hade gått ur led, så jag var på vippen att fråga, om han hade varit i slagsmål med Tommy Möller och Margit Silberstein, men blessyrerna visade sig ha uppstått vid off pist-åkning i fjällen.

Under måltiden – en mycke god buffé – hade jag till höger om mig Sten Heckscher och mitt emot mig Ann-Christin Nykvist, och bredvid henne satt Carin Jämtin. Med de två senare kom jag att tala en smula om mitt liv som partiprogrammakare. Bland annat berättade jag för Carin om hur Göran Persson övertalade mig att stanna kvar som programkommissionens huvudsekreterare för arbetet med ytterligare ett partiprogram, i så fall mitt tredje i ordningen, och hur jag sen, i ett ganska impertinent brev, sa upp mig från det värvet, inte minst för att partiordföranden, till lika ordföranden i programkommissionen, själv inte behagade infinna sig till mötena utan i stället sände en kanslihustjänsteman som observatör.

Sten Heckscher visade förståelse för partiordförandens beteende – tyckte att det kunde ha sina fördelar med att hålla armlängds avstånd till dess att det kunde vara dags att ingripa. Men Heckscher är kanske inte så påläst som jag i fråga om just partistadgar och partitradition på den här punkten. Programkommissionen är ett helt självständigt partiorgan, sidoställt VU och partistyrelsen och med rätt att gå med sitt eget förslag direkt till partikongressen, även om VU och partistyrelsen ska yttra sig över förslaget. Likväl är det viktigt att partiordföranden, åtminstone förr samtidigt statsministern, har samma kurs i alla viktiga frågor. Vidare: det är skräp till partiordförande som inte, likt föregångare som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson, inte tycker sig kunna tillräckligt mycket om partiets idétradition för att våga hålla i tömmarna i programkommissionen.

Carin satt snäppet för långt bort från mig för att jag skulle kunna föra mer detaljerade samtal med henne, men jag hann i alla fall uppfatta, att hon uppenbarligen gillar frihetsvurmen i programförslaget. Den gillar inte jag; jag vill se mer om jämlikhet i programtexten. Av detta följer också att jag hoppas att partiledningen åker på stryk i skolfrågan. Nej till vinstdrivna skolor är ett minimikrav.

Den som vill ha fler argument hänvisar jag till en artikel, införd på Svenska Dagbladets Brännpunkt onsdagen den 27 mars 2013, ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan”. Den är skriven, inte av Daniel Suhonen utan av ett dussin oroade personer inom vetenskapssamhället, professorer och ledamöter av Kungliga Vetenskapsaklademien. Ingressen i artikeln lyder: ”Några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet finns inte, däremot ger det upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”

Suhonen är däremot ombud vid partikongressen i Göterborg.