Hellsing goes bananas

Lennart Hellsing är en av de mest begåvade, samtidigt också mest egensinniga författarna i modern svensk barnlitteratur. Eftersom han debuterade i mitten av 1940-talet och också har skrivit poesi, är det väl inte helt fel att beteckna honom som barnböckernas fyrtiotalist. Också det han har skrivit för barn rymmer metaforer och en mångtydighet, som kan föra tankarna till fyrtiotalspoesin.

Ibland förenar han lätthet och humor med oslagbar ordmagi, vilket i flera fall har förstärkts med hjälp av kongeniala illustratörer och tonsättningar, som känns helt självklara.

En berömd men mycket mer knepig Hellsing-bok är ”Bananbok” (Rabén & Sjögren, 1975). Den är illustrerad av Tommy Östmar, och på omslaget ser man en läsande banan med tydliga drag av Lennart Hellsing – jag har träffat honom. Östmar har jag inte träffat, men jag antar att det är han som är den andra bananen på omslagsbilden, den med ritblocket.

”Bananbok” är en bilderbok på vers, där bananerna och deras liv står i centrum. Det skulle ju inte bli mycket till handling, om de bara hängde där i sina klasar för att senare bli uppätna, men Lennart Hellsing har hittat många andra aspekter på deras tillvaro här i världen. Vi får till exempel en lektion om deras religion, i ”Vad bananerna tror” – månskäran är deras gula gudinna. I bananernas himmel får de sen vingar, som liknar halvt uppfläkta bananskal.

Politiskt svävar sjuttiotalet över bananträden. I ”Hur bananerna är” får vi veta, att

”De drömmer om evig fred
om Jämlikhet, Syskonskap, Frihet!
Men intill trdje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet.”

”Bananriket” rymmer rent av en politisk utopi:

”Förtrampad är ängarnas klöver,
men sedan de ledande
slutat att slåss…
Då ska vi bananer ta över
och Jorden Ska Tillhöra OSS!”

Fast även bananernas naturliga begränsningar gör Hellsing poesi av:

”Om bananer hade mun
och hade tunga
skulle du få höra
små bananer sjunga.
Men nu har de varken munnar eller tungor
och förresen inte
heller några lungor.”

(Ur ”Banansång”)

För egen del, men jag är ju 75, gillar jag Hellsings bananmytologi och de poetiska uttryck han låter den ta, men jag törs inte svära på att alla ungar i bilderboksåldern skulle älska den här boken.

Men fler av dem skulle kanske kunna bli bananvänner och älska Hellsings poesi, om de också fick ta del av Lennart Hellsings av Georg Riedel tonsatta ”Bananvisor” (Rabén & Sjögren, 1993).

Kjeringa som blev så lita som en teskje

Alf Prøysen (1914-1978) var en mångsidig herre: kåsör, romanförfattare, visdiktare och sångare och inte minst barnboksförfattare. Läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Till hans stora barnbokssuccéer, också filmade här i Sverige med Birgitta Andersson i huvudrollen, hörde historierna om Teskjekjerringa, Teskedsgumman. Hon dök först upp i några historier som Prøysen från 1955 och framåt publicerade i tidningen Kooperatøren.

I Norge dök den här kärringen 1956 också upp i boken ”Kjerringa som ble så lita som en teskje”, och samma år utkom den på den svenska kooperationens barnboksförlag Rabén & Sjögren i översättning av Inga och Ulf Peder Olrog – Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog översatte och sjöng varandras visor i sina respektive hemländer, och det var säkert naturligt för kooperatören Prøysen att välja den svenska kooperationens förlag, dessutom Sveriges främsta barnboksförlag, som utgivare av sina böcker.

Den allra första av historierna om Teskedsgumman gavs 1968 ut i en bilderboksversion. Illustrationerna har här, liksom i samlingen ”Gumman som blev liten som en tesked”, gjorts av den lysande tecknaren Björn Berg (1923-2008). Illustrationerna i kapitelboken var i svart-vitt, men i bilderboksversionen är de i fyrfärg. De senare är heller inte färglagda kopior av de förra. Bilden mot slutet av gumman som äter pannkakor tillsammans med sin gubbe är ganska lik men inte identisk med den svart-vita originalbilden, och de flesta illustrationerna i bilderbokversionen är nytecknade.

Den som är observant lägger kanske också märke till att bilderboksutgåvan av den här allra första historien om Teskedsgumman på svenska kallas ”Göta Petter, sa teskedsgumman”. Förklaringen till detta, som saknar motsvarighet i Prøysens text, är att Teskedsgumman året före hade gått som adventskalender i svensk barn-TV, och att Birgitta Andersson, som spelade Teskedsgumman, där använde den återkommande frasen ”Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!”.

Själva historien har inte bara sagans överraskningsmoment – gumman blir utan närmare förklaring plötsligt liten som en tesked – utan den innehåller också många fyndiga och drastiska detaljer, sådant som att gumman låter hunden slicka rent disken och retar regnet och sunnanvinden till att vaska respektive torka tvätten.

Men här finns inte plats bara för det drastiska. Björn Bergs bild av den pyttelilla gumman under de jättehöga växterna, med måsarna som följer den traktordrivna plogen i spåren och med kyrkan och några röda hus som fond är betagande vacker.

Och sen vet ni väl alla hur det gick: Med lite fiffighet och en nypa magi blev pannkakorna klara, och, poff, innan gubben hann hem, hade gumman återfått sin vanliga storlek.