Långa farbrorn hittar lilla Annas hund

Jag har tidigare presenterat författarparet Inger (text) och Lasse Sandberg (bild) – gå in under Kulturspegeln, Barnkultur.

Flera av deras barnboksfigurer blev omåttligt populära, vilket förstås ledde till att bilderböckerna om de här figurerna med tiden blev många. Barn är som bekant konservativa och vill gärna ha mer av samma sort. Ändå tycker jag att det finns en beundransvärd variation i till exempel paret Sandbergs många böcker om lilla Anna och långa farbrorn.

Och det tillkommer ju dessutom ständigt nya generationer barn som vill läsa om just de här figurerna. ”Var är lilla Annas hund?” utkom till exempel 1972, men det exemplar jag nu har köpt (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren, 2011) är fjärde upplagan, femte tryckningen.

Lasse Sandbergs illustrationsteknik är lätt att känna igen från bok till bok, så även här: Lilla Anna ser ut som hon alltid gör, byter bara min ibland, och långa farbrorn utmärks, utöver av sin extraordinära längd, också av en viss extravagans i sin klädsel. Här och var använder sig herr Sandberg av collageteknik, men också hans egna teckningar är, trots en imiterad barnslighet i utförandet, oerhört precisa.

Inger Sandbergs story är i princip enkel. Lilla Annas hund har försvunnit, så var kan den vara? Lilla Annas letande efter hunden leder, utan att det känns sökt, till olika sorters djur, och med långa farbrorn får hon tillfälle att diskutera till exempel olika slags rädslor.

Det visar sig dock att lilla Annas försvunna hund varken är ensam eller rädd – långa farbrorn, som kan se mycket långt bort, upptäcker att hunden helt enkelt har hittat en hundkompis.

Jag noterar också att paret Sandberg i sin bok, som alltså är från tidigt sjuttiotal, redan i bokens början gör en mycket tidstypisk markering: Både lilla Annas far och hennes mor jobbar, pappan på kontor och mamman i fabrik. Det här får man veta bara så där i förbigående.

En deckarhistoria för små barn

Åke Löfgrens (text) och Egon Möller-Nielsens (bild) ”Historien om någon” utkom 1951 på Folket i Bilds förlag, som på 1950-talet vidgade sin utgivning till att också omfatta böcker för barn och unga. Ett lysande exempel på det senare är ”Historeien om någon”, som 1971 fick nytt liv i Rabén & Sjögrens banbrytande Klumpe Dumpe-serie – Folket i Bilds förlag med sin ägare Tidens förlag har ju också köpts upp av KF-ägda Rabén & Sjögren. Senaste Klumpe Dumpe-utgåvan av ”Historien om någon” är från 2012.

Redan den här bokens omslag är genialiskt: Man ser ett ett par gula ögon lysa genom ett mörkt nyckelhål, och in i nyckelhålet löper också en röd tråd.

Och just en deckarhistoria för små barn är den här historien om den mystiska någon, vars framfart genom huset man kan följa med hjälp av en röd tråd, som kommer från mormors garnnystan, som låg på hennes nu omkullvälta stickbord.

Vad kan ha hänt, och vem kan ha ställt till det här?

Om man följer den röda tråden, får man ledtrådar som ett par uppäta fiskar i köket och en omkullvält mjölktillbringare i skåpet, och en guldfisk som har hamnat utanför sin skål kan väl också hjälpa den mycket unga detektiven på spåren.

Berättartekniskt är den röda ulltråden mycket fyndig, men som vuxen läsare kan jag möjligen tycka att nystanets väg bland annat uppför två trappor, kan ha rymt tekniska hinder för den som till slut kommer ut ur skåpet uppe på vinden, husets katt.

Men för små barn är det här en oerhört fascinerande historia.

En visa från Katthult

Astrid Lindgrens visa ”Lille katt” finns utgiven som pekbok för de minsta (Titta och sjung! Rabén & Sjögren, 2010), Den innehåller inte noter till Georg Riedels tonsättning, men de flesta vuxna, som ändå ska ”läsa” den här visan för sitt barn, kan den säkert ändå sedan gammalt, eftersom de har hört lilla Ida sjunga den.

Vistexten är illustrerad med bilder av Emil-tecknaren Björn Berg. Bilderna är kongeniala i sin enkelhet. Möjligen kan jag tycka att bilden av lille far, Anton i Katthult, kanske inte känns helt rätt. Rätt är den, om man redan känner till historierna om Emil och hans pappa, men den här boken vänder sig ju till pekboksåldern, då man knappast ännu har alla de nödvändiga associationerna.

En detaljrik och sifferfylld historia

Sven Nordqvist har haft en pyramidal succé med sina bilderböcker om Pettson och Findus, och de är verkligen lysande.

Men hans debutbok handlade inte om det här paret, och särskilt i början av sitt författarskap varvade han med bilderböcker av annan typ. Ett exempel är ”Minus och stora världen”(Opal, 1985). Dess syfte är att lära de unga läsarna eller åhörarna att räkna, åtminstone till tio men gärna längre.

Siffrorna finns infällda i bilderna, men de senare innehåller också en rad föremål i motsvarande antal, som den unga läsaren själv kan träna sig på att räkna: en, två, tre, fyra kyrkor, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio gäss och så vidare.Texten på varje bilduppslag slutar också med antalet gåvor Minus dittills har fått under sin upptäcktsfärd i stora världen.

Det här är faktiskt inte så mekaniskt gjort som man kunde befara: Det man ska observera och räkna är ofta märkliga saker som sju hattkullar med var sin gran på som sticker upp likt bergtoppar i stora skogen.

Bland dem Minus möter på sin färd finns pysslingar och en jätte, de tre vise männen och en häxa. Detta trots att han är en alldeles vanlig liten pojke, som när han för sin mamma har förklarat att han ska gå ut i stora världen och se hur där ser ut har fått svaret: ”Javisst lille vän, gör det. Men bli inte borta för länge bara.”

Och så gjorde han det, och hamnade på så sätt i en värld av antal och siffror. Men efter nittio tog stigen han hade valt slut, och han kunde se sitt eget hus. På slutbilden får man se honom kika ut genom barnkammarfönstret.

Bildfantasin och grundstoryn i den här Sven Nordqvist-boken är det inget fel på. Möjligen kan jag ibland tycka, att bilderna ibland blir lite väl detaljrika och texten alltför vindlande ordrik. Men Nordqvists talang syns redan i den här tidiga boken.