När Boris fick glasögon

Olof Landström, född 1943, har tillsammans med hustrun Inga gjort en rad fina barnböcker, till exempel en hel radda om Bu och Bä. Han är en mycket anlitad barnboksillustratör, har illustrerat böcker av bland andra Barbro Lindgren, Tomas och Juija Wieslander och Ulf Stark. Bland hans tidiga succéer finns ”Kalles klätterträd” från 1968, som 1975 blev animerad film i samarbete med Peter Cohen, en annan barnboksförfattare vars böcker han har illustrerat.

2002 utgav Peter Cohen (text) och Olof Landström (bild) tillsammans bilderboken ”Boris glasögon” (Rabén & Sjögren), som nu, 2013, ges ut på nytt av En bok för alla.

Bokens Boris är visserligen ganska barnslig, men inte – som man i förstone frestas att tro – något barn. Och kanske är det klokt: Om man för ett barn, som behöve glasögon, ska presentera problemen med dålig syn, är det måhända lättare att visa både avigsidorna och komiken med att inte kunna se ordentligt, om barnet i fråga får lite distans till ämnet.

Den här historien börjar med att TV-bilden hemma hos Boris ter sig allt mer suddig, så efter att (med hjälp av förstoringsglas) ha hittat numret till TV-reparatören i telefonkatalogen, ringer han denne, som dock konstaterar att Boris nog snarare borde gå till ögonläkaren.

Dennes diagnos blir att Boris är astigmatiker, och så får då Boris glasögon som korrigerar det här synfelet. En ny värld öppnar sig för honom: han ser de små fingrarna på bebisarna i barnvagnarna, han ser hur snygg Gudrun i bageriet egentligen är och så får han till och med nytt jobb på radiofabrikens stickproppsavdelning. Men den nya synskarpa tillvaron har också sina problem: han ser spindelväv och dammråttor och upptäcker att de där TV-programmen han (inte) såg förut kanske inte var så bra.

Ett slag är han rent av benägen att slänga glasögonen, men både marsipanrosorna och Gudrun i bageriet lockar, så han behåller dem i alla fall.

En fin barnbok från Sydkorea

Ho Baek Lee, född 1962, är barnboksförfattare från Sydkorea; han illustrerar också själv sina böcker. 2012 fick han Peter Pan-priset för sin bilderbok ”Ensam hemma” (översättning Linda Palenius, En bok för alla 2013.

På svenska utkom den först 2011, på Berghs förlag. I original publicerades den 2000, men den kan ju knappast – i motsats till vad som i den svenska upplagan anges som originalets titel – då ha hetat ”What On Earth Happened This Night” – det senare tyder snarare på att boken har översatts via en engelskspråkig utgåva.

Nå, knappast någon skada skedd. Texterna till de stora och generösa bilderna är korta och av ett slag som knappast kan fara illa av att gå via ett tredje språk.

Historien, ofta berättad i gråtonsbilder, som då och då avbryts av en färgbild, är enkel och rar. En liten vit kanin har lämnats ensam hemma, när familjen som äger honom har åkt till mormor. Normalt bor han på balkongen, men nu har någon råkat lämna balkongdörren öppen, så vår lilla vita kanin kan ta sig in i lägenheten och utan att bli störd eller hindrad göra allt det där som kaniner normalt inte får göra.

Han visar sig också ha förmågor som ingen anade att kaniner hade: Han öppnar kylen och hittar mat att äta, på tallrik som man kan anta att hans lilla matte eller husse också gör. Han kollar på en DVD-film och äter chips. Han – eller är det en hon; man får aldrig veta – provar läppstift och tjejkläder. Både böcker och byggklossar lockar, och så metar han en stund i en kartong. Festligt är det att se den lilla kaninen kämpa med en jättestor rullskridsko. Det blir en lång dag, och till slut tar sig vår lilla vita kanin en lur i sängen.

Men i tid, innan familjen kommer hem från besöket hos mormor, slinker han ut på sin balkong.

När familjen kommer hem, anar den inte vad kaninen har gjort när de var borta. Men om de tittade riktigt noga, skulle de hitta spår efter honom: små små bajskulor som har råkat komma när han var på flera av sina äventyrsställen.