Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Svårighetsgradbestämning av kryss

Jag har som vanligt löst allt utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz.

Ofta går det för en van krysslösare av bara farten, som i fallet Anna Erlandssons allid lätta kryss. De har inte bara åsatts en- eller tvåpoängsnivå – de är på den nivån. Märkligt nog kan skickliga korsordskonstruktörer – ett exempel är Eva Ohlin Särman – ha svårigheter med att leverera lätta kryss på den här nivån. Det är som det bär dem emot; de måste konstra till de så kallade lätta kryssen på ett antal punkter.

Men det exempel jag har på just det här fenomenet är ett kryss, signerat Tomas Widmark och rankat som ett tvåpoängskryss.

Temat är Stad, och när det gäller nyckelfrågorna är de verkligen på tvåpoängsnivån, åtminstone för mig som har varit i Malmö, med egna ögon sett Turning Torso och så vidae.

Men ganska mycket av det övriga är av en betydligt högre svårighetsgrad än två poäng. Man ska känna till skalden Keats och den babyloniska himmelsguden Anu, veta att sanskrit är ett vedaspråk och minnas Bröderna Cartwright. Annat är ganska långsökt: Är polenman = arktisk och Boknalle = Ranelid – det sista handlar alltså om författaren Björn Ranelid.

Missförstå mig inte. För egen del tycker jag det är roligt att vilseledas av en nyckel som LINDA GARNER. Det får en att leta i minnet efter amerikanska eller brittiska sångerskor eller skådisar – men svaret ska bli SNO.

Men inte är det här på tvåpoängsnivån.

Vinner någon av de här två låtarna finalen i Melodifestivalen, kommer jag inte att hålla på Sverige

Om någon skulle be mig sjunga de två låtar som gick vidare till final från Andra chansen i Melodifestivalen, skulle jag gå bet. Ändå tror jag att jag är ganska musikalisk, men det är kanske det som är fel. I den här så kallade schlagertävlingen är numera yl och dans och scenshow viktigare än melodi och sångförmåga.

Sålunda registrerar jag att Robin Stjernberg med ”You” och Anton Ewald med ”Begging” gick vidare till final, men jag försår – åtminstone på musikaliska grunder – inte varför. Också ”Jalla dansa sawa” med Behrang Miri var för all del en scenshow, men här fanns det också sug och puls i själva låten.

Det skulle vara intressant att se en sociologisk studie av vilka som röstar i den här tävlingen och hur rösterna fördelar sig till exempel efter de röstandes ålder. Röstningsproceduren går oerhört fort, vilket kanske hindrar många, till exempel äldre, från att delta. Och röstningsproceduren var, åtminstone i den här omgången, en smula snårigt presenterad.

Men för att återvända till de båda låtar – eller var det snarare artister eller kanske rent av scenshower – som gick vidare: Vinner någon av dem finalen i Melodifestivalen, komme jag inte att hålla på Sverige.