Ett drömmens dis över rövarna och deras skog

Mitt exemplar av Astrid Lindgrens sagosamling ”Nils Karlsson-Pyssling” (Rabén & Sjögren) har tryckåret 2002, och den här utgåvan är illustrerad av Ilon Wikland. Men Ilon Wikland kan omöjligt ha illustrerat den när den ursprungligen kom ut 1949, detta eftersom hon liksom jag är flykting från andra världskrigets Estland och eftersom jag vet – jag har både träffat henne och under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) infört en lång personintervju med henne i min tidning – att det var långt senare hon etablerade sig som bokillustratör, för övrigt en suverän sådan åt Astrid Lindgren.

Så jag kollar: Den som ursprungligen illustrerade ”Nils Karlsson-Pyssling” var Eva Billow, för övrigt också en barnboksillustratör med personlig egenart.

Men numera är det alltså Ilon Wikland vi förknippar med illutrationerna till historien om Nils Karlsson-Pyssling och de övriga berättelserna i boken.

Bland dem hittar man sagan ”Ingen rövare finns i skogen”. Astrid Lindgren älskade att skriva berättelser som fick det att gå rysningar längs ryggraden på de små läsarna och/eller lyssnarna, och hon gillade att, som här, kontrastera dockskåpets idyll mot hotet från de hemska rövarna i skogen. Och här som så ofta är det en alldeles vanlig pojke, Peter, som, med sitt leksakssvärd i handen, överskrider gränsen mellan friden i mormors hus och en sagovärld i vilken han kan träda in, när han plötsligt antar storleken av en pyssling.

Idyllen i dockhuset, bebott av mammas docka Mimmi, kontrasteras mot de fyrtio rövarna i skogen, som vill åt Mimmis halsband. Peter försvarar tappert Mimmi med sitt svärd, men det är till slut hon som lurar rövarna på bytet.

Plötsligt kommer mormor hem igen, men då sitter Peter i sin alldeles vanliga storlek i hennes gungstol bredvid det gamla dockskåpet, där Mimmi nu åter är en docka i blå klänning.

Den här Astrid Lindgren-sagan ur ”Nils Karlsson-Pyssling” gavs 2009 också ut som en separat bilderbok – ”Ingen rövare finns i skogen” (Rabén & Sjögren) – med illustationer av Ilon Wikland, den här gången i färg. Illustrationerna är kongeniala. Det ligger ett slags drömmens dis över dem. Kanske kunde Wikland i den allra sista bilden, där mormor dyker upp och Peter åter har normal storlek, ha markerat övergången från dröm till verklighet genom att göra den bilden konturskarpare, men det skulle i så fall möjligen ha varit en övertydlighet, som saknar uttrycklig motsvarighet i Lindgrens text.