Vi (1913-2013) fyller 100 – ros och lite ris

Den 20 mars för 100 år sen kom det allra första numret av kooperationens tidskrift Vi eller rättare sagt Konsumentbladet, som den hette i början.

I eller i närheten av lilla Juniskär, där jag växte upp under 1940- och 1950-talen, fanns det inget Konsum, och följaktligen dröjde det ett tag innan jag kom i kontakt med konsumentkooperationens Vi. Det skedde någon gång under läroverkstiden på 1950-talet – jag fick syn på tidningen i kiosken i busstationen i Sundsvall och köpte ett provexemplar. Under gymnasietiden köpte jag lösnummer av Vi regelbundet, och när jag i slutet av 1950-talet flyttade till Uppsala för studier, blev jag konsummedlem och fick hem Vi med posten.

Hade Vi inte övergått till att bli månadstidning, hade jag gärna skrivit att Vi är Sveriges bästa veckotidning.

Innehållsligt har det väl gått lite upp och ner genom åren, men när det gäller layout och bilder har tidningen i dag knappast någon konkurrent att tala om i sin genre. Fototraditionen har Vi för övrigt länge vårdat, under en period till och med i en bild-Vi- edition. Foton ur arkivet ger i det aktuella jubileumsnumret en bild av den reportagemässiga vidden och den konstnärliga kvalitén i det Vis fotografer genom åren har fångat i kameraögat.

På två punkter, båda belysta i jubileumsnumret, finns det dock anledning att påminna om att Vi, hur elegant den än är i dag, i vissa avseenden var bättre förr.

För det första har jag en känsla av att Vi, förr en frestare för oss som gillar mat, inte minst vällagad vardagsmat, var en oumbärlig källa för tips och recept. Riktigt så är det nog inte i dag.

För det andra – och det sörjer jag ännu mer – hittar man aldrig numera regelbundet några skönlitterära inslag i Vi.

De förnämliga skönlitterära inslagen – novellerna, lyriken, även följetonger för barn – var ju förr ett kännemärke för Vi, och det framgår också med all önskvärd tydlighet av den här jubileumskavalkaden. Då tänker jag ändå inte främst på det som är reportagebetonat, sådant som Lubbe Nordströms rapporter om Lort-Sverige eller Jan Fridegårds, Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons texter om statarna. Men i den här tidningen publicerades också noveller, lyrik och berättelser för barn och ungdomar av till exempel Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Lars Ahlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström, Harry Martinson…

Men för det skönlitterära finns i dag Vi läser, invänder någon kanske då.

Jaha, men var finns novellerna och dikterna i den?

Coop-ägda Grådö mejeri breddar sortimentet

Påsknumret av Coops nydesignade medlemstidskrift Med Mera har just anlänt.

Av den frmgår bland annat att Coops inköp av Grådö mejeri i Dalarna är till glädje för inte minst barnfamiljernas plånböcker. Mjölken, som tillverkas i det egna mejeriet, är nämligen 50 öre billigare per liter.

Grådö är ett mejeri som Arla hotade att lägga ner, och just nu är det 28 kontrakterde bönder – inte så många, men med stora djurbesättningar – som levererar den mjölk som blir Coop-märkt, både ekologisk och vanlig. Mejeriet levererar också fil och grädde.

Ambitionen är att utvidga ytterligare. Nåsta steg blir att tillverka gräddfil och crème fraiche. Man kan gissa att mejeriet då kommer att behöva fler anställda än dagens 31, och att fler leverantörsgårdar då också kommer att anslutas.

Ett aber i början har varit att konsumenterna har vant sig vid Arlas skruvlock, men nu ser jag på en av de bilder som illustrear artikeln, att Coops mellanmjölksförpackning har fått skruvlock.

Vi behöver ha kvar Tiden som en fri socialdemokratisk debatt- och idétidskrift

Årets första nummer av den socialdemokratiska tidskriften Tiden har anlänt. Jag har just fått det nya numret och ännu inte hunnit läsa det, men eftersom redaktionen i stort sett är densamma som förra året, antar jag att det inte är någon skillnad i den redaktionella inriktningen.

Med den här redaktionen och inriktningen hade Tidens upplaga en kraftigt uppåtgående kurva, och jag hoppas därför att de redaktionella ambitionerna från Daniel Suhonens tid som chefredaktör och ansvarig utgivare fullföljs – Suhonen själv har nämligen avgått för att i stället börja jobba för en ny facklig tankesmedja. Så vitt jag har förstått hade han från början inga planer på att lämna Tiden, men vindarna har – kanske för att han var Juholt-anhängare – blåst snålare omkring honom. I vart fall hotades han av neddragna belopp för utgivningen av Tiden.

Lite till min häpnad ser jag att Nina Wadensjö nu har utsetts till ansvarig utgivare för Tiden. I förstone verkar detta, med tanke på att hon själv tidigare har varit Tiden-redaktör, inte vara något uppseendeväckande, men hon har – efter chefsjobb på ett antal bokförlag, senast Alfabeta – återvänt till partiet, nu som dess kommunikationschef.

Det här är något nytt. Partiets tidskrifter, Aktuellt i politiken (s) och Tiden, har åtminstone i modern tid inte haft någon partifunktionär som chefredaktör och/eller ansvarig utgivare – jag var till exempel bådadera för AiP.

Jag har ingenting otalt med Nina Wadensjö, men jag hoppas hon är en nödlösning i den här rollen. Inte för att hon inte skulle kunna publicistik, men partiets tidskrift för idédebatt bör ha nödvändigt svängrum för att vara trovärdig både inför den frilansande redaktionen och inte minst läsarna.

Gulliga grisar

Barbro Lindgren och Olof Landström är två av de riktigt stora inom svensk barnlitteratur, och när de förenar sina krafter blir de om möjligt ännu bättre. Ett exempel är bilderboken ”Nöff nöff Benny” (Rabén & Sjögren, 2007).

Barbro Lindgrens historia om två små grisar är till synes mycket enkel: Benny och hans lillebror går ut för att leka, och trots mammas förmaning går de förstås till pölen, där också andra smågrisar håller till med sina lekar. En dum gris knuffar i lillebror, som dock räddas av söta Klara. Benny älskar Klara, och när hans våta lillebror tröstas av henne, ser även han till att ramla i, bara för att också få komma i hennes famn.

Fast hur ska man nu kunna förklara de blöta kläderna för mamma, som ju hade förbjudit dem att gå till pölen?

Det löser sig: Efter diverse kringelikrokar i mörka skogen börjar det regna.

Barbro Lindgrens historia är väl berättad, och i Olof Landströms bildgestaltning blir den rent genial. Landströms bilder får en att stanna till extra länge bara för att se sig mätt på till exempel tröstbilden med Benny och lillebror i Klaras famn och de båda grisbrorsorna i skydd under en stor gran i skogen.

Ett drömmens dis över rövarna och deras skog

Mitt exemplar av Astrid Lindgrens sagosamling ”Nils Karlsson-Pyssling” (Rabén & Sjögren) har tryckåret 2002, och den här utgåvan är illustrerad av Ilon Wikland. Men Ilon Wikland kan omöjligt ha illustrerat den när den ursprungligen kom ut 1949, detta eftersom hon liksom jag är flykting från andra världskrigets Estland och eftersom jag vet – jag har både träffat henne och under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) infört en lång personintervju med henne i min tidning – att det var långt senare hon etablerade sig som bokillustratör, för övrigt en suverän sådan åt Astrid Lindgren.

Så jag kollar: Den som ursprungligen illustrerade ”Nils Karlsson-Pyssling” var Eva Billow, för övrigt också en barnboksillustratör med personlig egenart.

Men numera är det alltså Ilon Wikland vi förknippar med illutrationerna till historien om Nils Karlsson-Pyssling och de övriga berättelserna i boken.

Bland dem hittar man sagan ”Ingen rövare finns i skogen”. Astrid Lindgren älskade att skriva berättelser som fick det att gå rysningar längs ryggraden på de små läsarna och/eller lyssnarna, och hon gillade att, som här, kontrastera dockskåpets idyll mot hotet från de hemska rövarna i skogen. Och här som så ofta är det en alldeles vanlig pojke, Peter, som, med sitt leksakssvärd i handen, överskrider gränsen mellan friden i mormors hus och en sagovärld i vilken han kan träda in, när han plötsligt antar storleken av en pyssling.

Idyllen i dockhuset, bebott av mammas docka Mimmi, kontrasteras mot de fyrtio rövarna i skogen, som vill åt Mimmis halsband. Peter försvarar tappert Mimmi med sitt svärd, men det är till slut hon som lurar rövarna på bytet.

Plötsligt kommer mormor hem igen, men då sitter Peter i sin alldeles vanliga storlek i hennes gungstol bredvid det gamla dockskåpet, där Mimmi nu åter är en docka i blå klänning.

Den här Astrid Lindgren-sagan ur ”Nils Karlsson-Pyssling” gavs 2009 också ut som en separat bilderbok – ”Ingen rövare finns i skogen” (Rabén & Sjögren) – med illustationer av Ilon Wikland, den här gången i färg. Illustrationerna är kongeniala. Det ligger ett slags drömmens dis över dem. Kanske kunde Wikland i den allra sista bilden, där mormor dyker upp och Peter åter har normal storlek, ha markerat övergången från dröm till verklighet genom att göra den bilden konturskarpare, men det skulle i så fall möjligen ha varit en övertydlighet, som saknar uttrycklig motsvarighet i Lindgrens text.