Tre Ellen-böcker i en

Cararina Kruusval är en nästan otroligt produktiv barnboksförfattare, som dessutom själv illustrerar sina bilderböcker. Det betyder verkligen inte att hon slarvar. Hennes bilder är detaljrika och uttrycksfulla; med sina snedperspektiv kan de ibland påminna om Ilon Wiklands, vilket är menat som beröm.

Produktiviteten har väl kanske i någon mån underlättats av att många av dem är historier om återkommande figurer. Ellen och kompisen Olle är exempel på detta. Tre av historierna om Ellen finns samlade i ”Ellens bok” (Rabén & Sjögren, 2013).

Den första av dem är ”Blommor från Ellen”, ursprungligen utgiven 1996. I den har mamma födelsedagskalas, men ingen pratar med Ellen, vilket Catarina Kruusval skickligt illusrerar med lilla Ellen stående bland en massa ben, tillhöriga vuxna gäster. Mamma har fått mängder av fina blombuketter, så Ellen går ut för att också plocka en fin födelsedagsbukett till mamma. Det blir en fin gul maskros, en röd vallmo på andra sidan staketet – det tycker grannen inte om! så Ellen går vidare ut i skogen – en skogsstjärna och ett jättestort ormbunksblad. Men nu hittar Ellen inte hem längre: gråter lite men tröstar sig med blåbär. Fast då hör hon pappa ropa efter henne, och när hon svarar, kommer allihopa och hämtar henne. Hon får rida hem på pappas rygg, och hennes fina bukett hamnar i en vas bland de andra blommorna på gratulationsbordet.

Den enklaste av de här berättelserna är ”Ellens boll” från 1994. Ellen kastar sin röda boll hemma i huset, men då tar hunden Buster den och den försvinner. Ellen letar på alla upptänkliga ställen, men ingen boll. Till slut blir hon alldeles trött – bilden av när hon gäspar är fantastiskt fin – och vill sova en stund. Och där, i sängen, ligge både Buster och bollen.

Lång och vindlande är däremot ”Ellens äppelträd” från 2004, och det är också där de snedvinklade bilderna av hus och trädgård finns. Det börjar med att Ellen och Olle klättrar i det stora gamla äppelträdet på tomten – det här trädet ger också enormt mycket frukt. Men så, under en vinterstorm, knäcks trädet. Vintern går med sina vinterlekar, och till slut tar äpplena slut – Ellen och Olle näns inte riktigt ät upp de allra sista, förrän mamma har lovat köpa ett nytt träd. När våren har övergått i riktig värme, gräver mamma och pappa upp roten till det knäckta äppelträdet, och mamma tar med Ellen och Olle till handelsträdgåden för att köpa ett nytt äppelträd. Men vad var det gamla av för sort? Ellen känner igen den sort det ska vara, Golden red. Fast kan det bli äpplen på det där lilla skrutträdet, och hur länge dröjer det egentligen innan man kan klättra i det? Det senare kan nog ta lång tid, men det nya lilla trädet får blad och blommor, och har man sett: När hösten kommer, bär det ett – ett enda – stort äpple. Det delar Ellen och Olle och Ellens mamma och pappa på, och det är ovanligt gott!

När älgarna inte nöjer sig med att demonstrera

Gittan är en återkommande figur i ett antal böcker av Pija Lindenbaum (text och bild). I ”Gittan och älgbrorsorna” (Rabén & Sjögren, 2003, från 2011 också tillgänglig i förlagets Klumpe Dumpe-serie) längtar Gittan efter ett småsyskon eller åtminstone sällskap. Visserligen kommer kompisen Nisse, men det är inget kul att åka stjärtlapp med honom och de andra ungarna i kälkbacken.

När Gittan då går hem, sitter det tre älgbrorsor utanför porten. Dom har också lessnat på att åka stjärtlapp.

Så då låter Gittan dem åka hiss i stället, och så får de följa med in i Gittans lägeneht.

Men älgar är inte så bra på lego och inte på att rita heller – de flesta kritorna går av.

Sen blir det värre och värre. Älgbrorsorna tömmer garderoben för att ha den som koja och dricker vatten ur toaletten.

Så Gittan vill inte ha älgbrorsor längre; dom åker ut och försvinner bort mot skogen.

Gittan får plocka upp alla älgbajspluttar och städa upp.

Det är nog bättre med Nils och kompisarna på dagis i alla fall, och i kväll kommer kusinerna och ska sova över.

Pija Lindenbaum är mycket bra på att både i text och bild åstadkomma roliga och intresseväckande historier, och den här inget undantag.

FiB Kulturfront tar sig

FiB Kulturfronts senaste nummer (3 2013) innebär en uppryckning. Det första jag slås av, när jag bläddrar igenom den aktuella utgåvan, är det avsevärt snyggare omslaget, och även i andra fall, som i porträttet av den Ivar Lo-prisade Kjell Eriksson och i Torbjörn Westers reportage från Kirgizistan, har bilderna utnyttjats till sidytans fulla bredd. Jag kollar i redaktionsrutan och finner att tidningen har bytt layoutare – den ansvarige nu heter Björn Folke Johansson. Fast han har mycket kvar att göra. FiB Kulturfront ser ännu knappast ut som en modern månadstidning.

Intervjun med Kjell Eriksson är även innehållsligt välgjord och intressant, Den är gjord av Kjersti Bosdotter, som dessutom bidrar med en artikel från och om Umeå, kulturhuvudstad 2014.

En av bokrecensionerna, signerad Tom Carlson, ges större utrymme och blir intressant inte bara på grund av detta – jag tycke den ger en bra bild av Ove Allansson, som jag själv uppskattande recenserade och publicerade flera noveller av under min tid som tidskritsredaktör,

Rätt så road blir jag också av Hans Isakssons mediakrönika, som hadnlar om Hasse & Tage, Falstaff Fakir och en del annat lundensiskt.

Också Peo Österholms irakartiklar är läsvärda, men det här materialet plus de av mig tidigare (med gillande) omnämnda artiklarna om Kirgizistan samt kortavdelningen Jorden Runt (om israelbojkott, drönare med mera) bidrar till att man inte upplever FiB Kulturfront som en ”veckotidning”, inte ens som en alternativ sådan, utan mer som en politisk tidskrift.

Den ringa upplagan – på Google hittar jag en okontrollerad uppgift om att upplagan i dag ligger på 2.500 exemplar – gör det dock inte särskilt troligt, att FiB Kulturfront med sitt upplysningsarbete på det nämnda området skulle nå ut till några andra än de redan kunniga och frälsta.

Att skriva om anständiga och intressanta turistmål vore kanske inte bara att bredda perspektivet utan också skaran av läsare?

Och fortfarande tycker jag att en tidskrift som är ett slags förvaltare av traditionerna från gamla Folket i Bild borde publicera kvalitativt bra noveller och lyrik.

Samtidigt förstår jag redaktionens dilemma. Med blott 2.500 exemplar i upplaga kan det ju inte finnas mycket till resurser till att betala det jag skulle vilja se i FiB Kulturfront.