Att våga gå till tandläkaren

15 mars 2013 17:32 | Barnkultur | 1 kommentar

Jag hör inte till dem som under sin barndom hade problem med att gå till tandläkaren. Jag minns fortfarande, när jag vid ett tillfälle under min tidiga skoltid fick gå till en tandläkare i Kvissleby för kontroll och denne konstaterade: ”Du har ju hajgap och hästtänder!”

Några hål hade jag inte. Måhända hade detta ett samband med att jag dittills hade fört ett för tänderna mycket sunt liv med närande mat och mycket lite sötsaker.

Jag berättar detta som en inledning till min recensionsläsning av Stephanie Blakes (text och bild) bok ”Nej! Inte tandläkaren” (översättning Anna Falk, En bok för alla, 2013, första svenska utgåvan Berghs, 2011, i franskspråkigt original ”Aaaah! Pas le dentiste”, 2010). Jag är nämligen inte bara skeptisk till barnböcker med moralistiskt syfte utan också sådant som gör alltför stor sak av sådant som att gå till tandläkaren.

Men för all del, När min egen dotter var liten, var hon också rädd för att gå till tandläkaren. Fast det löste vi genom att pappa, som hon på den tiden litade på i alla väder, fick gå med henne och sitta bredvid tandläkarstolen.

Bokens Simon är inte bara kanin utan superkanin med mask och slängkappa. Vid ett tillfälle när han ska sova över hos Filip, som också är superkanin, steker Filips pappa pannkakor åt dem, och då får Simon plötsligt jätteont i en tand.

Så Filips pappa ringer till Simons mamma och säger att hon måste ta Simon till tandläkaren.

Filip spär på Simons redan gryende oro och säger, att tandläkaren kommer att bända upp munnen jättemycket och också ge Simon en jättestor spruta.

Aldrig i livet att Simon vill gå till tandläkren. Men ingenting hjälper. Den inledande konversationen hos tandläkaren förtjänar att citeras ordagrant:

”Är det du som är Superkaninen!” säger tandläkaren.
”BAJS!” svarar Simon.
”Så trevligt att få träffa dig, Bajs. Jag heter Marie-Louise. Kom in och sätt dig här i min Superstol som jag har bara för Superkaniner!”

Och trots Simons protester befinner han sig snart i en tandläkarstol, och tandläkare Marie-Louise stoppar in någon smet som smakar jordgubb i tanden medan hon försäkrar att det inte kommer att göra ont.

Och då går det bra. Jag citerar igen:

”Så där ja, Bajs, nu är det färdigt”, säger Marie-Louise.
”Jag heter Simon.”
”Så trevligt, Simon. Du har varit väldigt duktig.”
”Det är väl klart. Jag är ju Superkaninen!”

Och sen ringer han Filip och säger: ”Det här var väl inget. Gjorde inte ens ont.”

Stephanie Blake, föd 1988, kommer ursprungligen från USA men bor numera i Paris. Hon har gett ut både bilderböcker och kapitelböcker, och inte minst böckerna om Simon har haft framgång i flera länder.