Mästerlige Sparf tolkar mästaren Mozart

9 mars 2013 18:31 | Mat & dryck, Musik | 2 kommentarer

”Mozart och Sparf” kallades torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, i vart fall delar av den – antalet agerande musiker hade reducerats till det antal och den sättning som gällde, när Mozart skrev verken i fråga.

Kvällens öppningsstycke, ”Eine kleine nachtmusik” (1787), torde vara ett av Wolfgang Amadeus Mozarts mest älskade verk – också jag hyser en alldeles särskild kärlek till det – och den spelades här av en stråkkvintett med konsertmästaren och violinisten Nils-Erik Sparf inte bara i en självklar huvudroll – hans spel var magiskt.

Övriga fyra verk i kvällens konsert skrev Mozart tidigare.

Violinkonsert numero 4 i D-dur och Violinkonsert numero 5 i A-dur, den senare kallad ”Den turkiska” – tillkom båda 1775, då Mozart bara var 19 år gammal. Märk dock att det ”turkiska” i den senare kanske snarare är ett ungerskt inflytande. I de här styckena hade förstås orkestern utökats, och andra delar av den spelade en större roll.

Konserten avslutades med Symfoni nummer 29 i A-dur från 1774. Här korsas tyskt och italienskt, och formen är ännu inte fulländad – till exempel menuettsatsen, även om den här spelades synnerligen väl, saknade lite av menuettens lätthet.

Nils-Erik Sparf mottog med blygsamt återhållen självexponering publikens jubel och försökte i stället, förgäves, på känt dirigentmaner i stället få andra sektioner i orkestern att resa sig, men dessa valde medvetet att sitta kvar på sina platser. Sparf var värd att få det mesta ljuset på sig den här kvällen.

* * *

Med vid konserten var också vår Anna, som har fått biljettpengar i present av oss. De räckte till biljetter resten av våren, men hon är redan nu besluten att skaffa eget abonnemang till konserterna i höst och nästa vår. Vi har värvat en stockholmare (rinkebybo) till den fasta publiken i Konserthuset här i Uppsala.

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna i Konserthusets utmärkta restaurang. Vi valde att äta mjölkpocherad torsk med muskot, serverad med smörkokta rödbetor, kapris, pepparrot, räkor, ägg, dill och citronslungad färskpotatis. En utmärkt måltid med lite vitt Alsace-vin till.

Melodikrysset nummer 10 2013

9 mars 2013 12:04 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Både Anders Eldeman och krysslösarna tyckte tydligen att förra veckans melodikryss var svårt, och där fanns förvisso några knepigheter, men det gjorde det också i den här veckans kryss.

Radioapan har jag själv aldrig kommit i kontakt med fastän jag har två barnbarn boende hos mig. Jag måste fråga dem om det här programmet.

Oprah Winfrey ingår heller inte i min dagliga kost, men här hade jag så många ledbokstäver, att jag begrep att det var hon som gjorde ”I Shall Not Be Moved”.

Håkan Hellström har jag lyssnat på en del, även om jag inte har hans senaste CD, där ”Saknade te havs” ingår.

TV-serier följer jag sällan, men ett och annat ur sjuttiotalsserien ”Pang i bygget” (”Fawlty Towers”) med John Clease har jag förstås sett.

Mer har det då blivit av Trazan och Banarne. Fast i dag var det Ted Olyckan Åström, ackompanjerad av Electric Banana Band, vi hörde i ”Olyckans sång”.

Också Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Damorkestern förekom ju i TV, och jag har hört deras version av ”Kärlek, nål och tråd” tidigare.

Därmed är vi inne på den populärmusik, som ju ändå utgör den centrala delen av ljudillustrationerna i Melodikrysset.

Här började också krysset mycket lätt, med ”Fairytale”, vinnarlåten i Eurovision Song Contest 2009, skriven och framförd av den vitryske norrmannen Alexander Rybak.

En svensk vinnare fanns också med: Lena Ph som vann 2004 med ”Det gör ont”. Den här låttiteln skulle i krysset leda oss till verbet lider.

1975 sökte Svenne och Lotta Hedlund lyckan med Björns och Bennys och Stikkan Anderssons ”Bang en boomerang”, men det gick inte riktigt lika bra, även om låten heller inte blev någon bumerang.

Själv tycker jag, för att göra en avvikelse från ämnet, att de flesta av låtarna i kvällens melodifesivalfinal är värda att hamna på närmsta sophög – jag återkommer till det i morgon.

Och ändå har jag en musiksmak som inkluderar många olika slags musik, inklusive de schlager som nämns ovan.

Men jag lyssnar också gärna på klasiska schlager som ledmotivet i filmen ”Bel Ami” från 1939, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Guy de Maupassant.

Och jag lyssnar också på den klassiska vårsången ”Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad (1939), med sitt budskap ”Vintern rasat ut” – ack, vore vi där!

Jag har allt med Olle Adolphson i mina skivhyllor, givevis också den fina ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Och jag gillar verkligen också Carl Perkins’ rockklassiker ”Blue Suede Shoes”, som ju finns i många hörvärda versioner, till exempel med Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Elvis Presley.

Såna här låtar minns man för evigt. De flesta låtarna i den aktuella Melodifestivalen minns man inte ens strax efter sändning.