En mycket sevärd version av ”Fanny och Alexander” på Uppsala stadsteater

Det har dröjt innan jag har haft möjlighet att se Uppsala stadsteaters uppsättning av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” i bearbetning av Armin Kerber och Linus Tunström och i regi av Linus Tunström. Men när jag nu äntligen har gjort det, kan jag bara konstatera att det rör sig om en i många stycken lysande föreställning. Några av de recensenter jag har läst har inte bara tyckt detsamma utan också funnit uppsalaversionen mer sevärd än Dramatens, som jag själv inte har sett.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.

Svensk deckare, signerad Hasse Ekman

Hasse Ekman var mångsysslaren i svensk film: gjorde filmer i många olika genrer, ibland intressanta, ibland ganska mediokra, men de flesta var habilt hantverk.

Till den senare kategorin får man väl räkna hans försök från 1960 i deckargenren, ”På en bänk i en park”. Det är i hög grad hans film: han har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som teaterchefen Stig Brender. Han har till och med komponerat och skrivit texten till titellåten i filmen, där sjungen av Brenders hustru Lena (Lena Granhagen). (Den här låten hör verkligen inte till det bästa Ekman har gjort.)

Till filmens förtjänster hör att dess kriminalhistoria, i motsats till den i ett stort antal massproducerade svenska TV-deckare, är begriplig. Att man inte får se vad som egentligen händer när hans gamle skolkompis, den nyss utsläppte mentalpatienten Sam Persson (Bengt Ekerot), anfaller honom med en hammare är logiskt: annars hade ju en del av spänningen i resten av handlingen gått förlorad.

Storyn är inte alls oäven: Vad gör man av ett lik så att det inte kan kopplas till ett nattligt besök hos en själv? Storyn om att dumpa liket, sen komma i besittning av den dödes på en godsförvaring inlämnade väska och därefter göra sig av med den – väskan visar sig innehålla material som leder till Brender – plus hammaren är fiffigt uttänkt men innehåller några osannolika och för konstruerade element. Den väskstöld som följer på stölden av bilen med liket är en händelse för mycket på samma tema, och den blinde förbipasserande man, som sen uppträder som utpressare, är nog ett moment för mycket det också. Men greppet med de små söderindianerna som följer efter till soptippen är fiffigt.

Till den psykologiska delen av den här kriminalhistorien har fogats en ram av polisrutin, med Sigge Fürst som poliskomissarie Envall. Det här är ett djärvt grepp av Hasse Ekman, eftersom Fürst vid det här laget var mycket känd som komissarie Björk genom filmversionen av Kalle Blomkvist, men han gör utredarrollen med den äran. Envall (Fürst) lägger bit för bit i det här pusslet, som startar med att Brender låtsas att inte minnas någon Persson, långt mindre erkänner att han ens har träffat honom under senare år, men sedan bit för bit konfronteras med fakta som binder honom vid det i en park placerade liket.

Upplösningen är befriande, åtminstone för Brender. Han har i onödan försökt göra sig kvitt en man vars lik han hellre borde ha lämnat över direkt till polisen.

Om känslornas förvirring och bräcklighet

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman:

Porrshow på Guds gröna tiljor

Stig Claesson är en märkvärdig författare.

Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ”Henrietta ska du också glömma” (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ”Vem älskar Yngve Frej?”, 1968, och ”På palmblad och rosor”, 1975.)

Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ”När det finns ved!” argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ”På palmblad och rosor”, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre.

Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret:

”Nu tycker du det ser trist ut!

Nu tycker du det ser mörkt ut!

Men vi kommer att komma.

Kanske inte just hit men till liknande platser.

Och vi förjagar mörkret.

Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken.

Vi ska resa ett tält mot mörkret.”

Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ”Henrietta ska du också glömma” syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ”Henrietta ska du också glömma”.

Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här:

”Det är inte mer med det.”

* * *

Också den här delen av Stig Claessons trilogi om mörkret som sänker sig över Sverige blev 1983 en film, signerad Lars Lennart Forsberg, kallad kort och gott ”Henrietta”. Det är den mörkaste delen i den här serien, vilket i filmen markeras av den framträdande roll en av vårfloden raserad bro har i handlingen. I handlingen i den här romanen är det en pinnsoffa – vem behöver sådana numera? – som har den symboliska roll något alltid har i den trilogi om tillståndet i Sverige ”Henrietta ska du också glömma” ingår i.

Till Lars Lennart Forsbergs förtjänster som filmmakare hör att han håller sig nära Stig Claessons grundstory. Janne Carlsson som porrshowdirektören Gustaf Rune Petterson är ett kongenialt val för rollen, och den av vårfloden lätt fotskadade hålkortsoperatrisen Henrietta Jakobsson spelas av Eva Kristin Jakobsson på ett sätt som gör att man förstår, att Petterson blir förälskad i henne.

Profilerna är annars flera i den här historien: konstnären Gotthard (som spelas av Svante Grundberg), lantbrukarparet Einar (Per Oscarsson och Sara (Claire Wikholm), den pensionerade apotekaren Höglund (Gunnar ”Knas” Lindkvist) och så markägaren och greven (Ulf Johansson).

I filmen är porrshowdelen lite mer nedtonad, men den skulle ju där också kännas mer utmanande än de delar som handlar om att dess manlige aktör, kallad ”fluktbög” men snarare exhibitionist, Kalle Svensson (Lars Dejert), mitt i porrshowen kastar ut kommunistiska slagord till publiken. Ett av hans glansnummer är till exempel att damer ur publiken hänger sina handväskor, vid ett tillfälle fyra stycken, på hans styva och rejäla könsorgan, där de dinglar kvar ända tills det går för honom. I filmversionen förekommer därför hans tre kvinnliga scenpartners mer som kulisser på andra sidan vårfloden.

Men det är dem Petterson tar sig över till, innan det forsande vattnet slutgiltigt tar de sista resterna av bron. Kvar på andra sidan finns Henrietta, som väckte starka känslor både av kärlek och förvirring hos honom. Men henne ska han alltså snart också komma att glömma.

Trettondagsafton i Konserthuset

”Trettondagskonsert” kallades lördagseftermiddagens konsert med Paul Mägi och Uppsala kammarorkester, fastän det bara var trettondagsafton.

Men festligt och hörvärt var det under alla förhållanden.

En myckenhet operaouvertyrer och några av genrens örhängen, men elegant framfört och festligt, dessutom med njutbara sångliga prestationer.

Själv var jag mycket förtjust i flera av de rent orkestrala delrna av programmet, till exempel ouvertyren till Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”, ”Toreadormarschen” ur George Bizets ”Carmen” och Franz Lehárs ”Gold und Silber”.

Men också de båda sångsolisterna gjorde mycket fina insatser.

När det gäller den ukrainskfödda sopranen Maria Fontosh, vill jag särskilt nämna ”Oh, mio babbio caro” ur ”Gianni Schicchi” av Giacomo Puccini och så, just på grund av hennes sångliga insats, ”Juvelarian” ur Charles Gounods ”Faust”. Hennes ”Meine Lippen Sie küssen so Heiss” ur Lehárs ”Giuditta” var hörvärd den också.

Tenoren Christian Juslin fångade mitt öra till exempel i Ernesto De Curtis’ ”Torna a Surriento” och ”Blomsterarian” ur Bizets ”Don José”.

I finalen gjorde båda tillsammans en mycket applådknipande ”Dryckesvisan” ur Giuseppe Verdis ”La Traviata”, varefter de förstås applåderades in igen och tillsammans gjorde ”Lippen schweigen” ur Lehárs ”Glada änkan”.

* * *

Konserthuset var fullt upp på läktarna den här kvällen, och före och efter konserten samt i pausen hälsade vi och sa god fortsättning till både bekanta ur Uppsalas politiska liv och andra gamla bekanta.

Efter konserten, när det fortfarande var tidigt på kvällen, gick vi över Vaksala torg och in på köpcentet Kvarnen, där vårt mål var thairestaurangen Amazing Thai.

Vi valde att äta Bad Pad Cha, wokad anka med äggplanta och thailändska örter, bland dem något mycket hett som servitrisen sa var ett slags stark grönpeppar. Till det drack vi riojavin och ganska mycket vatten.

Och så avslutade vi, eftersom det var helgdagsafton, med var sin Irish Coffee.

Finns det plats för landsbygdsbor i det moderna Sverige?

Stig Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” (Bonniers) kom så tidigt som 1968, men Slas, söderkisen som också levde en stor del av sitt liv ute på vischan, var en av dem som såg vad som höll på att hända med den svenska landsbygden: Den avfolkades, befolkningen där blev äldre och även arbetstillfällena försvann – stora delar av den gamla jordbruksmarken fick växa igen och blev i stället skog.

Den här mycket fina romanen är en sorgesång över de delar av Sverige som ligger utanför tillväxtorterna.

I så måtto är den en politisk roman, men den är ingen pamflett, däremot alltså en sorgesång.

Om några av de där människorna som ändå envist vägrade att flytta, som hankade sig fram på sin lilla pension men ändå genom visst självhushåll – potatisland, fiske och annat sådant – fick livet att fungera, handlar Slas’ roman. Värre var det att ge tillvaron mening, när man som skomakare Gustafsson fick stänga verkstan för gott. Hans syster Elsa sammanfattar situationen i ”Vi får gå här som fornminnen”. Och fornminnen är de allihop, också de före detta småbrukare, Eriksson och Öman, som bor nära intill.

Skomakarn, fortfarande full i fan, sätter upp en skylt nära mjölkpallen, också den ett fornminne, när han tvingas flytta brevlådan tvärs över vägen. Fornminne står det på skylten som pekar in mot hans stuga eller kanske på något i skogen bakom den.

Och eftersom det är semestertider, dröjer det inte länge förrän den första bilen stannar och de som färdas i den frågar skomakarn vad det är för fornminne och var det ligger. Så skomakarn tvingas hitta på något och svarar att det är Yngve Frejs grav och sen följa med dem in i skogen och peka på en stenhög där. Men det är ingen gammal vikingagrav han leder dem till – det är lämningarna efter den gamle elake småbrukaren Yngve Frejs husgrund han pekar ut.

Och snart dyker det upp fler turister som måste guidas. Några av dem är också beredda att betala Gustafsson häpnadsväckande summor för gamla trasmattor, som han på deras begäran hämtar ned från vinden.

In på denna lantliga teaterscen träder nu Pettersson och hans tjej Anita. Pettersson är inte så lättlurad och ser strax att Yngve Frejs grav är ett bedrägeri. Men han är ett födgeni. Så han börjar ta betalt av turisterna som vill se Yngve Frejs grav och utvidgar verksamheten till att också omfatta mete i en gisten gammal eka som går ut från stranden till den sjö han har ställt upp sin husvagn vid.

Men Pettersson är ändå en hyvens karl: pengarna läggs i en gemensam kassa som bygdens återstående gubbar, de riktiga fornminnena, förfogar över, och han åker också in till stan och handlar det lilla de behöver, går även på Systemet åt dem. De hinner ha ett rejält supkalas innan Petterssons semester är slut.

Pettersson och hans tjej åker därifrån, och när skomakarn går ner till brevlådan ser han, att Pattersson innan han åkte sin väg har tagit bort skylten med ”Fornminne” på.

Men det är inte bara Pettersson och Anita som försvinner. Ömans dåliga hjärta har, när han var på slåtterarbete hos Eklunds en bit bort, lagt av för gott. Snart ligger han och väntar på begravningen, upplagd på ett sofflock i skomakarns vedbod. Öman slipper nu gå där som ett fornminne, konstaterar hans gamla vänner lakoniskt.

Jag älskar den här boken, för dess innehåll och budskap och för Stig Claessons både lakoniska och upprepande stil.

Lars Lennart Forsbergs filmatisering från 1973, ursprungligen för TV, numera tillgänglig på DVD, är en mycket kongenial överflyttning till en annat konstform.

Också i den här Slas-filmatiseringen använder sig Forberg av Janne Carlsson i en av huvudrollerna, Nisse Pettersson, fotograf från Stockholm. Också Christina Stenius är utmärkt i rollen som Anita, Nisses icke lagvigda – det senare grunnar dom på lite där ute på vischan.

Gus Dahlström och Gunnar Srååt spelar utmärkt rollerna som grannarna Eriksson och Öman, och som den mer fåordiga Elna, Gustafssons syster, ser vi Bellan Roos.

Men stjärnrollen i den här filmen spelas av Allan Edwall, skomakaren som startade det hela genom att på mjölkpallen sätta upp meddelandet MOTTAGER EJ MERA ARBETE och alltså kompletterar den med skylten FORNMINNE.

Historien slutar i moll. När skomakarn skådar ut över Wiklunds igenvuxna tegar, ser han åkertistlar och kamomill. Där fladdrar inte längre gula och blå fjärilar, surrar inte längre humlor och bin.

Melodikrysset nummer 1 2013

Gott nytt kryssår!

Årets första melodikryss var väl inte alltför svårt, men som jag brukar konstatera: Vad som är svårt respektive lätt beror ju av vad man brukar lyssna på för musik.

Martin Stenmarck brukar jag för egen del inte lyssna på, men ledbokstäverna sa mig att förnamnet borde bli Martin, och mycket riktigt var det hans ”Tonight’s the Night” vi hörde sist i dagens kryss.

Patrik Isaksson hör inte heller till mina favoriter, men jag lyckades ändå identifiera honom och hans ”Mitt Stockholm”.

Då har jag hört mer av och med Darin, som vi i dag hörde i ”Astrologen”.

Jag hör inte till dem som har följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men ”Oh Boy” av Miss Li kände jag igen. Men vem sjöng den här? Jag kollade alltså ”Så mycket bättre” på nätet och fann att den här alternativa versionen, dock verkligen inte bättre, gjordes av Sylvia Vrethammar, en gång i världen i Expressen omdöpt till Vresiga Sylthammar.

Nä, då gillade jag ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund så mycket bättre.

Och så fick vi förstås också lite melodifestivalshistoria, den här gången från 1993. Då kom Nick Borgen långt med ”We Are All the Winners”, men det räckte inte ända fram.

Lite svensk långfilmshistoria hade Eldeman stoppat in också i dagens kryss. ”Vi har så mycket att säga varandra” sjöng Annalisa Ericson i ”Kyss henne”, 1940. Låten i fråga var signerad av två av tidens storheter, Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Ytterligare en klassiker förekom i dagens kryss, ”Bättre och bättre dag för dag”, ursprungligen en Ernst Rolf-kuplett men i dag i en senare tappning med BAO, Helen Sjöholm och Tommy Körberg + publik.

Dagens barnlåt var väl ganska enkel för de flesta: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Och så där barnsligt lekfull är också Gösta Linderholms ”Rulla in en boll och låt den rulla”. Jag har en gång i världen låtit publicera en stor intervju med Gösta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Gösta har förresten också valturnerat med min hustru, men den historien har jag tidigare berättat.

Jag hade ett förhållande också till Fred Åkerström och Tom Paxton. Båda medverkade med material till min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, även om just Freds ”Jag ger dig min morgon”, en svensk version av Toms ”I Give You the Morning” inte var med just där – det rörde sig ju om en politisk sångbok. Men båda skrev politiska sånger också, och Fred var med vid den stora lanseringskonserten för min sångbok 1970 i kongresshallen i Stockholms Folkets Hus.

Det har fallit mycket snö sedan dess, och jag har hunnit flyga omkring mycket i världen också. Detta apropå en av ljudillustrationerna i dag, ”Titta jag flyger” av och med Povel Ramel, som hade en annan snarlik ramelmelodi som förlaga, ”Titta det snöar”.

Den tar vi som avslutning i dag:

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

Tillsammans, arm i arm, dom utåt isen sej begav
åt isen sej begav, och han var hennes slav
som hjälpte till med skridskorna och tog dom på och av
sin gentleman en sådan syssla tarvar

Dom åkte lätt! Dom åkte väl!
Dom åkte rätt! Dom åkte fel!
Dom åkte hit! Dom åkte dit!
Dom åkte såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:

Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar, och så småningom kom Far!
Så småningom kom Far! En stark och stilig karl!
Vars färdighet på skidorna var alltför uppenbar;
vid sexton år han klämde Sulitelma!

Från topp till tå i fjällens värld om vintrarna han for!
Om vintrarna han for! Och farten den var stor!
En vacker dag på Åreskutan krocka han med Mor,
en genompräktig tös som hette Selma!

Dom krocka lätt! Dom krocka väl!
Dom krocka rätt! Dom krocka fel!
Dom krocka hit! Dom krocka dit!
Dom krocka såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Far klämmer laggar!
Fjälltoppetaggar! Krockar med Selma!
på Sulitelma! Titta det snöar!
Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Titta det snöar!
Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar och så småningom kom vi!
Så småningom kom vi! En yster koloni
Och när vi inte hade röda hund och difteri,
så fick vi åka Djurgår’n runt i släde
För släden hade pappa spänt ett ålderdomligt sto!
Ett ålderdomligt sto! Som hette Anna-Lou!
Hon orkade ej dra oss längre än till Bellmansro,
Där brukade hon sparka av en mede

Hon sparka lätt! Hon sparka väl!
Hon sparka rätt! Hon sparka fel!
Hon sparka hit! Hon sparka dit!
Hon sparka såå bra, såå bra sååå! Och vi tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar, snön är på taken
tomten är vaken, fryser om örat
titta det snöar, hunden är bunden
räven är däven, höken är fröken
märren är knarrig, fryser om tungan
kungen är stungen, fryser om håret
titta det snöar, ????????????????
farmor som farfar, farfar på morbror
morbror på råttan, råttan på repet
repet på huset, huset på taket
taket på svärmor, fryser om lungan
biffen är vidbränd, köttet är ruttet
anden är villig, kusken är billig
fryser om lådan, titta det snöar
Larsson är färgblind, fryser om äpplet
titta det snöar, hur mycket är klockan?
kvart över elva, tackar så mycket
alls ingen orsak, titta det töar
titta det töar, titta det töar
Allting är lort, lort, lort
Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah!
Vintern slutar fort

Titta det snöar, snön är på taken

tomten är vaken, fryser om örat

titta det snöar, hunden är bunden

räven är däven, höken är fröken

märren är knarrig, fryser om tungan

kungen är stungen, fryser om håret

titta det snöar, ????????????????

farmor som farfar, farfar på morbror

morbror på råttan, råttan på repet

repet på huset, huset på taket

taket på svärmor, fryser om lungan

biffen är vidbränd, köttet är ruttet

anden är villig, kusken är billig

fryser om lådan, titta det snöar

Larsson är färgblind, fryser om äpplet

titta det snöar, hur mycket är klockan?

kvart över elva, tackar så mycket

alls ingen orsak, titta det töar

titta det töar, titta det töar

Allting är lort, lort, lort

Vintern slutar fort.

Från Folket i Bild till FiB/Kulturfront

Jag är i hög grad präglad av gamla Folket i Bild. Den blev på många sätt roten till den vänstersocialdemokratiska samhällssyn jag har behållit hela livet, när jag på 1950-talet var en del av dess jättelika ombudskår. Tidningen var då ägd av socialdemokratiska Tidens förlag tillsammans med Esselte men fortfarande till stor del i händerna på människor som hade kommit till socialdemokratin från Karl Kilboms gamla vänstersocialistiska parti. Folket i Bild kom att prägla min egen litteratur- och bildsyn.

Layoutmässigt var tidningen under en stor del av min tid som FiB-ombud inget mästerverk, men under senare delen av min tid med tidningen fick den ett ansiktslyft, kändes modernare. Men just det hjälpte ju inte. 1962 såldes Folket i Bild, som då gick lite knackigt, till Bonniers veckotidningskoncern Åhlén & Åkerlund, som vi som hade arbetat för FiB och besjälats av dess kulturkamp betraktade som ärkefienden.

Jag vet inte om de som sålde ut och de som köpte upp tidningen var så naiva som det föreföll – men många av oss gamla FiBare ville ju därefter inte ta i tidningen ens med tång, detta oavsett vad den innehöll och hur snygg layout den hade.

Så när upplagan inte höll det man hade satsat på, profilerades gamla Folket i Bild om till FiB Aktuellt, så småningom allt mer uttalat Å & Ås organ i sexbranschen.

1971, när gamla Folket i Bild fick en ny efterföljare i FiB/Kulturfront, var jag anställd på Socialdemokratiska partistyrelsen. Eftersom jag på den tiden arbetade aktivt mot tidens bokstavsvänster, som hade förgreningar också bland dem som återstartade FiB, och eftersom tidningees första stora scoop gällde IB-affären (vars inhemska del jag senare skrev en stor intervjubok om), tror möjligen en del av människorna bakom FiB/Kulturfront – bland dem finns tidskriftsföreningens nuvarande ordförande, min gamle vän från laboremustiden Hans O Sjöström – kanske att den svala attityd jag har visat gentemot det återuppståndna Folket i Bild är politiskt betingad.

Men de tar i så fall fel. Min svala attityd har hela tiden främst berott på att jag inte har tyckt att FiB/Kulturfront är någon omstartad Folket i Bild. Jag har gång på gång försökt läsa den men aldrig känt mig hemma med den.

Jag kan berätta hur det var i starten. När första numret kom ut, befann jag mig i något jobbärende – jag har glömt vilket – i Göteborg. Jag minns fortfarande hur jag letade reda på en kiosk som hade första numret av FiB/Kulturfront och hur jag sen på tåget mot Stockholm kastade mig över den som över en återuppstånden nära och kär anförvant.

I dag minns jag inget av innehållet men jag minns min besvikelse: Det här var ju inte Folket i Bild.

Jag gjorde upprepade försök att närma mig tidningen, men det ville sig inte, för övrigt inte heller under senare år då IB-strider och annat sådant är ett minne blott.

Jag har just gjort ett nytt försök: i en pressbyråkiosk nere på stan fick jag syn på julnumret, nummer 12 2012, och köpte det.

Det är på 72 sidor, och dess tema är kärlek, och trots att det finns en del i det här numret som jag gillar, uppstod det ingen kärlek mellan mig och FiB/K den här gången heller.

Alltså, jag har hittar flera artiklar vars teman intresserar mig, till exempel artikeln om Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, den om Folkets Hus, även Jan Myrdals Skriftställning om Freud. Jag kunde nämna mer, så det är inte det.

Jag är en varm vän av Lindström, vars julgristeckning pryder omslagets baksida, och jag gillar Robert Nyberg, som bidrar med en uddig serie (inte lika uddigt döpt till FiB-strippen). Jag antar att de tider är förbi, då den geniale serietecknaren Jan Lööf till slut gav upp och slutade göra ”Bellman” för FiB/K.

Men något känns fel med den här tidskriften, från omslaget till slutet. FiB/Kulturfront har en fullkomligt hopplös, omodern, läsaravstötande layout – vad den än påminner om, är det i varje fall inte om en modern veckotidning. Jämför med den i dag också månadsutkommande Vi, så förstår ni vad jag menar.

Och så saknar jag familjetidningskänslan, den som präglade gamla Folket i Bild.

Den innehöll till exempel serier av lite olika karaktär, också för barn. För de yngre fanns särskilda sidor och även Frimärksklubben.

Ett återkommande inslag i gamla Folket i Bild var resereportagen, ofta skrivna av skribenter som på tidens språk kallades ”upptäcktsresande”. Utlandsrelaterat, ofta kritiskt, material finns också i dagens FiB/K, men även om ingen i dag förväntar sig djungelskildringar av ”upptäcktsresande”, finns där ju en hel, konfliktfylld värld att bevaka i bild och text. Jag försår ju att fattiga FiB/K inte har råd att låta egna utsända skriva, men sådana som Martin Schibbye, som för övrigt förekommer i en intervjuartikel i det aktuella julnumret, har förmodligen spånor av reserfarenehter att sälja också till en fattig tidning som FiB/K?

Och så fanns de fantastiska – många och varierande – litterära bidragen. Jag ser att FiB/K har en följetong, men det är ju nästan meningslöst, när man bara utkommer en gång i månaden – dessutom var gamla Folket i Bilds följetonger skrivna av den tidens mest kända och lästa författare, sådana som Vilhelm Moberg och Moa Martinson. En novell och en dikt utgör de litterära bidragen i FiB/Ks julnummer. Jag har inget mot att uppmuntra ambitiösa amatörers skrivande – jag gjorde själv sådant under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) – men gamla Folket i Bild var ju något av en banerförare för den kvalificerade skönlittraturens intåg i de svenska arbetarhemmen. Gamla Folket i Bilds julnummer – jag har under senare år återupplivat minnena genom att köpa in de här numren på Tradera – är i det här stycket exempellöst bra, innehåller bland annat (då) nyskrivna noveller – många! – av tidens bästa författare, illustrerade av tidens konstnärligt bästa illustratörer/tecknare.

Mycket annat kunde nämnas, till exempel Willy Maria Lundbergs konsumentsidor, sidorna med skämtteckningar av tidens bästa skämttecknare, Lyrikklubben och Konstklubben samt FiBs Ungdomsring.

Sammanfattningsvis: Det finns en hel del läsvärt i dagens FiB/K, även om det har getts en föga läslockande förpackning. Jag är glad att Folket i Bild, åtminstone till namnet, lever vidare och att den används för seriös och granskande journalistik. Men mitt problem i förhållande till tidningen är fortsatt, att den inte ens påminner om gamla Folket i Bild.

En berättelse om Engelsfors i Utopi

Det kan vara dags att på nytt ta pulsen på den fyra gånger per år utkommande tidskriften Utopi, som innehåller nytecknade svenska serier. Dessa skiljer sig ganska markant från dem man hittar i Galago: det rör sig om äventyrsserier i vid mening, och de är ambitiöst tecknade, vilket senare inte är liktydigt med att de alltid är vältecknade. Men de odlar inte den amatöristiska stil som präglar mycket av det som publiceras i Galago.

Ganska många av serierna i Utopi nummer 8 2012 vetter åt det bisarra, vilket inte gör mig entusiastisk. Inte heller är jag förtjust i drogernas roll i redaktören Fabian Göransons och Jan Bieleckis ”Titus Pax”, för att ta några av de hos mig domineande reaktionerna på innehållet i det aktuellta numret.

Men det här numret av Utopi rymmer en serie som obetingat väcker mitt intresse, en sereinovell tecknad av Kim W Andersson, vars ”Alena” och ”Love Hurts” vi har läst i Nemi.

Kim W Andersson sitter också i redaktionen för Utopi, och i det senaste numret presenteras hans samarbete med författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De senare har utkommit med två mycket uppmärksammade böcker i fantasygenren, ”Cirkeln” och ”Eld”, och en tredje del är på väg – läs mer om dem och böckerna genom att gå in på Rabén & Sjögrens hemsida – men det visar sig nu att de i samarbete med tre olika serietecknare, förutom Kim W Andersson även Karl Johnsson och Lina Neidestam, under 2013 kommer att ge ut ”Berättelser från Engelsfors” i form av ett serieabum; böckernas handling tilldrar sig på bruksorten Engelsfors.

I Utopi får vi ett smakprov, serienovellen ”Tornet”, där Kim W Andersson har stått för tecknandet: Sexuell attraktion och mänsklig medkänsla, som bemäktigar sig en ung kille, som har upptagits i den magiska cirkeln, leder utan misskund till döden.

Det ska bli intressant att se hur de andra två tecknarna tacklar personerna, miljöerna och historierna i Engelsfors-trilogin.

En av Stig Claessons yppersta romaner finns också som sevärd film

Jag läste Stig Claessons ”På palmblad och rosor” (Bonniers) 1975, året då den kom ut. Det här var innan jag hade börjat recensera hans böcker i Aktuellt i politiken (s) – ni kan läsa mina recensioner ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – men i ett par av recensionerna av kommande böcker finns referenser till ”På palmblad och rosor”.

Jag håller den för att vara en av Slas’ yppersta romaner. Den innehåller allt det som, i hans bästa stunder, gjorde Stig Claesson till en av nutidens – ja, han är död nu – mest läsvärda svenska författare: Den här söderkisen var en av Sveriges bästa skildrare av den svenska landsbygden. Hans språk är absolut egensinnigt. Och hans malande borrande, om och om igen, i samma historia blir till berättelser som skär rakt in i den nu allt mer hotade svenska kulturens hjärta.

”Proppen” Oskarssson, egentligen till yrket fastighetsmäklare, har som gentjänst åt en radiohandlare lovat leverera en förlängningssladd till TVn i en stuga någonstansute på landet. Stugan är svår att hitta där den ligger ute i skogen, långt från stora vägen och det samhälle som ligger en bit därifrån. Men till slut hittar han i alla fall stugan och knackar på. När ingen svarar, dristar han sig att kliva in. Efter en stund hittar han inne i kammaren nedbäddad i en soffa en gumma som inte ger ett ljud ifrån sig. Han försöker förklara att han är där med TV-sladden, men hon svarar inte. Hon är helt stum, verkar också vara lam, men ögonen skvallrar om att hon är vid liv.

Det är inte utkylt i huset; någon har eldat i spisen, även om det inte var helt nyligen. Det finns mat i kylen. Där finns också mjölk som han kan ge katten, som vill in. Det finns även frysbox och tvättmaskin. Tanten är tvättad och kammad, så någon verkar se till henne, även om det tydligen inte sker så ofta.

Proppen blir besatt av den här situationen och återvänder flera gånger till stugan, i sällskap också med först Gabriella, som han möter på ridtur ute på skogsvägen, sedan med den vilsegångne orienteraren Sållet – han är fotbollsmålvakt också, därav namnet. Men gumman ligger där, ständig ensam, inte kommunicerbar.

Varken Gabriella eller Sållet, som alltså bor i trakten, känner till stugan eller gumman, vilket bara stärker känslan av hennes oändliga ensamhet.

Proppen kör Gabriella och Sållet, båda mycket yngre än han själv, ner till byn – Gabriella har tidigare motat hästen att gå hem själv. Hemma hos Gabriella träffar de hennes föräldrar plus mormor, och Proppen badar bastu med Gabriella, hennes farsa och Sållet, så typiskt för det sjuttiotal även jag minns. Senare på kvällen ska han gå på Stadshotellet med Gabriella, äta middag och dansa.

Han får följa med henne hem, men sen blir det inget. Hon har druckit lite för mycket och somnar när han har klätt av henne och fått henne i säng, så han stoppar om henne och försöker i sället, nu som många gånger tidigare, ringa ut till gumman ute i skogen. Ingen svarar den här gången heller.

Genom hela den här handlingen mal tankarna i hans huvud: Vem tar hand om gumman och, framför allt, varför sker det så sällan? Borde han kontakta kommunen? Prästen? Borde man inte ha ihjäl en gumma som bara ligger där, förlamad och uppenbart övergiven?

Mitt i natten tar han sig ut till gummans torp ute i skogen igen och finner henne där i samma ställning han och Sållet har lagt henne, som omväxling för att hon inte skulle få liggsår.

Han ger katten mer mjölk och matar hönsen. Sen tar han den skyffel han har hittat i bilens baklucka och haft med sig och tar ögonmått från husknuten. Och sen drämmer han till allt vad han orkar i ytterväggen.

När han går in igen, först efter det att det har börjat ljusna, ser han gumman ligga i sin soffa, nu med huvudet krossat av den stora tunga amerikaklockan som tidigare har tickat en bit ovanför hennes gamla och sköra huvud.

Inte heller jag accepterar en sådan handling, men jag förstår och berörs av dess symbolik: likgiltigheten är värre än döden.

Den här mycket gripande och tankeväckande romanen filmades året därpå, 1976, av Lars Lennart Forsberg och sändes i TV. Filmversionen av ”På palmblad och rosor” finns numera på DVD och är högst sevärd även den.

Janne ”Loffe” Carlsson gör, med sitt en smula staccatoartade sätt att snacka, en ganska kongenial Proppen Oskarsson. Gunnel Fred gör ogenerat och naturligt rollen som Gabriella, och Hans Jonsson spelar, trovärdigt han med, Sållet. Den gamla gumman, vars roll i filmen är att ligga blick still och inte säga ett ord, spelas av Svea Holst.

Filmversionen ligger mycket nära bokens berättelse och är också den ett sevärt vittnesbörd om den svenska ensamheten.

Korven får en ände

Ulf Lundkvists Assar är ju en korv, och korvar har ju inte bara en ände utan två. För kort tid sedan stod det SLUT i sista rutan på dagens strip, men så kom det ytterligare några.

Men på nyårsdagen anade man att det var definitivt slut på den här korven: En traktor sågs kvadda Nollberga, och åter igen stod det i den här serierutan SLUT.

Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter, där ”Assar” under senare tid har huserat ensam tillsammans med ”Medelålders plus”, berättar i dag (2 januari 2013) det vi befarade: Ulf Lundkvist har meddelat DN att han nu, efter 22 år, lägger av med att teckna ”Assar”.

Lundkvist lovar dock att varannan vecka leverera teckningar till DNs söndagsseriesida, den enda ljusglimten i den tidningens serievärld. Utöver Sven-Bertil Bernarps ”Medelårlders plus”, nu den enda serien på NoN-sidan, finns på vardagarna – på annat håll i DNs kulturdel – också Martin Kellermans ”Rocky”.

Det är allt i serieväg som landets största morgontidning bjuder sina läsare på.