Finns det plats för landsbygdsbor i det moderna Sverige?

6 januari 2013 14:24 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Stig Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” (Bonniers) kom så tidigt som 1968, men Slas, söderkisen som också levde en stor del av sitt liv ute på vischan, var en av dem som såg vad som höll på att hända med den svenska landsbygden: Den avfolkades, befolkningen där blev äldre och även arbetstillfällena försvann – stora delar av den gamla jordbruksmarken fick växa igen och blev i stället skog.

Den här mycket fina romanen är en sorgesång över de delar av Sverige som ligger utanför tillväxtorterna.

I så måtto är den en politisk roman, men den är ingen pamflett, däremot alltså en sorgesång.

Om några av de där människorna som ändå envist vägrade att flytta, som hankade sig fram på sin lilla pension men ändå genom visst självhushåll – potatisland, fiske och annat sådant – fick livet att fungera, handlar Slas’ roman. Värre var det att ge tillvaron mening, när man som skomakare Gustafsson fick stänga verkstan för gott. Hans syster Elsa sammanfattar situationen i ”Vi får gå här som fornminnen”. Och fornminnen är de allihop, också de före detta småbrukare, Eriksson och Öman, som bor nära intill.

Skomakarn, fortfarande full i fan, sätter upp en skylt nära mjölkpallen, också den ett fornminne, när han tvingas flytta brevlådan tvärs över vägen. Fornminne står det på skylten som pekar in mot hans stuga eller kanske på något i skogen bakom den.

Och eftersom det är semestertider, dröjer det inte länge förrän den första bilen stannar och de som färdas i den frågar skomakarn vad det är för fornminne och var det ligger. Så skomakarn tvingas hitta på något och svarar att det är Yngve Frejs grav och sen följa med dem in i skogen och peka på en stenhög där. Men det är ingen gammal vikingagrav han leder dem till – det är lämningarna efter den gamle elake småbrukaren Yngve Frejs husgrund han pekar ut.

Och snart dyker det upp fler turister som måste guidas. Några av dem är också beredda att betala Gustafsson häpnadsväckande summor för gamla trasmattor, som han på deras begäran hämtar ned från vinden.

In på denna lantliga teaterscen träder nu Pettersson och hans tjej Anita. Pettersson är inte så lättlurad och ser strax att Yngve Frejs grav är ett bedrägeri. Men han är ett födgeni. Så han börjar ta betalt av turisterna som vill se Yngve Frejs grav och utvidgar verksamheten till att också omfatta mete i en gisten gammal eka som går ut från stranden till den sjö han har ställt upp sin husvagn vid.

Men Pettersson är ändå en hyvens karl: pengarna läggs i en gemensam kassa som bygdens återstående gubbar, de riktiga fornminnena, förfogar över, och han åker också in till stan och handlar det lilla de behöver, går även på Systemet åt dem. De hinner ha ett rejält supkalas innan Petterssons semester är slut.

Pettersson och hans tjej åker därifrån, och när skomakarn går ner till brevlådan ser han, att Pattersson innan han åkte sin väg har tagit bort skylten med ”Fornminne” på.

Men det är inte bara Pettersson och Anita som försvinner. Ömans dåliga hjärta har, när han var på slåtterarbete hos Eklunds en bit bort, lagt av för gott. Snart ligger han och väntar på begravningen, upplagd på ett sofflock i skomakarns vedbod. Öman slipper nu gå där som ett fornminne, konstaterar hans gamla vänner lakoniskt.

Jag älskar den här boken, för dess innehåll och budskap och för Stig Claessons både lakoniska och upprepande stil.

Lars Lennart Forsbergs filmatisering från 1973, ursprungligen för TV, numera tillgänglig på DVD, är en mycket kongenial överflyttning till en annat konstform.

Också i den här Slas-filmatiseringen använder sig Forberg av Janne Carlsson i en av huvudrollerna, Nisse Pettersson, fotograf från Stockholm. Också Christina Stenius är utmärkt i rollen som Anita, Nisses icke lagvigda – det senare grunnar dom på lite där ute på vischan.

Gus Dahlström och Gunnar Srååt spelar utmärkt rollerna som grannarna Eriksson och Öman, och som den mer fåordiga Elna, Gustafssons syster, ser vi Bellan Roos.

Men stjärnrollen i den här filmen spelas av Allan Edwall, skomakaren som startade det hela genom att på mjölkpallen sätta upp meddelandet MOTTAGER EJ MERA ARBETE och alltså kompletterar den med skylten FORNMINNE.

Historien slutar i moll. När skomakarn skådar ut över Wiklunds igenvuxna tegar, ser han åkertistlar och kamomill. Där fladdrar inte längre gula och blå fjärilar, surrar inte längre humlor och bin.

4 kommentarer

  1. Jag håller med dig! En underbar bok och för en gångs skull har överföringen till filmduken fungerat, det brukar inte bli så bra resultat när man gör filmmanus på en roman.

    En tidig Lasse Tennander har en låt som heter Yngve Frejs barn, (”vi är alla Yngve Frejs barn, snärjda i samma garn”) – finns på spotify:

    http://open.spotify.com/track/7rhAwgc0omIl5uiyI70u3t

    Stig Claesson skrev och ritade en underbar barnbok om livet på landet, också. Kanske till och med flera, men jag minns en, där han bland annat med stor inlevelse illustrerar när han stöter på en orm. Mina barn har i vuxen ålder berättat att de var måttligt roade av den här boken, men de lyssnade artigt för min skull, eftersom jag var så förtjust i den. :-)

    Comment by anita — 2013 01 06 21:55 #

  2. Till Anita Lindblad: Också jag tycker ofta att filmatiseringar av böcker inte blir så bra. Men Lars Lennart Forsberg lyckas faktiskt fånga tonen i Slas’ böcker.

    Kul att du också gillar Lasse Tennander. Jag har, tror ajg, allt av honom och brukade också förr recensera hans plattor.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 06 23:10 #

  3. Lasse T har följt mig genom livet, eller kanske är det jag som har följt honom?

    Vad tycker du om hans Taube-tolkningar, till hälften rospigg, som du är? Själv är jag mycket förtjust i dem. Det var modigt att ge sig på örhängen som vi alla har en föreställning om hur de ska låta. Jag tycker LT får fram texterna så fint, det är som om man hör en del av visorna för första gången.

    Comment by anita — 2013 01 06 23:20 #

  4. Till Anita: Jo, jag har hans ”Så länge hjärtat kan slå”, även om det är länge sen jag lysnade på den – det blir lätt så, när man som jag har enorma mängder skivor. Jag ska vid tillfälle lyssna igenom den igen.

    Jag är inte traditionalist i meningen att jag kräver att senare tolkare av till exempel Taubes visor måste göra dem som Taube sälv.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 07 8:54 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^