En av Stig Claessons yppersta romaner finns också som sevärd film

2 januari 2013 15:59 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

Jag läste Stig Claessons ”På palmblad och rosor” (Bonniers) 1975, året då den kom ut. Det här var innan jag hade börjat recensera hans böcker i Aktuellt i politiken (s) – ni kan läsa mina recensioner ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – men i ett par av recensionerna av kommande böcker finns referenser till ”På palmblad och rosor”.

Jag håller den för att vara en av Slas’ yppersta romaner. Den innehåller allt det som, i hans bästa stunder, gjorde Stig Claesson till en av nutidens – ja, han är död nu – mest läsvärda svenska författare: Den här söderkisen var en av Sveriges bästa skildrare av den svenska landsbygden. Hans språk är absolut egensinnigt. Och hans malande borrande, om och om igen, i samma historia blir till berättelser som skär rakt in i den nu allt mer hotade svenska kulturens hjärta.

”Proppen” Oskarssson, egentligen till yrket fastighetsmäklare, har som gentjänst åt en radiohandlare lovat leverera en förlängningssladd till TVn i en stuga någonstansute på landet. Stugan är svår att hitta där den ligger ute i skogen, långt från stora vägen och det samhälle som ligger en bit därifrån. Men till slut hittar han i alla fall stugan och knackar på. När ingen svarar, dristar han sig att kliva in. Efter en stund hittar han inne i kammaren nedbäddad i en soffa en gumma som inte ger ett ljud ifrån sig. Han försöker förklara att han är där med TV-sladden, men hon svarar inte. Hon är helt stum, verkar också vara lam, men ögonen skvallrar om att hon är vid liv.

Det är inte utkylt i huset; någon har eldat i spisen, även om det inte var helt nyligen. Det finns mat i kylen. Där finns också mjölk som han kan ge katten, som vill in. Det finns även frysbox och tvättmaskin. Tanten är tvättad och kammad, så någon verkar se till henne, även om det tydligen inte sker så ofta.

Proppen blir besatt av den här situationen och återvänder flera gånger till stugan, i sällskap också med först Gabriella, som han möter på ridtur ute på skogsvägen, sedan med den vilsegångne orienteraren Sållet – han är fotbollsmålvakt också, därav namnet. Men gumman ligger där, ständig ensam, inte kommunicerbar.

Varken Gabriella eller Sållet, som alltså bor i trakten, känner till stugan eller gumman, vilket bara stärker känslan av hennes oändliga ensamhet.

Proppen kör Gabriella och Sållet, båda mycket yngre än han själv, ner till byn – Gabriella har tidigare motat hästen att gå hem själv. Hemma hos Gabriella träffar de hennes föräldrar plus mormor, och Proppen badar bastu med Gabriella, hennes farsa och Sållet, så typiskt för det sjuttiotal även jag minns. Senare på kvällen ska han gå på Stadshotellet med Gabriella, äta middag och dansa.

Han får följa med henne hem, men sen blir det inget. Hon har druckit lite för mycket och somnar när han har klätt av henne och fått henne i säng, så han stoppar om henne och försöker i sället, nu som många gånger tidigare, ringa ut till gumman ute i skogen. Ingen svarar den här gången heller.

Genom hela den här handlingen mal tankarna i hans huvud: Vem tar hand om gumman och, framför allt, varför sker det så sällan? Borde han kontakta kommunen? Prästen? Borde man inte ha ihjäl en gumma som bara ligger där, förlamad och uppenbart övergiven?

Mitt i natten tar han sig ut till gummans torp ute i skogen igen och finner henne där i samma ställning han och Sållet har lagt henne, som omväxling för att hon inte skulle få liggsår.

Han ger katten mer mjölk och matar hönsen. Sen tar han den skyffel han har hittat i bilens baklucka och haft med sig och tar ögonmått från husknuten. Och sen drämmer han till allt vad han orkar i ytterväggen.

När han går in igen, först efter det att det har börjat ljusna, ser han gumman ligga i sin soffa, nu med huvudet krossat av den stora tunga amerikaklockan som tidigare har tickat en bit ovanför hennes gamla och sköra huvud.

Inte heller jag accepterar en sådan handling, men jag förstår och berörs av dess symbolik: likgiltigheten är värre än döden.

Den här mycket gripande och tankeväckande romanen filmades året därpå, 1976, av Lars Lennart Forsberg och sändes i TV. Filmversionen av ”På palmblad och rosor” finns numera på DVD och är högst sevärd även den.

Janne ”Loffe” Carlsson gör, med sitt en smula staccatoartade sätt att snacka, en ganska kongenial Proppen Oskarsson. Gunnel Fred gör ogenerat och naturligt rollen som Gabriella, och Hans Jonsson spelar, trovärdigt han med, Sållet. Den gamla gumman, vars roll i filmen är att ligga blick still och inte säga ett ord, spelas av Svea Holst.

Filmversionen ligger mycket nära bokens berättelse och är också den ett sevärt vittnesbörd om den svenska ensamheten.