Taubes många sidor – och ett lån från Robert Burns

”Flickan i Havanna” återkommer även på CD 7 i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS).

Fritiof Andersson är en karaktär som vi redan har mött på många av skivorna i den här CD-serien, i sånger som ”Fritiof Anderssons paradmarsch” (1929), ”Jag är fri, jag har sonat” (1929), ”Möte i Monsunen” (1936), ”Fritiof i Arkadien” (1938) och ”Tango i Nizza” (1938). De bär alla spår av Evert Taubes år till sjöss, i Argentina och Italien, men man kan naturligtvis inte se dem som strikt självbiografiska – Fritiof Andersson är både ett alter ego och en diktad figur.

På CD 7 i den här serien finns ytterligare tre sånger med Fritiof Andersson i huvudrollen.

Av dem är den tidiga (1919) ”Fritiof Andersson” minst värd att återvända till. Men de två andra hör hemma i den bestående taubeska sångsktten.

Fritiof och Carmencita

Text och musik: Evert Taube, 1937

Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
Pampas bakom sig många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita.
Mamman, värdinnan, satt i vrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gracias senor
Vamos a bailár este tango.

Carmencita lilla vän,
håller du utav mig än?
Får jag tala med din mamma och din pappa,
jag vill gifta mig med dig, Carmencita!
Nej, Don Fritjof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om ni hyser andra planer när det gäller mig,
än att dansa tango.

Ack, Carmencita gör mig inte så besviken,
jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken,
sköta mig noga,
bara spara och knoga,
inte spela och dricka men bara älska dig,
säg, Carmencita, det är ändå blott med mig,
säg, som du vill dansa tango?

Nej, Fritjof, Ni förstår musik,
men jag tror inte att Ni kan stå i en butik
och förresten sa min pappa just i dag
att han visste vem som
snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin,
och han dansar underbart tango.

Carmencita lilla vän,
akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik,
skaffa mig ett jobb i er butik!
Och när vi blir gifta söta ungar ska du få,
som kan dansa tango.

Evert Taube spelade in ”Fritiof och Carmencita” 1937, på Columbia DS 1004.

Den här historien får alltså en epilog i ”Tango i Nizza” (1938), som egendomligt nog ligger tidigare i den aktuella CD-samlingen.

”Tatuerarevalsen” spelades in redan 1928, på Columbia 8554.

Tatuerarevalsen

Text och musik: Evert Taube, 1928

Fröken får jag lov, ska vi dansa ett tag?
Andersson heter jag –
är hemma ett slag!
Kommer från Bahia
hej! Sjung faderia!
Vi kom in till Saltsjökvarn just idag.
Va’ de går! Va’ man mår
när man för uti dansen en sådan liten vacker tös,
som ni är – va’ ni klär
i den klänningen ni bär!
Vilken arm! Är ni varm?
Ja – det är ingen kyla i kväll, det kan jag hålla med!
Sommarnatt – lilla skatt,
den är söt, er nya hatt!

Nu tror jag nästan att jag stannar kvar
hemma i Sverige och blir stadig karl!
Jag brukar försörja mig ibland
som tatuerare i land.
Drakar och ormar kring armar och ben,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Sån’t gör man numera, som fröken vet,
med elektricitet.

Ganska mycket folk här på banan i kväll
trevlig och bra musik –
fastän antik!
Borta i Bahia –
hej! Sjung faderia!
Va’ de bara negrer och skräll och skrik.
Va’ de går! Va’ man mår
när man för uti dansen en sådan liten vacker tös,
som ni är – va’ ni klär
i den klänningen ni bär!
Vilken arm! Är ni varm?
Ja – det är ingen kyla i kväll, det kan jag hålla med!
Sommarnatt – lilla skatt,
den är söt, er nya hatt!

I Antwerpen tatuerade jag
tre, fyra kunder så där varje dag –
Här blir det kanske svårt att få
någon att tatuera på.
Men har man bara en söt liten vän,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Ja, ni får se, tatuerar man en
så blir det nog fler sen!

Här är Fritiof Andersson-gestalten inte fullt utmejslad än, men han har varit på sjön, varit verksam i främmande hamnar, och så kan han dansa vals.

”Tatuerarevalsens” scen finns dock i Sverige, och svensk skärgård utgör miljön också för flera av de andra sångerna på den här CDn.

Det är fallet med ”Kom i min famn” eller ”Rose-Marie” eller ”Sommarnatt” – men den har också förekommit på en tidigare skiva i den här serien, som jag redan har skrivit om och då också har återgett texten till sången.

I Evert Taubes ”Brudvals”, som också den hämtar sin miljö från Stockholms skärgård, figurerar en annan av Taubes stående figurer, Rönnerdahl:

Brudvals

Text och musik: Evert Taube, 1943

Hör fioler och flöjt, klarinett och klaver,
vackra flicka, kom låt mig få valsa med er!
Det är sällan man skådar på bröllop och bal
så sköna damer som här i vår sal.

Men ni är en av de få som är sötast, ändå,
ja, den saken, min fröken, jag tror mig förstå.
Ty den skönsta brunett i Paris karneval
har dock valsat med Rönnerdahl.

Musikanterna spelar en trio i moll,
det är toner som talar till tomtar och troll,
och på ängar och fält kring vårt festliga hus
dansar älvor i vårnattens ljus.
Jorden klär sig i blommande skrud
för vår aningsfullt rodnande brud.
Låt oss leka och drömma där lyckan är gäst
ingen vet hur vi träffas härnäst!

Hör fioler och flöjt, klarinett och klaver,
vackra flicka, kom låt mig få valsa med er!
Det är sällan man skådar på bröllop och bal
så sköna damer som här i vår sal.

Men ni är en av de få som är sötast, ändå,
ja, den saken, min fröken, jag tror mig förstå.
Ty den skönsta brunett i Paris karneval
har dock valsat med Rönnerdahl!

Evert Taube sjöng in ”Brudvals” 1943, på Sonora 7131.

Det intressanta är att Rönnerdahl också kan förekomma i Evert Taubes västkustanknutna visor. I handelsman Gustav Johansson Flincks handelsbod på Flatön i Bohuslän befinner sig Rönnerdahl, när den vackra Maj på Malö, i verkligheten kioskägarinnan på Malö Maj Ströberg, anländer:

Maj på Malö

Text och musik: Evert Taube, 1943

”God dag, herr handelsman Flinck, min vän!
Jag kommer med storm ut till Flatön igen!
Det blåser, nordvästan ger hals.”
”God dag, herr Rönnerdahl, välkommen ut!
Nordvästen bedarrar, han blåser snart slut.
Men hör min bedårande vals”:

Maj på Malö, vackra Maj,
dej vill alla böljor smeka,
när du kommer i din eka
och förtöjer den på svaj.
Hoppar iland,
smidig och grann,
blåögd och brun
med små, små fjun.
På ejderdun
vilar du i mina drömmar,
flicka från Malö strömmar.

”Vem ror i brytande sjö hitåt?
En fröken, herr Flinck, kommer ensam i båt
det blåser, nordvästan ger hals.
Vem är den fröken? Hon ror som en man.”
”Det är Maj på Malö så fager och grann.
Men hör min bedårande vals”:

Maj på Malö, vackra Maj…

”Se här, skön’ Maj, nu är allting klart,
hos handelsman Flinck går det undan med fart!
Det blåser, nordvästan ger hals!
En ost, två kilo, så fet och så rar,
ansjovis, sardiner, en burk kaviar!
Men hör min bedårande vals!”

Maj på Malö, vackra Maj…

På skiva sjöng Evert Taube in ”Maj på Malö” 1943, på Sonora 7132.

Sången publicerades samtidigt (1943) i ”Sånger i Bohuslän”.

Värd att nämna från den här CDn är slutligen också ”Min älskling du är som en ros” från 1943, med text fritt efter Robert Burns (”A Red Red Rose”, 1794); Taubes melodi är en fri bearbetning av en argentinsk tango.

Texten finns sedan tidigare att läsa under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Lutfi Kolgjini

Trots att jag under min läroverkstid i Sundsvall kände Åke Svanstedt hyggligt väl – han bodde ganska nära mig och vi åkte ofta buss till och från skolan tillsammans – kom jag aldrig att bli intresserad av trav, som han däremot redan i unga år var lidelsefullt intresserad av. Och eftersom jag alltså aldrig läser om trav, är dagens Sommar-värd, travtränaren, kusken och hästuppfödaren Lutfi Kolgjini, ett fullständigt okänt namn för mig.

Jag hör förstås som vanligt troget på även hans sommarprat, dock utan att riktigt fångas av det han har att berätta om både svåra och framgångsrika perioder i det här hästpräglade livet. Egentligen är jag, vilket kanske har att göra med min egen flyktingbakgrund, mer intresserad av vad som hände på vägen dit, när hans albanska familj beslöt sig för att söka en framtid i Sverige, isoleringen men också en hjärtevarm kontakt med en svensk familj i det nya landet och annat sådant. Om det hade jag gärna velat få veta mer.

Ofta, när jag hör på Sommar-programmen, blir jag inte riktigt klok på varför sommarpratarna har valt just den musik de spelar. När det gäller Lutfi Kolgjinis val av musik, gillar jag – dock utan att riktigt förstå sambandet med pratet – hans val att spela Deep Purple och Simon & Garfunkel, men det är ju roligare när man kan koppla ett musikval som soundtracket ur ”High Chapparal” till hans intresse för hästar. Och ”Falla fritt” med Melissa Horn och ”Hundår” med The Latin Kings kan man kanske koppla till de svårigheter i livet han också pratade om – kanske kan man också se valet av Lennon-McCartneys ”Get Back”, spelad tidigt i programmet, som symboliskt.

Sommar i P1 med Ulf Ellervik

Ulf Ellervik är kemist, vilket betyder att han ägnar sig åt ett ämne som jag själv tidigt under min gymnasietid på femtiotalet lämnade bakom mig och inte heller därefter har ägnat något större intresse. Men det ska inte misstolkas: självfallet anser jag till exempel den cancerforskning han ägnar sig åt som livsviktig.

Jag nämner det här närmast för att jag själv mycket tidigt valde att inrikta mig på humaniora, medan han – vilket han berättade om i sitt Sommar-program i dag – ganska länge vacklade mellan skilda intressen, som drog åt olika håll. Han verkar ha vurmat för ganska olika saker; så till exempel byggde han och en kompis av svensk vass en fullskalemodell av Thor Heyderdahls berömda Ra. Den flöt!

Ett tag var han insnöad på alkemi, men sen ledde alltså en gammaldags kemilåda in honom på den bana, kemistens, som blev hans.

Som kemist verkar han också ha haft en gränsöverskridande attityd. Sålunda hade han redan i programmet inledning en berättelse om en giftmördare som, trots stor förslagenhet, till slut ändå hamnade i galgen.

När han i sin låtlista hade tagit med Antony & The Johnsons, trodde jag ett ögonblick att dagens sommarvärd hade ett åtminstone ambivalent förhållande till val av partner, men det visade sig, att han både var gift och hade två barn.

Oftast spelade han ganska glad musik. Bland dem vi fick lyssna på i hans program fanns Tom Waits, Huey Lewis, Anders Glenmrk, Queen och Katie Melua.

Olika sidor av Taube

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller blandad kost men framför allt paradnumret ”Calle Schewens vals” (1931), som allt sedan den först kom på skiva (1932, Columbia DS 769) har hört till Taubes mest kända och älskade sånger. Han har dock sjungit in den flera gånger, och den finns faktiskt med även på CD 2 i den här serien, så när det gäller text och textanalys ber jag att få hänvisat till vad jag skrev om den skivan.

Just den här CDn innehåller fler upprepningar i form av alternativtagningar – ”Havsörnsvalsen” och ”Tango i Nizza”, som båda åtefinns på CD 4 – men tyvärr bifogas inga uppgifter om vilket år respektive version härstammar från.

Dessa texter har jag redan återgett och kommenterat, däremot inte ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

Skärgårdsmiljö skildras också i ”Håll babord, håll styrbord”, även kallad ”Skärgårdsfrun”, som Evert Taube sjöng in på skiva 1928 (Columbia 8555):

Håll babord, håll styrbord eller Skärgårdsfrun

Text och musik: Evert Taube, 1928

Håll babord, håll styrbord, håll rätt som det går,
håll in mellan skären, håll ut!
Att bränningen dånar, att gäddan hon slår,
det hör jag i samma minut.

Treudden från Neptun jag tar i min hand
och stryker hos Näcken fiolen.
Hos Pan tar jag flöjten och spelar ibland
och lånar av skogsmoder kjolen.

Sjöjungfrur och älvor hos mig gå i dans
på strandängens grönskande plan.
Där urberget reser sin mäktiga skans
till skydd emot havets orkan.

Men ligger du stilla för ankar och boj
och vilar från dagens seglats i din koj,
då viskar var våg som längs skutsidan går
Ellinor, Ellinor, Ellinor.

En mycket vådligare historia med anknytning till havet är då ”Eldarevalsen”, ibland även kallad ”Charlie Barr”, från 1936 (Columbia DS 950):

Eldarevalsen

Text och musik: Evert Taube, 1936

När jag började segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på ”Aileen Allannah”.
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick tjangsen att mönstra med samma.
Vi va sex man på durken och två i var box,
det var kolboxar stora som hus,
och det mesta vi gick va med stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz.

Det var dåligt med käket men chiefen va bra
så vi höll alltid stimen på toppen,
och så fick vi en whisky var fjortonde dag,
”det var nyttigt”, sa gubben, ”för kroppen.
Its’a very old whisky, my boy”, sa han då,
och så plira han smått och slog i
och så sjöng han en visa som började så:
”I was born by the side of the sea”.

”Det var hårt på den tiden, vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och käx
när man seglar för två pund i hyra.
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful,
men där fick jag en hyra med Stevenson Line
och i Spanien fira vi jul.

Båtens namn var ”Bermudas” på femtusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skott’na,
och jag sa när jag stod där med släjsen igång:
”Det är syndastraff, boys, att vi fått’na!”
Våra kol va som snus eller finmalet krut,
vi fick släjsa och raka i ett,
vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett.

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra,
och man får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra.
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lova rorgängarna dagg,
för på elddurken drällde det skyfflar och spett,
och vi trampa i glödande slagg.

I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mig förutan,
för jag smet med min sjösäck och min mandolin,
jag var tröttkörd och ogilla skutan,
Jag va tunn som ett rakblad men riggad och fin,
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mig med kyckling och tre sorters vin
ja, den flickan var ovanligt rar!

Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på.

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna eldade under,
det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst uppinunder,
men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte, nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här, blir du ju levande kokt!

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där uppe som knacka!
Och så öppna nån luckan och skrek: ”Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!”
Det var donkeyman själv, han var skotte, you know,
och se hackan jag hade va hans!
Det va den som han sakna men medge ändå
att det samtidigt gav mej en tjangs!

Evert Taube har själv i en kommentar uppgett att visans Charlie Barr i själva verket var svensk och hette Hjalmar Olssson.

Eftersom jag själv är uppvuxen under en tid, då romantiska sjömansvisor ofta blev schlager, vill jag om den här sången säga att den ger en föga romantisk bild av livet till sjöss, och då tänker jag inte främst på historien om hackan.

Taubes figur Fritiof Andersson, som bland annat förekommer i ovan nämnda ”Tango i Nizza”, förekommer också i ett mer vådligt äventyr i ”Jag är fri, jag har sonat” från 1926.

Jag är fri, jag har sonat

Text och musik: Evert Taube, 1926

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär –
och då vet man hur illa det går.

Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Paséo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog.

I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt fängelse tittade in,
där jag satt på min brits i min ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den förr hade sjungit för mig.
Det var hon på kafét på Paséo Colon
som var ledsen och ångrade sig.

Men den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog
ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!

Taubes ordval kan förvisso ibland diskuteras, men man kan knappast klandra honom för bruket av ordet ”neger” i den här visan. Dels har texten ingen anstrykning av rasism, dels användes ”neger” allmänt som beteckning på mörkhyade människor både 1926, då Taube skrev visan, och till exempel under femtiotalet, då jag själv växte upp och för första gången mötte något då fortfarande så ovanligt som en människa med mörk hud. Med detta vill jag absolut inte bestrida att det fanns rasism i Sverige både under Taubes tjugutal och mitt eget femtital, bara att beteckningen ”neger” på den tiden inte nödvändigtvis hade någon sådan innebörd.

Taube spelade in ”Jag är fri, jag har sonat” 1928, på Columbia 8558.

Tummelisa, vackert nyillustrerad men med några små missar

Dansken Hans Christian Andersen (1805-1875) är en av världens främsta sagoberättare. Hans sagor har om och om igen getts ut som samlingar och som separat utgivna illustrerade bilderböcker, och det är roligt att se att de har kommit att bli älskade av nya och åter nya generationer barn.

När Rabén & Sjögren nu (2012, översättning Kerstin Lennerthson) ger ut en av de mer kända H C Andersen-sagorna, ”Tummelisa”, på nytt, är det i form av en bilderbok, illustrerad av fransyskan Charlotte Gastaut, som i original uppges heta ”Poucette”. Men H C Andersen var ju inte fransman utan dansk, och den här sagan hette i original (1835) ”Tommelise”.

R & S har i och för sig utgått från ett franskt original, på grund av de utsökta illustrationerna utomordentligt värt att ge ut också i Sverige, men sagan har därmed också förändrats på några viktiga punkter: texten har förkortats och skrivits om, och både en förhistoria och en slutanmärkning har strukits.

I och för sig finns det i den här boken också en liten illustrationsmiss: den prins Tummelisa med svalans hjälp får träffa sätter inte, som det står i den intilliggande texten, sin egen krona på Tummelisas huvud utan förser henne på bilden med en annan krona. Men Charlotte Gastauts illustrationer är vidunderligt vackra och fantasieggande, i vissa avseenden så speciella att man är beredd att överse med de missar jag har påtalat.

Sommar i P1 med Emma Wiklund

Jag skulle inte tro att jag och dagens sommarvärd, Emma Wiklund, har så mycket gemensamt, men jag noterar med gillande att hon inledde sitt Sommar-program med Tove Janssons ”Hur gick det sen?”, och att hennes spellista rymde bland annat Alanis Morissette, Stevie Wonder, Lou Reed, Eva Dahlgren, Liza Minelli, Bob Marley, Ted Gärdestad och inte minst ”Robert Lind” med Hasse och Tage.

När det gäller det talade innehållet i Sommar-programmen, försöker jag alltid inta en öppen attityd, men jag ska villigt erkänna att mitt intresse för modebranschen milt talat är måttligt, och så fann jag hennes stolta berättelse om företaget hon har skapat i skönhetsbranschen vara på gränsen till produktplacering.

Så när hon kom in på sin far och drog den småputtriga historien om värmen i villan familjen bodde i, trodde jag först att det rörde sig om en av de vanliga pliktomnämnandena av nära anförvanter, de som är så vanliga i de här programmen. Men där tog jag miste.

Hennes berättelse om en jämn födelsedag som familjen skulle fira i Thailand men som tog en helt annan vändning i och med att fadern dog rymde en personlig smärta, som kändes berörande också för oss som lyssnade.

Sommar i P1 med Amirzai Sangin

Den afghanske telekommunikationsministern Amirzai Sangin var dagens värd i ”Sommar”, vilket möjliggjordes av att den här mannen efter ett antal år i landsflykt i Sverige och i framgångsrik utlandstjänst hos Telia fortfarande talar svenska. Toppbetyg, snabb anställning i ett stort företag – alltsammans jävar de fördomar som florerar om invandrare och flyktingar från så fjärran länder.

Dessutom visade han sig inte vara ekonomisk flykting. När de politiska förhållandena i hemlandet ändrades, kände han att han måste göra en insats där, detta trots att det Afghanistan han återvände till var ett land i ruiner. Och när han där erbjöds en post som telekommunikationsminister, avsade han sig i enlighet med sitt gamla hemlands konstitution det medborgarskap han under tiden i landsflykt hade fått i Sverige.

I sitt ministerämbete har han uppenbarligen varit framgångsrik – 85 procent av afghanerna har i dag mobiltäckning – och säkert har också det faktum att han har motstått påtryckningar om väntjänster och korruption bidragit till att han, i motsats till många andra afghanska ministrar, har lyckats behålla sin post under så många år.

Under sin tid i Sverige var han aktiv i Svenska Afghanistankommittén, och han tackade också denna kommitté för dess stora och på många sätt unika hjälpinsatser.

Jag hoppas att också en del organiserade så väl som oorganiserade xenofobiker lyssnade på Amirzai Sangins lågmält sympatiska sommarprogram, till exempel på avsnittet om det talibaniscensatta bombattentat som så när hade kostat honom livet – vilket senare ändå inte skrämde i väg honom från Afghanistan igen.

De svenska radiolyssnarna försökte han möta genom att åtminstone delvis spela musik han hade lärt sig att gilla under vistelsen här i Sverige: ABBAs ”Dancing Queen”, ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival, ”Life Is a Flower” med Ace of Base och ”Escucha Me” med Gipsy Kings.

Men själv tyckte jag att det just i det här sammanhanget var ännu mer intressant att få höra populärmusik från både Afghanistan och en del andra länder, vars musik sällan når oss via den svenska radion.

Monsieur Hulot i den moderna världen

I Jacques Tatis film från 1967, ”Play Time”, får vi återknyta bekantskapen med Monsieur Hulot. Tati spelar som tidigare Monsieur Hulot samt står för manus och regi, men den här filmen är – trots att den i motsats till föregångarna har gjorts i fyrfärg – en blekare kopia av ”Semestersabotören” från 1953 och ”Min onkel” från 1958.

I princip är den uppbyggd som föregångarna: Monsieur Hulot anländer till en specifik miljö, skildrar den och människorna i den med den speciella hulotska blicken. I det här fallet är det den franska huvudstaden Paris som bildar ramen, och mina invändningar börjar redan där: det Paris också jag har besökt är ju inte det kyliga helvete av glas och betong Tati skildrar.

Tati har valt att i tur och ordning skildra olika inslag i den lätt antiseptiska miljö moderna storstäder förvisso också rymmer, sådant som kontorslandskap, utställningshallar, lägenheter och trafikapparater, och i dem finns förvisso en hel del inneboende komik, men hos mig utlöser Monsieur Hulots iakttagelser här, i motsats till i de tidigare filmer där han också figurerar, ganska få riktigt hjärtliga skratt.

Filmkritikerna, också här i Sverige, gillade likväl den här filmen, som också fick pris. Men publiken svek, och man lyckades aldrig få igen de mycket stora och över flera år utspridda inspelningskostnaderna.

Sommar i P1 med Klara Zimmergren

Hos oss står radion i köket nästan ständigt på, men den är nästan konstant inställd på P1, på lördagsförmiddagarna dock på P4, en del av söndagsförmiddagen på P2. P3 hör vi aldrig på, och det har väl bidragit till att Klara Zimmergren, i dag värd i P1s ”Sommar” är tämligen okänd för mig.

Eftersom hon är komiker, hade man väl kanske väntat sig ett något muntrare Sommar-program av henne. Men i stället handlade en stor del av programmet om den ofrivilliga barnlöshet hon och hennes man trots idoga försök har drabbats av. Jag tyckte hennes berättelse om detta var mänskligt berörande, och jag greps av hennes berättelse om hur hon till slut fann sig i sitt öde och skaffade ett adoptivbarn.

Hennes låtval var väl inte allt igenom mitt, men hon spelade också en del artister och grupper som även jag ibland lyssnar på: The Beach Boys, Tom Waits, Wilco, Lionel Richie, Håkan Hellström och The Beatles.

Evert Taube och kvinnorna: Havsörnsvals, Flickan i Havanna och Ellinor

Evert Taube var i sina visor ofta romantiskt naiv i sin syn på kvinnor, och de kvinnor han skildrade var ofta påfallande unga (och naturligtvis vackra). En del av detta känns föråldrat i dag men kan ändå fördras i skenet av att hans syn på kön och könsroller var präglad av en annan tid.

Som exempel kan vi ta en sång som finns på CD 4 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS):

Havsörnsvals

Text och musik: Evert Taube, 1933

Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svä-var,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små
emot svallvågor slå
som på öde havet gå!

Men i en vik man hör musik, just denna ton,
man tar ett gupp och man får upp konversation:
”Min fröken, vet ni vad jag såg i dag från strand?
Jag såg en havsörn, som slog ned och tog en and!”

”Havsörnsvingarnas skrämmande dön
nådde vår flyende and,
trött på att dyka och ensam på sjön
sökte hon simma i land!
Just när hon nådde vår skyddande vik
havsörnsvingarnas stolta musik
hördes på nytt och i havsörnens klor
lilla anden till himlen for!”

”Nej, är det verkligen sant?
O! Tänk den stackars lil-la!
I dessa rysliga klor,
hackad av havsörnens näbb!
Kunde hon ej komma loss?”
”Nej! Hon försökte förstås!
Men kära ni, såna klor sitter i!
Man blir aldrig, aldrig fri!”

”Min herre, att ni är en örn och jag en and
det tycker jag det riktigt känner jag ibland
och därför är jag också rädd för era klor.
Ni är nog farlig, mycket farlig, säger mor.”

”Inte för det ni är rädd, vad jag tror,
men ni kan likna en and,
som vill fly undan.” ”Ja, ur era klor.
Aj! Vad ni trycker min hand!”
”Gör jag? Förlåt mej!” ”För all del, jag ber!
Folk pratar, vet ni, så mycket om er!”
”Jaså!” ”Jaha! Men det gör inget alls, för ni
dansar så härligt vals!!”

Mycket mer problematisk är då hans text till ”Flickan i Havanna”, publicerad 1922 i samlingen ”Flickan i Havanna och ett par visor till” men inspelad på skiva redan 1921: HMV X 1275. Jag har säkert under mina pojkår hört till dem som, efter att ha hört den i radio, glatt och aningslöst har sjungit med i texten, vars fulla och sanna innebörd Margareta Winberg i ett skarpt inlägg gjorde klart: den här sången handlar om prostitution, om att sälja sig för pengar, och den romantiserar detta.

Flickan i Havanna

Text: Evert Taube, 1921

Musik: ”Är du glad, av hjärtat nöjd”, 1873, en frikyrklig sång med svensk text av Teodor Trued Truvé och musik av amerikanen Horatio Richmond Palmer

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster, vinkar år en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna stänger dörrn av cederträ.
Sjömannen är inne, flickan på hans knä.
Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna hörer då en sjömans röst.
Pengar har jag inga, men en sak till tröst.
Och utur sin jacka blå
tager han det hon ska få.
Du är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner, som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund!
Stanna du – en liten stund.
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.
Handen prydes av en ring
och kring barmen crepe de chine.
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Evert Taube lär dock inte här ha inspirerats av någon egen upplevelse i Havanna utan av en bild av en dam på en cigarrlåda!

Det känns för övrigt helt kongenialt, att Evert Taube, som annars skrev sitt eget material, ibland med stölder från andra som inslag, bland sina tidiga insjungningar också har Erik Axel Karlfeldts ”Svarte Rudolf” med både en trettonårig prinsessa och Amsterdams glädjekvarter som ingredienser.

Men på den här skivan kan vi också lyssna på ”Ellinor dansar” från 1949 (Cupol 4296) där han sjunger duett med egna dottern Ellinor (1930-1998), som ju också förekommer i flera av hans visor. Också den här innehåller en tidstypisk fras om hur flickor ska vara, men den här visan om den egna dottern har ömhet och charm:

Ellinor dansar

Text och musik: Evert Taube, 1949

Får jag lov, lilla pappa,
du lovade mig en dans!
Får jag lov, vill du dansa med mig?
Ingen för som du gör,
så’n dansör som du, pappa,
det finner man ingenstans.

Vilken dag, vilken fest,
o, så lycklig jag är i kväll!
Hör fiolernas susande sång!
Jag blir yr
men du styr.
Har du märkt att min klänning är lång?

Ack, min Ellinor,
bara blunda och hör musiken,
känn i ditt hjärta rytmiken,
tänk ingenting, bara dansa och le.
Som en ros vaggar i vind,
mjuk och lugn skall en flicka vara –
Allt kan jag inte förklara,
men kyss min kind!

Evert Taube hade också en dotter med namnet Rose Marie, som dock dog samma år som hon föddes, 1928. I flera av Taubes sånger finns en Rose-Marie, dock en högst levande ung dam. Jag vet inte om hon hade någon förebild i verkligheten, men kanske hade han bara förälskat sig i namnet. Hennes gestalt skymtar i ”Här, Rose-Marie, syns blåa Nämndöfjärden”, men den här texten, först publicerad i ”Dikter” (1955), är främst ett stycke skärgårdslyrik av Taubes bästa märke. Sången skrevs dock redan 1932 och kom på skiva 1933, på Columbia DS 788.

Här, Rose-Marie, syns blåa Nämdöfjärden

Text och musik: Evert Taube, 1932

Här Rosemarie, syns blåa Nämdöfjärden
med vita segel i sydvästlig vind!
Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden
vår stuga ligger mellan björk och lind!
Hör våra tallars sus! Se fältens gröda
i soligt lä av granars gröna mur!
Himlen är blå och stugorna är röda
och svart blänker Larssons tjur.
Känn lindens doft och doft av kaprifol!
Hör göken han gol!

Klövern står grön, Marie sänghalm lyser
och Larssons lie blixtrar på vår äng,
vår lille pojke – titta hur han myser –
han har gått i tjänst hos gårdens dräng.
Vad är det nu han vill? Han ler och bockar.
Till stallet – ja visst nu hörde jag hans röst.
Solen den lyser på hans gyllne lockar
och bränner hans bara bröst.
Se Larssons katt och ekorren på språng!
Hör fåglarnas sång!

Nej, Rose-Marie, låt bli, stäng inte fönstret!
Jag måste måla ditt porträtt idag!
Ljusblått det klär dig och det skära mönstret
på klänningen har också sitt behag.
Bort med gardin och stöd dig lätt med kinden
mot fönsterkarmen och se tankfull ut,
som om du fått ett bud med västanvinden
just nu, kring stugans knut –
ett bud att djupt i skogen vid en gran
där spelar Pan.

I ”Tango i Nizza”, skriven 1938 i San Remo, återknyter Fritiof Andersson bekantskapen med Carmencita, som han förgäves hade friat till under vistelsen på Pampas i Argentina:

Tango i Nizza

Text och musik: Evert Taube, 1938

Fritiof och Carmencita

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.
En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! –
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg” –
”Vackra Carmencita, ni min enda kärlek!
Hur kom ni till Nizza?” – ”Jag flög från Paris
just för att träffa er här på något vis.”
”Friar’n med miljoner! Säj vart tog han vägen?”
”Var nu inte elak, det var bara skämt
och jag var bara sjutton år.

När ni red bort sista gången, Andersson,
från Samborobon på er häst Marron,
var jag förtvivlad, jag grät I fjorton dar
för att inte ni var kvar.
Pappa, han sa: ”Du är tossig, lilla vän,
han kommer väl igen, men det blir inte den!”
Mamma, hon sa: ”Tja, det tar en liten tid
och så får ditt hjärta frid.”

”Jag längtar till Pampas, jag längtar dit igen,
Carmencita, när jag ser och hör dej här.
Att rida dag och natt för att möta dej igen,
du den enda flicka som jag håller kär!
Jag längtar ner till Pampas, till nätternas mystär
och till markens doft som var så ren och stark.”
”Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här,
mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”
”O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt!”
”Skoja inte med mej, det finns bara du
i hela världen och jag skall bli din fru!”
”Vackra Carmencita, vad du dansar härligt!”
”Fritiof, o, du för mej i himmelen in,
där jag för alltid blott är din!”

Stjärnor och palmer och Medelhavets brus
kring ett litet hus med två tända ljus,
rött vin och druvor och blommor i ett krus
i ett litet ensamt hus!
Nattbrisen kommer från bergen i Provence
spelar en kadens i ett träd nånstans.
Flickan från Pampas har återfått sin vän,
Fritiof ifrån Bohuslän.”

På skiva kom den här sången 1956 (Swedish Society Discofil 33125 B).