Olika sidor av Taube

4 juli 2012 17:38 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller blandad kost men framför allt paradnumret ”Calle Schewens vals” (1931), som allt sedan den först kom på skiva (1932, Columbia DS 769) har hört till Taubes mest kända och älskade sånger. Han har dock sjungit in den flera gånger, och den finns faktiskt med även på CD 2 i den här serien, så när det gäller text och textanalys ber jag att få hänvisat till vad jag skrev om den skivan.

Just den här CDn innehåller fler upprepningar i form av alternativtagningar – ”Havsörnsvalsen” och ”Tango i Nizza”, som båda åtefinns på CD 4 – men tyvärr bifogas inga uppgifter om vilket år respektive version härstammar från.

Dessa texter har jag redan återgett och kommenterat, däremot inte ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

Skärgårdsmiljö skildras också i ”Håll babord, håll styrbord”, även kallad ”Skärgårdsfrun”, som Evert Taube sjöng in på skiva 1928 (Columbia 8555):

Håll babord, håll styrbord eller Skärgårdsfrun

Text och musik: Evert Taube, 1928

Håll babord, håll styrbord, håll rätt som det går,
håll in mellan skären, håll ut!
Att bränningen dånar, att gäddan hon slår,
det hör jag i samma minut.

Treudden från Neptun jag tar i min hand
och stryker hos Näcken fiolen.
Hos Pan tar jag flöjten och spelar ibland
och lånar av skogsmoder kjolen.

Sjöjungfrur och älvor hos mig gå i dans
på strandängens grönskande plan.
Där urberget reser sin mäktiga skans
till skydd emot havets orkan.

Men ligger du stilla för ankar och boj
och vilar från dagens seglats i din koj,
då viskar var våg som längs skutsidan går
Ellinor, Ellinor, Ellinor.

En mycket vådligare historia med anknytning till havet är då ”Eldarevalsen”, ibland även kallad ”Charlie Barr”, från 1936 (Columbia DS 950):

Eldarevalsen

Text och musik: Evert Taube, 1936

När jag började segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på ”Aileen Allannah”.
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick tjangsen att mönstra med samma.
Vi va sex man på durken och två i var box,
det var kolboxar stora som hus,
och det mesta vi gick va med stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz.

Det var dåligt med käket men chiefen va bra
så vi höll alltid stimen på toppen,
och så fick vi en whisky var fjortonde dag,
”det var nyttigt”, sa gubben, ”för kroppen.
Its’a very old whisky, my boy”, sa han då,
och så plira han smått och slog i
och så sjöng han en visa som började så:
”I was born by the side of the sea”.

”Det var hårt på den tiden, vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och käx
när man seglar för två pund i hyra.
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful,
men där fick jag en hyra med Stevenson Line
och i Spanien fira vi jul.

Båtens namn var ”Bermudas” på femtusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skott’na,
och jag sa när jag stod där med släjsen igång:
”Det är syndastraff, boys, att vi fått’na!”
Våra kol va som snus eller finmalet krut,
vi fick släjsa och raka i ett,
vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett.

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra,
och man får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra.
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lova rorgängarna dagg,
för på elddurken drällde det skyfflar och spett,
och vi trampa i glödande slagg.

I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mig förutan,
för jag smet med min sjösäck och min mandolin,
jag var tröttkörd och ogilla skutan,
Jag va tunn som ett rakblad men riggad och fin,
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mig med kyckling och tre sorters vin
ja, den flickan var ovanligt rar!

Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på.

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna eldade under,
det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst uppinunder,
men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte, nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här, blir du ju levande kokt!

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där uppe som knacka!
Och så öppna nån luckan och skrek: ”Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!”
Det var donkeyman själv, han var skotte, you know,
och se hackan jag hade va hans!
Det va den som han sakna men medge ändå
att det samtidigt gav mej en tjangs!

Evert Taube har själv i en kommentar uppgett att visans Charlie Barr i själva verket var svensk och hette Hjalmar Olssson.

Eftersom jag själv är uppvuxen under en tid, då romantiska sjömansvisor ofta blev schlager, vill jag om den här sången säga att den ger en föga romantisk bild av livet till sjöss, och då tänker jag inte främst på historien om hackan.

Taubes figur Fritiof Andersson, som bland annat förekommer i ovan nämnda ”Tango i Nizza”, förekommer också i ett mer vådligt äventyr i ”Jag är fri, jag har sonat” från 1926.

Jag är fri, jag har sonat

Text och musik: Evert Taube, 1926

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär –
och då vet man hur illa det går.

Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Paséo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog.

I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt fängelse tittade in,
där jag satt på min brits i min ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den förr hade sjungit för mig.
Det var hon på kafét på Paséo Colon
som var ledsen och ångrade sig.

Men den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog
ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!

Taubes ordval kan förvisso ibland diskuteras, men man kan knappast klandra honom för bruket av ordet ”neger” i den här visan. Dels har texten ingen anstrykning av rasism, dels användes ”neger” allmänt som beteckning på mörkhyade människor både 1926, då Taube skrev visan, och till exempel under femtiotalet, då jag själv växte upp och för första gången mötte något då fortfarande så ovanligt som en människa med mörk hud. Med detta vill jag absolut inte bestrida att det fanns rasism i Sverige både under Taubes tjugutal och mitt eget femtital, bara att beteckningen ”neger” på den tiden inte nödvändigtvis hade någon sådan innebörd.

Taube spelade in ”Jag är fri, jag har sonat” 1928, på Columbia 8558.