Sommar i P1 med Anders Wijkman
31 juli 2012 15:14 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarerMusikaliskt hörde Anders Wijkmans Sommar-program till de allra bästa under den här säsongen. Låtvalet skvallrade om både bredd och djup i hans umgänge med musiken. Ofta brukar sommarpratarna, lite pliktskyldigt, ta med något klassiskt stycke, men när Wijkman spelade Schumann, Bach, Mozart, Verdi och Beethoven, förstod man, att det han hade valt ut var sådant han både var bekant med och tyckte om. Och mycket av det han i övrigt spelade stod också mitt hjärta nära: Suzanne Vega, Björn Eidsvåg, Bob Dylan, John Fogerty, Van Morrison, Ane Brun och ytterligare annat.
Wijkmans politiska bana kan, vilket han också berättade om i sitt program, knappast ses som spikrak. Jag kan, åtminstone intellektuellt, förstå den oppositionslusta som en gång i världen förde honom till Ungmoderaterna, och jag kan också begripa, att hans växande miljöengagemang fick honom att begripa, att Moderaterna då kanske inte var rätt parti för honom – när han så småningom av sitt parti tillfrågades om ifall han kunde tänka sig att bli partiledare, tackade han nej. Han hann för övrigt också bli tillfrågad om samma sak av Folkpartiet innan han till slut – ganska obegripligt för mig – tackade ja till ett bud från Kristdemokraterna om att kandidera för dem till EU-parlamentet. Kanske finns det ett kulturkonservativt drag hos honom, men om det gav han oss inte någon vägledning i sitt program. Däremot berättade han att han i miljöfrågorna hade fått tämligen fria tyglar i EU-parlamentet, vilket höll ända till dess att han förstod att han stod rätt ensam i sin parlamentsgrupp. Numera hade han, berättade han, inte kvar sitt partimedlemskap i Kristdemokraterna utan agerade som en fri miljödebattör, ibland tillsammans med partipolitiskt obundna miljöorganisationer.
Mitt intryck, både av det här programmet och i allmänhet, är att Anders Wijkmans miljöengagemang är äkta och i ett antal frågor radikalt.
Den invändning mot hans Sommar-program jag har, har alltså inte med detta att göra – ändå kunde jag, när jag lyssnade, önska mig mer av engagemang i framställningen, mer glöd i formuleringarna.
5 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
En jobbig besserwisser som är en karriärpolitiker.
Eller varit.
Comment by Bo Grahn — 2012 07 31 21:17 #
I sanningens namn har han väl ofta gått sin egen väg. Hade han bara varit karriärpolitiker hade han väl hållit sig till Moderaterna och gjort karriär där. Tror han drivs av övertygelse snarare än karriärplaner.
Comment by Johan — 2012 08 01 8:12 #
Glömmer aldrig den gång vi flög från New York och han prioriterdes extra i förstaklass, vilket vi också fick åka den gången, och fick allt vin av superklass vilket personalen inte gav någon annan.
Sånt glömmer man inte!!!!
Comment by Urban Sjölander — 2012 08 01 12:05 #
Urban Sjölander:
Du menar kanske Business Class eftersom Första Klass avskaffades i början på 80 talet i SAS.
Comment by Bo Grahn — 2012 08 01 18:36 #
Jag är ju inte direkt en frekvent flygpassagerare och i synnerhet inte på den ”finaste” klassen från eller till New York, men det som hände var att den ende som fick gå in i planet, före oss, var just nämnde W. Han satt i främsta raden mitt i planet medan hustrun och undertecknad fick ”fönsterbord”. Nu kanske det undras varför just vi fick denna fina plats utan att faktiskt betala något, vara att jag varit i USA för en konstutställning som Delta AirLines sponsrat med transporter av mina verk från Sverige till just New York. Och tydligen som en liten surprise uppgraderade de oss märkbart!!
Comment by Urban Sjölander — 2012 08 02 12:59 #