Rödluvan, berättad för barn i Ghana

Sagan om Rödluvan känns lätt igen i Niki Dalys bilderbok ”Söta Salma” (översättning Britt Isaksson, En bok för alla, 2012, ursprungligen utgiven på svenska av Förlaget Hjulet, 2006).

I den här versionen får lilla Salma i uppdrag att handla av sin mormor, och det hon ska placera de inhandlade varorna i är en bastkorg av det där slaget man i bokens upphovsland, Ghana, bär på huvudet. Hon glömmer förstås bort mormors alla förmaningar, så hon förirrar sig till en stökig del av staden och träffar där en hund, som lurar av henne hennes inköpta saker men även skorna och en del av kläderna. Med hjälp av dem lyckas hunden till att börja med dupera mormor, som inte ser så bra. Och när hunden sedan inte kan sjunga Salmas vanliga sång, är det för sent: mormoe hamnar till och med i soppgrytan!

Under tiden har Salma dock lyckats hitta morfar, som berättar sagor för barn om spindeln Anansi, som han också är utklädd till. Hon berättar för morfar vad som har hänt och kommer på råd: Hon klär själv ut sig till sagomonstret Ka Ka Motobi, och åtföljda av lille Abubaker, ger de sig i väg hem till mormor, utrustade med trumma och skallror.

Och så här kommer de hem och lyckas skrämma i väg den dumma hunden och även rädda mormor.

Efter dessa uppskakande händelser gjorde förstås Salma aldrig mer utvikningar när hon fick ärenden till marknaden och talade inte heller med främlingar.

En klassisk saga alltså, dessutom illustrerad med färgsprakande och fantasieggande bilder, som alldeles säkert kan uppskattas också av unga svenska sagoälskare.

Mer om spyflugan Astrid

I En bok för allas återutgivning av barnböcker har vi tidigare mött en bok om spyflugan Astrid, en en smula bisarr skapelse som dock uppskattas av barnbarn jag har prövat den på.

En bok för alla återkommer nu (2012) med Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid flyger högt”, ursprungligen publicerad 2008 av Bonnier Carlsen.

Den här boken leker, liksom sin föregångare, med flugornas ibland upp-och-ned-vända perspektiv på tillvaron, både i bild och text – det senare innebär att texten på några ställen är satt upp och ner. Konstnärligt är det här en djärv skapelse, och själva historien om vad som händer lilla flugbrorsan Bertil en dag då Astrid ska passa honom är riktigt fantasifull: Har ni för er del någonsin till exempel sugits upp i den köksfläkt som finns ovanför spisen?

Det, och de äventyr som följer utomhus, är faktiskt en riktigt spännande historia.

Barnsjukdomar

Eva Wikanders (text) och Lisa Örtegrens (bild) ”Dockoperationen” gavs 1992 ut på Rabén & Sjögren men utkommer nu (2012) på nytt hos En bok för alla.

Den här boken leker lite kring alla barnsjukdomar man kan ha. I det här fallet leker kompisarna Anna och Elinor att Annas docka Matilda drabbas av röda hund, påssjuka, vattkoppor, feber och mässslingen och det i ett enda svep. Och då gäller det förstås att spruta in lämplig medicin som jordgubbssaft, ketchup, välling och vitlökssås i dockans mage.

Med påföljden att hon efter ett tag börjar lukta milt talat egendomligt.

Fast om man då tar av dockans ena ben, kommer man åt maginnehållet och kan spola magen ren.

Av det här blir det en inte helt oäven historia, men som barnbok känns den också väl konventionell för att kunna konkurrera med det allra bästa i genren. Ändå tror jag att den här historien kan uppskattas av många i rätt ålder.

Arbetets söner och Internationalen unisont sjungna i Missionskyrkan

I går kväll var Birgitta och jag inbjudna till Missionskyrkan för att i en mötesserie där, ledd av Lars Lindberg, berätta om nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen med tonvikt på deras musik.

Lars Lindberg inledde med att ställa frågor om vår personliga bakgrund, så jag fick berätta om både mina estniska rötter och om hur jag kom att dras till socialdemokratin. Birgitta berättade om sin, även politiskt, brokigare familjehistoria.

Birgitta har ju erfarenhet av båda de här folkrörelserna, men eftersom jag skulle koncentrera mig på arbetarrörelsens musik, berättade hon, när det gällde musiken, mer om nykterhetsrörelsens musiktradition.

Jag hade valt att som exempel på arbetarrörelsens musik berätta mer om de två mest använda sångerna, ”Internationalen” och ”Arbetets söner”, där ju den första är intressant också genom sin originalitet: en dikt som illustrerar centrala tankegångar i marxismen och dessutom med specialskriven musik. ”Arbetets söner”, som har text skriven av samme man som översatte ”Internationalen”, Henrik Menander, är typisk i ett annat avseende för tidiga arbetarsånger: den lånar sin melodi från en på den tiden ofta i skolorna sjungen sång, Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms ”Vindarnas kör”. Jag gav också exempel på en rad andra liknande musikaliska stölder.

Båda sångtexterna – jag delade också ut ”Internationalen” i dess fullständiga form – innehåller dessutom element av ett slag, typisk för sin tid och dess motsättningar, men måhända av känsligt slag för troende kristnas öron. Men jag berättade mer om detta – använde bland annat Joe Hill som exempel – och jag tror att jag lyckades få också dem i publiken som själva inte känner någon politisk sympati för socialismen att förstå bakgrunden till den här animositeten.

Så vi avslutade med att, unisont och till pianoackompanjemang, tillsammans sjunga ”Internationalen” – första och sista versen, precis som i dagens arbetarrörelse – och ”Arbetets söner”. Sånt kan man göra i en kyrka som håller den fria tanken och respekten för andras övertygelser högt!

Vi får väl se om Loreen hittar till Baku

Det blev alltså Loreen som vann schlagerfinalen med ”Euphoria” med dess öh-öh-öh-refräng. Fast hon verkar ju inte veta var Baku ligger, så det återstår att se om hon verkligen lyckas ta sig till Eurovision Song Contest.

Det gick ju inte så bra för de två svenskspråkiga bidragen, ”Mirakel” med Björn Ranelid och Sara Li och så ”Jag reser mig igen” med Thorsten Flinck. I det senare fallet la jag märke till skillnaden mellan hur de utländska juryerna respekive de svenska röstande la sina röster, och här anar jag de små språkens förbannelse: ska man fullt ut se ett tävlingsbidrags kvalitéer, måste man också förstå texten, särskilt om den som i det här fallet är meningsfull.

Nu kunde man förstås klara det här problemet också utan att tvinga alla att sjunga på engelska. Man skulle ju kunna ha Eurovision Song Contest-regler som föreskrev, att artisterna måste sjunga på sitt eget språk – i så fall kunde man ju texta översättning vid utsändningen. Det borde ju också bidra till mer av kulturell särart hos tävlingsbidragen.

Mozarts Requiem med Uppsala musikklasser

Ett evenemang med Uppsala musikklasser förde oss till Musikens hus för andra gången den här veckan.

Fördjupad musikundervisning hör till det jag anser det självklart att skolan ska erbjuda. Att resultatet av denna musikundervisning inte är av intresse bara för klasskamrater och familjemedlemmar fick vi bevis på i lördags. När Wolfgang Amadeus Mozarts ”Requiem” (1791) spelades vid en eftermiddagskonsert i Musikens hus, var musikerna mycket kompetenta och sångsolisterna – Karin Roman, sopran, Ivonne Fuchs, mezzosopran, Karl Rombo, tenor, och Jakob Högstrröm, baryton – högst hörvärda, men jag tror att de allesammans förlåter mig, om jag främst framhåller den ungdomliga kören: Uppsala musikklasser 9A ochg 9B samt årskurserna 1-3 i Katedralskolans fördjupade musikundervisning. Och dirigenten, David Anstey, måste ha lagt ner ett avsevärt jobb på att få proffsen och de ungdomliga amatörerna att låta så bra tillsammans.

Mozart arbetade med sitt ”Requiem” under senare delen av 1791, det år han dog, och hann aldrig fullborda sitt verk. Det finns spekulationer om hur mycket av detta ”Requiem” som egentligen skrevs av Mozart och hur myckket som kan ha tillagts av Franz Süssmayer. Hela sanningen lär vi aldrig få veta, men nog låter i mina öron ”Requiem” tillräckligt mycket Mozart för att tillskrivas honom.

Liksom när jag ett par dagar tidigare i samma lokal lyssnade på Bachs ”Matteuspassionen”, hade jag även i det här fallet vissa problem med den religiösa texten, men i det här fallet är originaltexten på latin, som jag visserligen läste i femtiotalets gymnasium men som jag inte har underhållit tillräckligt mycket för att spontanförstå – svensk textversion fanns i och för sig i programhäftet.

Men för den välljudande musikens och det musikaliska samspelets skull får jag väl leva med textrader som ”Vredens stora dag är nära / Elden skall då allt förtära”.

Melodikrysset nummer 10 2012

Som väl mina läsare har noterat, lyssnar jag på mycket olika slag av musik. Det är inte genre utan kvalitet som avgör vad det blir.

Den här kvalitetsselektionen gör att det naturligtvis uppstår luckor i mitt musikkunnande. Alltså får jag svårigheter när Anders Eldeman spelar låtar och artister hämtade ur ”Idol”, ett TV-program jag konsekvent har vägrat att se. Det är väl förklaringen till att namnet Amanda Fondell först inte säger mig någonting, när jag googlar på låten som spelades, ”All This Way”.

Men kvalitet och sångerskor som verkligen är bra känner jag igen. Ett exempel är Anna Ternheim som vi hörde sist i dag, i ”Walking Aimlessly”.

Den där kvaliteten finns också hos First Aid Kit, som just nu ligger etta på Svensktoppen – det av Eldeman efterlysta ordet är lista – med ”The Lion’s Roar”. För den som är road att läsa mer: Jag skrev nyligen mycket uppskattande om deras senaste CD – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Ljuv musik har gjorts av musikskapare i högst olika genrer och mycket olika generationer. Ett exempel är Evert Taube, vars ”Maj på Malö” (som i visan ses ro) vi i dag fick höra i en fin version med Sophisticated Ladies.

Povel Ramel är en annan musikskapare, som har gett oss många låtar att glädja oss åt. Ett exempel är ”Underbart är kort”. Den finns i olika insjungningar, men jag är säkert inte ensam om att sätta Monica Zetterlunds allra främst.

Nästan bedövande många hits åstadkom också ABBA. Ett exempel är ”Ring, ring”, som i dagens kryss skulle leda oss först till en telefon och sedan till telefonens uppfinnare. Eldeman ville ha svaret Graham Bell, och då får han väl det, även om det finns andra förslag på vem som egentligen ska ha äran. Eller skulden: så som folk tjattrar överallt i dag, önskar man ibland, att telefonen – i vart fall mobiltelefonen – aldrig hade uppfunnits.

Livet kan nämligen levas i ett lugnare tempo. Så jag instämmer livligt i budskapet ”Lilla snigel akta dig”. Inte för att jag vill ta den lilla snigeln utan för att jag sjunger långsamhetens lov.

Eftersom jag har haft barn hemma under ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-eran, minns jag förstås också, när vi nu är inne på barnkultur, den här TV-serien med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.

På den tiden gick ju också barnprogrammen i de vanliga två TV-kanalerna, så små och stora fick samsas och turas om. Eftersom pappa och mamma varje dag ville se Rapport, lärde sig också barnen att känna igen det här programmets TV-signatur.

Dansband är ju inte riktigt min grej, men eftersom jag genom åren har lyssnat mycket på Svensktoppen, har jag ju hört ett och annat också i den vägen. Och det har förstås funnits dansbandslåtar som har platsat väl på Svensktoppen. Ett exempel på det, från 1973, är den hurtiga ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” med Schytts, som var en av dagens ljudillustrationer.

Men det gjordes hurtiga låtar långt tidigare. Ett exempel är Karl Wehles ”Någonting att äta, någonting att dricka”, som blev populär bland annat genom filmen ”Kärleksexpressen” från 1932. Åtandet och drickandet ledde väl till det Eldeman ville ha till svar, att de blev mätta.

Ytterligare en melodi, Jules Sylvains ”En stilla flirt”, hade filmbakgrund, i filmen med samma namn från 1939. Den har genom åren gjorts med många olika artister, men i filmen var det Tutta Rolf som sjöng. I krysset använde Eldeman en inspelning med Anita Lindblom.

Och apropå gamla filmer: Jag hör till dem som ganska ofta på måndags- och tisdagseftermiddagarna ser äldre filmer i TV 1. Ett antal av dem har jag skrivit om, liksom jag då och då skriver om filmer jag ser på DVD eller bio. Gå upp under Kulturspegeln, Film, och kolla.

Matteuspassionen i Musikens hus

Birgitta har, på grund av sina hälsoproblem, missat två konserter i rad i abonnemangsserien i Musikens hus.

Vi brukar ju kombinera konserthusbesöken med att äta ute på restaurang, men när jag har tvingats gå ensam på konserterna, har jag inte känt för att gå ut och äta alldeles ensam. När hon nu åter kunde gå med mig på torsdagskonsert, återgick vi till våra vanor och valde att inleda kvällen med att äta middag på Amazing Thai i deras nya lokaler. Det blev Pad kaprao bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och så förstås ris. Servitrisen frågade oss om vi verkligen ville ha så stark mat, men det var ju bland annat för det kryddstarka vi valde den. Vi sköljde ner den med riojavin.

Därifrån gick färden alltså vidare till konserthuset vid Vaksala torg. Där bjöds det på en helkväll med musik av Johann Sebastian Bach (1685-1750): den magnifika ”Matteuspassionen” från 1729.

Jag är musikälskare men inte troende, så jag har vissa problem med att förhålla mig till det här verket. Hela texten fanns återgiven i programhäftet. Min hustru valde att följa den även läsvägen under hela konserten – hon kan liksom jag tyska allt sedan skoltiden, så hon behövde knappast den intilliggande svenska översättningen – men även jag, som ofta blundade medan jag lyssnade, snappade ju ändå upp mycket av innehållet med hjälp av min skoltyska.

Fast även om jag alltså har intellektuella och andra invändningar mot textinnehållet, fylls jag av musikens skönhet och omväxling: det rörde sig i det här fallet om ett fantastiskt fint genomfört växelspel mellan Uppsala kammarorkester, sångsolisterna och körpartier framförda av St Jakobs kammarkör, alltsammans under suverän ledning av dirigenten Gary Graden.

Allesamman bidrog till ett väl inövat samspel, och ljuv musik uppstod. Jag är verkligen imponerad.

De tidigaste skivorna med Joan Baez

Den som, redan under det tidiga sextiotalet, tipsade mig om Joan Baez var min vän och Laboremus-kamrat Hans O Sjöström. En gång när jag var och hälsade på honom i hans studentrum på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, visade han mig en artikel i en amerikansk tidskrift. Den handlade om en fantastisk ny amerikansk sångerska med delvis mexikanskt påbrå, Joan Baez. Jag gick till vår dåtida skivguldgruva Siewerts på Svartbäcksgatan, och om Baez inte redan fanns inne, skaffade de hem skivor med henne. Det var inte alls svårt – hennes amerikanska skivbolag, Vanguard, hade europeisk distribution via österrikiska Amadeo.

Häpen och tagen lyssnade jag på Baez, och sen var jag fast. Jag har oräkneliga skivor med henne, både LP och CD, i min samling.

Där finns förstås bland annat det som brukar betraktas som hennes debut-LP, ”Joan Baez” (Vanguard VSD 2077, 1960, senare också som CD, VMD 2077).

Nu finns den också med på dubbel-CDn ”Songbird” (Not New Music NOT2CD387, 2011). Ljudåtergivningen är utmärkt, men jag är lite besviken på den knapphändiga informationen. På ursprungsskivan skrev skivbolagschefen Maynard Solomon en mycket instruktiv text om sångmaterialet på skivan, ballader från både USA och de brittiska öarna, andliga sånger med mera – Baez kom ju lite senare att bli en politiskt engagerad sångerska, men om man inte räknar ”House of the Rising Sun” till den genren, vilket man i och för sig med en vid definitiion kan göra, så innehåller Baez’ debut-LP främst traditionellt material. Därmed inte sagt att jag har invändningar mot det Baez valde att sjunga på den här LPn: ”Silver Dagger”, ”East Virginia”, ”All My Trials”, ”John Henry”, ”Henry Martin” och andra.

Genomgående slås man av hur vacker den unga Joan Baez’ röst var.

Hon ackomapnjerade sig själv på gitarr. På sex av låtarna fick hon dock assistans av ytterligare en gitarr, spelad av ingen mindre än Fred Hellerman, känd bland annat från The Weavers. Hans medverkan noteras på den nyutgivna CDn – ursprungs-LPn innehåller dock en lista på de låtar, där han medverkar.

Men den nyutgivna dubbel-CDn har en annan fördel: CD 2, ”Folksingers ’Round Harvard Square”, innehåller tio spår från sin namne, ursprungligen utgiven redan 1959 av Veritas Records, XTV-62202/3. Här har man tagit med sju spår, där Baez sjunger ensam, två där hon sjunger tillsammans med Bill Wood och ett där hon sjunger med Wood plus Ted Alevizos.

Urvalet av låtar med Baez solo liknar det man återfinner på den egna första LPn; möjligen tycker jag att hennes både sång och gitarrspel känns friare i ett par av låtarna, ”Oh, What A Beautiful City” och ”Sail Away Ladies”, men framför allt är det ju roligt att komma ett år längre tillbaka i hennes då fortfaradne mycket unga karriär.

Stämsången med de båda herrarna funkar – men de är faktiskt inte i hennes klass. Men jag hör henne ändå gärna sjunga ”Careless Love” tillsammans med Bill Wood.

Jag kan ju också passa på att nämna att jag i min musiksamling har hennes tidiga ”The Joan Baez Songbook” (Ryerson Music Publishers, INC, a division of Vanguard Records, 1964). Där hittar man texter, noter och ackord.

Engelsk sextiotalskärlek

Silvio Narizzanos ”Georgy Girl” kom 1966, men jag såg den aldrig då, möjligen på grund av dess osedvanligt fåniga svenska titel, ”Georgy – en ploygirl”.

Den är en av många filmer i en engelsk, vardagsrealistisk arbetarklasskildrande filmtradition; människor och miljöer är fint fångade i Ken Higgins’ svartvita foto. Men den spretar också åt andra håll, och jag skulle personligen inte vara benägen att ge den ett så högt betyg som jag har sett den få i dagstidningarna inför TV-sändningen.

I centrum för handlingen står 22-åriga Georgy (Georgina), väl spelad av Lynn Redgrave. Georgy jobbar med barn men ser inte ut att locka unga män till det som ibland leder till barn: hon lägger inte ner någon stor möda på hår och frisyr, och hennes kläder är inte direkt sextiotalistiskt moderiktiga.

Hon delar bostad med Meredith (Charlotte Rampling), som i alla dessa avseenden är hennes raka motsats. Meredith har en kille, Jos Jones (Alan Bates), som, till sin egen förvåning verkar det som, också känner sig en smula dragen till Georgy.

Men då går det som det understundom går: Meredith blir med barn, och Jos och hon beslutar sig för att gifta sig.

Georgy bryr sig mer om den gravida Meredith än vad barnets fader gör, och Meredith å sin sida blir helt galen av havandeskapet. Och när dottern, Sara, har fötts, vill hon inte veta av ungen utan vill adoptera bort den. Den som tar hand om och fäster sig vid barnet är i stället Georgy.

Så långt kunde det här ha blivit ett ganska lyckat bidrag till den engelska diskbänksrealismen, men den här historien har en sidostory och ett slags lyckligt slut som jag för egen del har svårt för.

Georgys föräldrar är anställda av en framgångsrik affärsman, James Leamington (James Mason), som även känner och gillar Georgy. Hans hustru är sjuk i någon dödlig sjukdom, och han har förhållanden med andra kvinnor, försöker få till stånd ett sådant – med skrivet kontrakt! – även med Georgy, som han har blivit mycket förtjust i, trots att han är i hennes föräldrars ålder.

Georgy håller honom på halster, dock hela tiden på avstånd, och får honom till och med att pröjsa för barnvagn och annan nödvändig utrustning till Jos’ och Merediths baby.

Men sen, när Meredith har skakat sig loss från både Jos och babyn och börjat om med nya killar och när Georgies affär med Jos har tagit slut även den, slår hon till: Det blir ja, i kyrkan och allting, till James. När han är beredd att betala för att låta Georgy ta hand om Jos’ och Merediths Sara, spelar hans ålder inte längre någon roll. Dessutom har hans hustru dött under tiden.

Och i bakgrunden klingar ”Hey, hey, Georgy Girl” med The Seekers.