Ska partiprogrammet (s) tillåta fenomen av typen Carema?

Jag har varit i Stockholm i dag: vandrade i morse min gamla väg till jobbet på 68an.

Fast inte ända fram. Jag stannade på andra sidan gatan. Där, på Sveavägen 41, ligger ABF-huset.

Jag hade kallats dit av Onsdagsklubben, en mycket vital veteranförening (s), som inledde sin cirkel om det nya socialdemokratiska partiprogrammet med mig som föreläsare. Med på den första träffen, som leddes av Lennart Svensson, fanns flera jag känner sen gammalt, till exempel min kollega från åren på 68an Maud Björklund och så Tullia von Sydow, häpnadsväckande vital med tanke på sin mycket höga ålder.

Jag hann gå igenom alla de nio hittillsvarande partiprogrammen: se utvecklignslinjer och karakäristika – men så har jag ju också varit huvudsekreterare i partiets programkommission och bör rimligen kunna en del också om de program jag personligen inte har varit inblandad i att formulera. (Jag var huvudsekreterare inför programrevisionerna 1975 och 1990.)

Deltagarna var allt igenom intresserade, men det brände till ordentligt, när jag i denna stockholmska församling läste upp följande ur 1990 års partiprogram:

”Sociala reformer har skapat ekonomisk trygghet för barnfamiljerna, de arbetslösa, de sjuka och de gamla. En viktig princip vid skapandet av de sociala trygghetssystemen har varit, att de omfattar alla. Därigenom har de vunnit stark tillslutning i breda befolkningsgrupper. Denna uppslutning bakom de sociala reformerna har ytterligare förstärkts genom inslaget av inkomst- och standardskydd i socialförsäkringssystemet.

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla eller efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade samtidigt också, att det i 2001 års partiprogram – för vilket jag inte är ansvarig – finns skrivningar, som öppnar för den pluralism i antalet utförare, som vi i dagens debatt har sett konkretiseras i namn som Carema.