Deckare vars kvaliteter mer ligger på miljöskildring och autentisk polisrutin än på spänning

Torgny Wickman (1911-1977) kom mest att bli känd som skapare av erotisk film. Men i begynnelsen av hans bana som regissör (1954) finns en kriminalfilm, ”Flicka utan namn”.

Den är sevärd, men kanske inte främst som deckare.

Dels utspelar den sig i vintrig stockholmsmiljö dagarna före jul (och har återblickar filmade i samma miljö). Allt det här görs mycket autentiskt. Jag har visserligen aldrig bott i Stockholm, och när jag senare jobbade där, var stan delvis förändrad, men jag konstaterar genast, att här är det inte fråga om fejk utan om mycket autentiska och igenkännbara miljöer från Söder, Gamla stan och det centrum i vid mening där jag senare rörde mig; också de filmade krogarna är igenkännbara. Allt det här fångas mycket fint i Rune Ericsons svartvita foto.

Dels bär polisrutindelen av filmen – liksom rättegångsdelen – också prägel av autenticitet. Polisgänget, med Torsten Lilliecrona i den drivande rollen, ses både under fältarbete, i vittnesförhör och sammanträden. Stadsfiskal (Carl-Axel Robèrt) och försvarsadvokat (Bertil Österberg) spelas av människor som har egen kunskap av det område där de har en roll i filmen. Som sig bör möter man på polisens arbetsplats också hustrumisshandlare (Arne Källerud) och diverse andra bovar, som inte direkt har med huvudhistorien att göra.

Till filmens femtiotalsautenticitet bidrar också musiken i den, till exempel ”Flottarkärlek”.

Huvudhistorien är dock i enklaste laget, så enkel att den här kriminalhistorien inte ens blir spännande, även om sättet att berätta – vittnesmål med filmiska återblickar – ger även den en autenticitet.

Elsa Boman (Astrid Bodin) kommer hem från bio och hör skott avlossas i grannlägenheten; senare ser hon en man iförd en karaktäristisk rock rusa därifrån över gården. Hon ringer polisen, som finner flickan i lägenheten bredvid, Lena Hagen (Berit Frodi) mördad.

Sedan får man följa polisrutinarbetet: kriminalkonstapel Bo Fernes (Lilliecrona) koll runt om på Stockholms krogar av ett krogkvitto, samtalet med Stig Helle (Bengt Blomberg) som den mördade unga kvinnan skulle ha gift sig med, så småningom samtalet med den mördade Lenas väninna Elsa Bergkvist (Brit Ångström).

Och fram träder, bit för bit, den fullständiga historien om Lena Hagen, som för övrigt har bytt namn och egentligen heter Anna-Lena Johansson: den här unga tjejen har tvingats till prostitution av en man hon var förälskad i, Erland Ljung (Alf Kjellin). Under sutenörens fängelsevistelse byter hon identitet och börjar det man brukar kalla för ett nytt liv. Men hennes förflutna hinner förstås i kapp henne: När Erland hittar henne och tränger sig in i hennes lägenhet och hon försöker bryta sig loss från fortsatt samröre med honom, skjuter han henne.

Fast polisen hittar honom förstås, och i det stycket är den här historien ganska banal.

De sista resterna av bräcklig tro

Ingmar Bergman var mycket stor som filmskapare, både med svenska och med internationella mått. Det har fått mig att retrospektivt skriva om många av hans filmer, några av dem geniala – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Men det betyder inte att jag ser alla hans filmer som lysande konstverk.

Och för att göra en selektiv och därmed mer rättvis bedömning: Den här prästsonen kunde förvisso ibland skildra den religiösa delen av tillvaron på ett intressant sätt, men jag håller med den tidens ledande filmkritiker om en ganska sval bedömning av hans ”Nattvardsgästerna” (1963).

Bergman är förvisso väl förtrogen med den värld han här skildrar: predikan och nattvardsgång, det tvivel och de anfäktelser även präster rimligen drabbas av, den livsångest som ibland slår klorna i den som inte längre har några säkra och trygga svar. Jag är själv inte religiös, men i det här fallet är det inte frågeställningarna utan gestaltningen som känns problematisk.

Här är det så mycket som känns för grunt skildrat för att gripa tag i hjärterötterna: Prästen i huvudrollen, Tomas Ericsson – märk hans namn som associerar till Bibelns tvivlande Tomas -tvivlar, men man får bara antydningar om varför: hans yrkesval var föräldrarnas, han skakades om av upplevelser under spanska inbördeskriget, han klarar inte att hantera hustruns död. Man undrar, när det kommer till hans efteräktenskapliga relation till lärarinnan Märta Lundberg (Ingrid Thulin), om han någonsin har varit förmögen att älska en annan människa – hans brutala brytning med henne kan tolkas som att han rent av är en defekt människa.

Följaktligen kan den här prästen inte heller hjälpa ett par som finns bland hans nattvardsgäster, Karin (Gunnel Lindblom) och Jonas Persson (Max von Sydow), när de i sin nöd kommer till honom. Därför känns det logiskt att den här kontakten ändas med att Jonas tar livet av sig – men tyvärr känns det här personliga dramat i förklaringsmening inte riktigt sannolikt. Den som 1963 skjuter sig för att han är rädd för en väpnad kinesisk invasion måste rimligen ha en eller annan skruv av annat slag lös.

En av filmens mindre framträdande rollfigurer, kyrkvaktmästaren Algot Frövik (spelad av Allan Edwall), lyckas då faktiskt bättre än de mer framskjutna rollfigurerna ge uttryck för vad som kan tänkas fylla människor, som söker religiösa svar på sin livsångest. Edwalls kyrkvaktmästare konfronterar Björnstrands präst med Jesu död på korset: Enligt hans fundering är inte själva korsfästelsen och den pina den under ändå begränsad tid förorsakar det värsta. Nej, det värsta var att både lärjungarna och Gud – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – totalt utlämnade Kristus.

Men naturligtvis finns det saker att glädja sig åt även i den här bergmanfilmen: människorna och det mörka landskapet i Sven Nykvists foto, den autenticitet miljöerna från Skattunge kyrka skänker, till och med själva predikoritualen.